Jag älskade någon jag förlorade

Jag älskade en man

älskade
Jag älskade en man jag förlorade – och det fick mig att förlora mig själv.

År 1997 förlorade jag en man jag älskade. Min första make. Mannen jag känt i 13 år och levt och haft en relation med i 10 år. Han var otroligt fin och från mitt perspektiv hade vi en mycket bra och fin relation. Men hans mor kunde inte acceptera mig. Hon ansåg att jag inte var tillräckligt bra och fin för hennes yngsta son.

No see – no hear – no talk

Vi gifte oss efter att först ha varit vänner i 3 år, därefter ett par i 8 år. Det var mot hans mors vilja och hon gjorde allt hon kunde, för att förstöra vår relation och förhindra bröllopet. Hon uttryckte, att jag ”bara hade varit hans försöksobjekt”. Jag kände mig kränkt, chockad och sårad, men allra värst var det att se hur mannen jag älskade gå in i en krisreaktion. Han orkade inte hantera situationen utan blev som de tre aporna ”No see, no hear, no talk” och han satt och skrek ”Oahoahoahoah” medan han fäktade med armarna och händerna mellan öron, mun och ögon samtidigt som han vred huvudet i sidled gång på gång. Jag älskade en man – som satt i chock över vad hans mor orsakat.

Jag föste ut min svärmor från vårt hem

Jag älskade honom och mitt fokus var att ta hand om honom först. Jag föste därför ut min svärmor och min blivande mans moster från vårt hem den dagen. Jag behövde markera en gräns, och också få möjlighet att kunna ta hand om mannen jag älskade. Han var okontaktbar ett tag. Jag försökte lugna honom. Och jag kände en förtvivlan välla upp i mig över vår situation. Jag älskade honom djupt och just där och då kunde jag absolut inte föreställa mig ett liv utan honom.

Vi var bästa vänner och älskande par samtidigt och vi hade otroligt fint liv som vi delade. Många bra vänner runtomkring oss och ordnade förhållanden i övrigt. Jag älskade och höll av flera av hans släktingar på hans fars sida liksom jag faktiskt älskade hans moster. Men min svärmor var ingen rolig svärmor.

Vad jag såg i den man jag älskade

Jag respekterade min man högt. Vi var vänner tre år innan vi blev ett par varför vårt beslut att gå samman som par inte var förhastat. Vi hann verkligen lära känna varandra först som vänner. Något som fick mig att falla för honom, var när vi träffades i ett stort sällskap med vänner. När någon vände en fråga till honom, tystnade alla andra för att lyssna på vad han svarade. Den där tysta pondusen som visade alla andras respekt för honom, var något jag attraherades av. Han bar en värdighet som var ovanlig hos unga män och han var otroligt klok och intelligent.

Vågmästaren

Han var alltid noga med att väga för- och nackdelar innan han fattade sitt beslut i någon fråga. Jag, å min sida, hade pressats redan under barndomen till att bli gränslös för att jag tidigt fick för höga krav på mig att jag skulle klara av allt och alltid göra det snabbt. Jag fick aldrig tänka efter före och ta den tid jag behövde innan jag skulle göra något. Min mor krävde alltid att jag bara skulle tuta och köra på och att jag aldrig skulle känna efter när kroppen värkte av att jag fick bära och jobba för tungt på gården. Jag fick aldrig känna efter att jag inte mäktade med något, utan blev alltid avkrävd att ta ansvar som var på tok för mycket för mig. Jag fick nog aldrig vara barn.

Vi var olika typer av träd

Han var ett träd med stort rotsystem och liten krona och som saven därför rann sakta i. Han hade hela sin släkt som bromsade hans utveckling i det verkliga livet. Han var hämmad. Jag å min sida, var ett träd med litet rotsystem och stor krona. Jag hade igen primärfamilj som stöttade mig, ingen släkt efter det familjevåld, hedersvåld och våldtäkt jag hade gått igenom i ungdomen, min familj och släkt var splittrade. Men jag hade försökt att kompensera det genom att utbilda och förkovra mig så mycket jag kunnat, för att försöka återta min värdighet som människa efter det jag varit med om.

Om hans sav rann sakta förhindrad av den bakgrund han hade, hade jag en trädkrona som inte hade tillräckligt stabilt rotsystem varför det lätt kunde blåsa omkull. Kanske att vi sökte oss till varandra på grund av våra olikheter eller också för att vi trots olikheterna båda två kämpade med att försöka häva oss ur det som förhindrade vår utveckling. Vi ville båda två mer än vad våra respektive bakgrunder tillät oss till.

Min frustrationen omvandlades till tålamod med åren

Ibland kunde jag bli frustrerad på att jag behövde vänta in min man tills han hade tänkt färdigt om för- och nackdelar och var redo att fatta ett beslut. Men jag lärde mig med åren, att om jag bara gav honom det utrymmet, kunde jag förlita mig på att vi alltid fattade rätt beslut om saker och ting. Det ingav en trygghet i mig att veta, att han var så klok och alltid kunde avgöra vad som var det bästa att göra. Vi växte samman och närmade oss varandra i hur vi fattade beslut. Jag blev mer tålmodig och han försökte gå mig tillmötes från sitt perspektiv.

Vi bråkade aldrig normalt sett

Vi bråkade aldrig. Inte förrän på slutet, när min svärmor härjade som mest på oss. Den där mardrömmen vi båda hamnade i fastän vi egentligen inte ville det. Vi kunde inte skaka av oss det hon gjorde mot oss. Hon respekterade inte någon av oss. Jag såg min man falla isär alltmer. Jag kände mig själv falla isär. Jag såg att vi båda tillsammans föll isär. Och jag kände sådan förtvivlan för jag älskade honom och ville inte förlora honom.

Min lojalitet och kärlek var äkta

Han var den finaste människa jag kände. Jag hade velat följa honom genom hela våra liv. Funnits vid hans sida. Skrattat med honom. Fortsatt att bege oss ut på våra småäventyr som vi delade ihop. Jag hade velat vakna vid hans sida varje morgon och jag hade velat dö bredvid honom.

Hans otrohet

Helene

Han var absolut inte felfri men han var ändå en ytterst bra man och vi hade en otroligt bra relation. Han gjorde sina misstag i vår relation och som hade kunnat kosta vårt förhållande. Han varit otrogen mot mig flera gånger. Den första kvinnan han var otrogen med under lång tid (ca 3 års tid) i början av vårt förhållande blev gravid. Han tänkte lämna mig för att han kände ansvar om barnet.

Ovissheten som tärde så hårt på oss båda

I 5 veckors tid levde vi i ovisshet, orolighet och vi bar en djup ångest båda två. Han älskade med mig och grät. Han träffade henne, älskade och grät. Vad han sade till henne vet jag inte. Men jag vet att han till mig grät innerligt och sade, att han älskade oss båda. Men efter 5 veckor i denna oro, fick hon missfall. Jag älskade jag honom och jag ville inte förlora honom. När hon fick missfall, beslutade han att stanna hos mig. Jag var så otroligt lojal mot honom just för att jag älskade honom och jag kunde nog förlåta honom för vad han än hade gjort.

 

Sarah

1993 beslutade jag mig för att resa iväg till England en period för att läsa in en intensivkurs i engelska. Jag skulle vara borta från mannen jag älskade i 3,5 månader. I Cambridge lärde jag känna en schweizisk man från Génève. Han hette Peter och var fantastiskt charmig och vi hade en rolig jargong mellan oss.

Jag var sammankallande ledare för ett gäng studenter från all världens hörn och jag brukade på vår fritid arrangera utflykter, picnics, museumbesök, bilturer, att vi gick till café och åt tea and scones och liknande. Peter var enda killen i gänget och som alltid följde med på mina upptåg. Vi var bland annat till den vackra Salisbury Cathedral och till hästkapplöpning i Newport.

Peter

Peter föll för mig och ville ha en relation med mig i Cambridge. Jag nobbade honom för att jag älskade min man som jag ville återvända till i Sverige. När jag väl kom hem, förstod jag att min man inte hade varit trogen mot mig på samma sätt. Han hade haft en relation med vår vackra och sympatiska och otroligt trevliga väninna Sarah. Nu efteråt kan jag inte säga annat än att han gjorde ett bra val. Jag förstår varför han hade en relation med just henne. Jag tyckte så otroligt mycket om henne.

Men allt har sitt pris. Av att de hade haft en relation, förlorade vi båda två henne. Hon klarade inte av att möta mig och honom tillsammans då jag kom hem tillbaka till honom. En förlust som gjorde ont i mig, för Sarah var en väninna jag hade velat ha kvar i vårt liv. Hon var en otroligt fin kvinna. Engelska med långt, blont och tjockt hår och som för försäljerska av glasögonbågar till optiker. Jag var å min sida aldrig otrogen mot honom. Men vi styr inte alltid över våra öden.

 

Susanne

När vi levde såsom gifta vårt sista samlevnadsår, var det mycket turbulens främst orsakad av hans mor. Min man skulle på jobbkonferens med Silja Line eller Viking Line till Helsingfors. Efter denna resa stod jag färdig att fara in till mitt jobb inne i centrala Stockholm men insåg att jag hade för få rikskuponger kvar till lunch.

Min man erbjöd mig att jag kunde ta några rikskuponger från honom i hans plånbok. Han satt ännu vid köksbordet och åt frukost. Jag brukade aldrig röra hans plånbok och han brukade vad jag vet aldrig röra min. Vi hade separata ekonomier eftersom han var mycket rikare än vad jag var, men vi delade på alla kostnader 50/50. Och vid det där tillfället bad han mig att ta lite av hans rikskuponger från hans plånbok.

Jag tvekade och sade att han i så fall fick ta fram dem åt mig. Men han sade att det var ok, att jag tog dem själv.

Kondomen

När jag öppnade hans plånbok och drog fram rikskupongerna, följde en kondom i sitt hölje med ut. Jag blev helt ställd. Jag frågade honom varför han hade en kondom i sin plånbok. Han svarade att han hade det för att ”skydda oss”. Jag svarade honom att vi behövde ju ingen kondom för jag åt ju p-piller.

Vad han menade, var ju att han skyddade oss genom att använda kondom när han var otrogen. Det slog inte mig trots att jag vetat om att han varit otrogen förut. Jag måste ha varit totalt urbota godtrogen redan då.

 

På hotellet i Jönköping

Straxt efter detta, skulle min man på säljresa ner till södra Sverige. Han skulle möta upp några kollegor (samma kollegor som varit bjudna på vårt bröllop…) i Jönköping och de skulle bo på samma hotell. Då hade min man bara med sig en stor svart Ericsson mobiltelefon som man satte som låda vid mittenkonsollen mellan sätena i fram och satte ut en antenn utanför rutan.

Jag brukade därför ringa till hotellen på kvällen för att be dem i receptionen att koppla samtalen till min mans hotellrum. Detta gjorde jag även denna kväll, när han hade tagit in på hotellet i Jönköping.

Hans fulla kollegor avslöjade honom

Mitt under vårt samtal, kom hans arbetskollegor inramlandes på hans rum, påverkade. De frågade honom om han pratade med ”Susanne”. Jag hörde det och jag hörde hur min man försökte tysta dem och han försökte avsluta samtalet snabbt med mig genom att säga att de skulle gå ut och äta middag.

Vi levde alltså som gifta i nästan ett år till innan vi bröt upp. Och vi fortsatte som något av särbos i ytterligare ett år. Eller vi träffades i alla fall regelbundet och träffade våra vänner tillsammans. Men han måste ha fortsatt träffa Susanne under samma tid. Susanne var en kvinna som han blev ihopförd med på den där jobbkonferensen till Helsingfors. Hon kände hans kollega, just en av de kollegor som ramlade in påverkad på hans rum och frågade om det var Susanne min man pratade med.

Den kvinna som min exman sammanflyttade med efter vårt uppbrott, heter Susanne. Det är henne han gifte sig med och fick sina barn med. Jag tror de fortfarande lever tillsammans med varandra.

 

 

Sammansvetsade

Vi hade alltså redan tagit oss igenom så mycket tillsammans och kommit ut starkare tillsammans, när vi skulle gifta oss. Vi hade växt samman, han hade bett mig förlåta honom och jag hade verkligen förlåtit honom. För mig var vår kärlek och vänskap och hur vi relaterade till varandra när vi var tillsammans, mycket viktigare än att han sökt sex hos någon annan kvinna. Trots allt hade det ju bara otroheten handlat om sex. Vi hade tagit nya tag.

Hade jag inte varit sjuk redan då (utan att jag då visste det), hade jag kunnat repa humör när hans mor började härja på oss. Men min tumörsjukdom och den kraftiga hormonella rubbningen som hör ihop med den tumören, har i många år gjort att jag haft för lite dopamin-adrenalin-noradrenalin i min kropp. Utan det eller med för lite av det i sin kropp, är det mycket svårt att kunna bli riktigt arg.

 

Jag var inte stark nog att sätta svärmor på plats

Därför kunde hans mamma sätta sig på mig utan att jag kunde försvara mig och vår kärlek. Det fanns alltså ett fysiskt hinder för mig att kunna bli arg. Hon kunde sätta sig på honom, för att han aldrig hade lyckats frigöra sig ordentligt från henne. Hade jag varit äldre och mer vis, hade jag hanterat situationen helt annorlunda.

Hade det där hänt nu, skulle jag aldrig ha tillåtit hans mor att söndra och härska så i våra liv, då hade jag fräst ifrån och satt henne på plats. Men då var jag inte tillräckligt stark för att fullt ut strida och att stå upp för oss. För henne räckte det inte med att jag tydligt talade om att jag älskade honom. Jag var ändå inte god nog för hennes son, enligt henne. Och han i sin tur, berättade inte helt fullt ut för mig vad hon gjorde mot honom.

Bröllop

älskade
Någon fin brudklänning fick jag inte bära den dag jag gifte mig med den man jag älskade. Jag och min älskade fick inte heller välja den plats vi ville gifta oss på. Det var svärmor som valde allt åt oss. Vi lät henne bestämma för att försöka få henne att lugna ner sig.

Vi gifte oss 30 mars 1996. Mot hennes vilja. Men för att vinna tid åt oss att reda i situationen. Innan vi berättade för henne och hans moster, hade vi tagit beslutet att börja tänka på att skaffa barn och bilda familj. Vi var i 30-årsåldern båda två. Jag hade redan fått ett missfall med honom. Ett foster som inte ville leva och som jag plötsligt med smärta blödde ut i vårt badkar när jag stod och duschade en dag. En sorg som vällde över mig.

Min svärmor fick bestämma att vi skulle gifta oss borgerligt i Stockholms Stadshus och hon fick också bestämma att jag skulle vara iklädd en borgerligt kornblå klänning istället för brudklänning. Själva vigselakten var kort. När jag stod och skulle säga mitt ja, såg jag på min blivande man och dröjde med mitt svar. Jag visste redan då, att vårt förhållande skulle komma att ta slut, men jag hade ännu inte accepterat det. Hur kan man acceptera att förlora någon man älskar?

De vackra, måttbeställda gardinerna

Min svärmor hade kritiserat mig och sagt att jag inte skulle kunna ordna med en anständig bjudning för henne och hans släkt. Jag letade lokal och bokade in oss på ett vackert slott som hade utsikt över vatten för att bevisa att hon hade fel om mig. För att hon skulle lugna ner sig, bjöd jag och min man med henne till detta slott under en visningsrunda för de som ville boka lokalerna, så att hon själv skulle kunna se hur vackert det var där.

Sjunka genom golvet

älskade
De måttsydda och specialbeställda nya gardinerna min svärmor klagade över i den blå salongen vi skulle ha vår bjudning vid, liknade dessa ungefär. Helt stilenliga med den miljö de satts upp i.

Inne i den blå salen hade uthyrarna just låtit sy upp nya, vackra och mycket påkostade gardiner till de höga fönstren, helt i samklang med den vackra blå salen i detta slott och helt anständig för den miljön. Det var flera som kom på visningen samma dag som vi kom med min svärmor. Mitt inne i blå salongen, vräkte hon ur sig att de där gardinerna var så fula så de där fick vi rycka ner innan bjudningen…. Alla tystnade och vände sig mot vår svärmor för att se vem hon var, som uttryckt detta. Hade jag och min man kunnat sjunka genom golvet och försvinna, hade vi gjort det. Fy, vad vi skämdes!

Jag visade min kapacitet

Jag lagade all maten själv till denna bjudning – utom tårtan och wienerbröden som jag beställde från min mor. Jag annonserade efter en pianist och en tvärflöjtist vid Musikhögskolan för att anlita dem för pausspelande under 30 minuter mellan huvudrätt och tårta med kaffe och medan vi stod och öppnade våra bröllopspresenter. En väninna antecknade vad vi hade fått från vem för att vi senare skulle kunna skriva mer personliga tackkort.

Vi hade 87 sittande gäster i alla åldrar, jag hade organiserat upp så att ungefär 10 personer hjälpte oss under bjudningen. Min mans chef och några av hans arbetskollegor och som jag också hade fått god kontakt med och hade en härlig jargong med, var bjudna på vår bröllopsbjudning. Jag hade lärt känna dem eftersom jag under två års tid jobbade i lokalerna intill och vi ofta sågs på samma lunchrestauranger i området.

Några av mans arbetskamrater var bjudna

Min man jobbade som teknisk säljare och hans försäljningschef brukade alltid skoja mycket med mig. Han skulle alltid bråka med mig på något sätt då vi möttes på lunchrestaurangerna. Som då han gick efter mig i kön då jag hade tagit min bricka, och jag plötsligt kände att någon bröstade upp sig och puttade på mig gång på gång. Det var såklart min mans chef som gick där efter mig och tuppade sig mot mig på skoj. Han var sån. Jag bara skrattade åt alltsammans.

Blomsterdekorationer

Jag gjorde egna vackra blomsterarrangemang som jag satte med olika förhöjningar under bordsdukar vid borden där det gick att hämta mat.

Barn var välkomna

För mig var det självklart att våra vänners barn skulle få närvara under vårt bröllop liksom släktens barn. Jag tillfrågade därför i förväg om en av våra väninnor kunde tänka sig ta hand om barnen så att de fick en minnesvärd dag, vilket hon med glädje gjorde. Vi anordnade dans i slutet av bjudningen.

 

Det jag inte förstod var, att det skulle göra detsamma hur mycket jag än bevisade min kapacitet, min svärmor skulle ändå alltid se ned på mig och anse att jag inte var god nog åt hennes son.

 

Rockad

Men vi valde att göra rockad vid middagen. Svärmor skulle inte få sitta vid honnörsbordet. Hon placerades lägst ut och längst bort från oss, på yttersta tungan av ett bord. Där fick hon sitta i något av skamvrån för vad hon orsakade oss. Vi prioriterade istället upp våra närmaste vänner på honnörsbordet.

Min äldsta gode vän Karl-Erik, var vår hedersgäst. Han var då 87 år gammal och vi hade varit allra bästa vänner i många år, trots vår åldersskillnad. En riktigt god vän och underbar man och människa som jag också älskade djupt och respekterade mycket högt. En före detta hovrättsdomare som jag egentligen råkat lära känna av en ren slump.

Allt klaffade och bjudningen blev fantastiskt fin. Alla verkade vara glada och nöjda, utom min svärmor. Hon satt och snöpte på munen och visade sitt missnöje under hela bjudningen gentemot mig. Då brydde jag mig inte om hur hon höll på och dummade sig, för bjudningen var vår dag att fira att vi blivit äkta makar. Det var vår dag!

 

Min mans förtvivlan

Nästan ett år förflöt efter bröllopet. En dag kom min man hem från sitt jobb, Han var normalt sett ett pokerface som aldrig visade sina känslor i sitt ansikte. Han gillade inte att tappa masken och hade också fostrats till att inte få göra det. Men den där dagen då han kom hem från jobbet, grät han förtvivlat. Han satte sig ner i vår soffa och storgrät. Jag frågade vad som stod på.

Hans mors dolda häxjakt på mig

Han berättade att under hela det år vi varit gifta, hade hans mor ringt honom i tid och otid på hans jobb, ibland flera gånger om dagen, för att försöka övertala honom att lämna mig. Hon störde honom så mycket, att han fick allt svårare att nå säljresultat. Den där dagen, då min man kom hem och grät förtvivlat, hade hans försäljningschef samt VDn kommit in på hans rum. De hade talat om för honom, att om han inte skulle börja prestera bättre säljresultat, skulle de bli tvingade att avskeda honom.

Min älskade man kom från en av Sveriges äldsta affärssläkter. Det skulle vara en skam för honom både inom släkten och offentligt i samhället, om han skulle bli avskedad från sitt jobb. Hans mor hade satt in nådastöten för oss. Jag gick fram och tillbaka på vårt vardagsrumsgolv och tänkte tänkte tänkte, vad hade vi för alternativ.

Jag frågade honom om han kunde stoppa hans mor från att störa honom på jobbet. Han svarade förtvivlat och gråtande, att han hade försökt, men att hon inte lyssnade på honom. Hon respekterade inte hans önskemål.

Jag slets isär och krossades

Där och då, förstod jag att jag måste fatta ett av de svåraste beslut jag fattat i hela mitt liv. Jag slets isär. Jag krossades. Jag dog inom mig. Jag tappade all livslust.

Jag fattade beslutet att lämna honom för att rädda upp hans situation. Han skulle aldrig ha klarat av, att gå med skulden och skammen att förlora sitt jobb på det sättet. Men han kunde förlora mig, utan att behöva bära någon skuld och skam på motsvarande sätt. Jag offrade därför mig själv och min egen lycka. Mitt eget liv. Hela min tillvaro.

Vår separation

Älskade
Mannen jag älskade och jag gick hand i hand till posten, för att betala in avgiften för ansökan om äktenskapsskillnad. Vi gjorde upp allt i godo. Och vi fortsatte att träffas och ställa upp för varandra ytterligare i ett års tid.

Precis på ettårsdagen från vårt bröllop, den 30 mars 1997, hjälpte han och otroligt många av våra vänner mig att flytta till en andrahandslägenhet, som jag kunde bo i några månader. Jag och min man gick tillsammans hand i hand till postkontoret vid Brommaplan, för att betala in avgiften för vår äktenskapsskillnad.

Möttes i smyg

Vi fortsatte som sagt att träffas i smyg, såsom något av särbos i ytterligare ett år. Eller kanske det från hans perspektiv bara handlade om älskare/älskarinna. Men vi åkte tillsammans och träffade våra vänner, varför vännerna fortfarande såg oss som ett par. Men jag mötte aldrig igen hans familj och släkt i samband med detta. (Jag mötte en av hans bröder för några år sedan då jag ville visa min son vart jag tillbringat så mycket av min lediga tid.)

Vi älskade och vi hade en kärleksrelation där vi tog ut all förtvivlan tillsammans i den tröst vi sökte hos varandra. Vi ställde upp för varandra i vått och torrt. Men ingen i hans släkt visste att vi fortfarande träffades. Jag mötte dem aldrig igen.

Min exman mötte en ny kvinna

älskade
Jag har aldrig känt mig så ensam, som då den man jag älskade, berättade att han mött en ny kvinna som han ville satsa ett nytt liv med. Då förstod jag, att jag verkligen hade förlorat honom och mig själv. Men också att jag inte längre kunde be honom om att stanna i mitt liv. Det började bli dags att släppa taget och gå vidare helt utan honom.

Ett år efter vårt uppbrott, berättade min exman att han träffat en ny kvinna. Jag hade väl hoppats fram tills dess att vi på något sätt skulle kunna hitta tillbaka till varandra. Men hans nya kvinna verkade vara mycket trevlig och många av våra vänner sade att hon liknade mig till både sätt och utseende.

Min exman blev äntligen ursinnig på sin mor

Jag pratade med henne per telefon vid ett tillfälle och sade åt henne, att ”vad du än gör – låt aldrig svärmor sätta sig på dig!”. Hon svarade att det behövde hon inte längre tänka på.

De hade vid ett tillfälle åkt hem till svärmor för att äta middag. Svärmor hade börjat kritisera min exmans nya kvinna, varmed min exman äntligen repade humör. Han kastade sig upp och skällde ut sin mor och talade om för henne att hon orsakat att han förlorat en kvinna han älskat och att han inte tänkte tillåta henne att förstöra ytterligare ett förhållande för honom. Därefter tågade han ut från lägenheten urförbannad, med sin nya kvinna i släptåg.

Min sorg att bära

Jag blev så lättad att höra att han äntligen hade brustit och blivit så arg. Men en sorg vällde över mig, att han inte hade lyckats bli så arg för vår skull, för att rädda vårt äktenskap och förhållande. Sorgen att förlora honom vällde åter upp i mig. Men det var för sent för oss och han hade ändå träffat en bra kvinna efter mig. Han skulle förmodligen kunna bli lycklig med henne.

Men lättnaden och sorgen som blandades i en salig blandning var så omtumlande. Jag älskade honom fortfarande och jag sörjde vad jag förlorat.

Fönstertittaren

Vid ett tillfälle efter att han träffat sin nya kvinna, ringde min mor mig. Hon hade lagts in akut på sjukhuset och bad om min hjälp att åka upp till Akademiska Sjukhuset i Uppsala för att hämta hennes bil, åka ut till hennes hus och bo där i några dagar tills hon kunde komma hem, så att jag kunde ta han om hennes djur och hus.

Mörkret

Detta var i november när det var som mest mörkt utomhus. Hundarna började leva om inne och markerade att något rörde sig utomhus. Jag såg att rörelsekänsliga lampan utanför slog på och jag tänkte att jag kanske skulle ha chansen att få se ett fint vilt djur utanför husknuten. Jag hade redan en gång sett en björn springa över hennes tomt en gång och hon hade många vilda djur runtomkring sig, däribland lodjur.

Jag drog därför upp en rullgardin för att titta efter. Utanför fönstret stod en stor man i 50-55 års åldern. Och han tittade rakt in på mig. Jag hade inte dragit ner andra rullgardinerna runtom vid huset och hade ju trott att ingen skulle stå så nära utanför huset för att observera mig. Men där stod en stor manlig fönstertittare.

Min exman skyndade till mig

Jag blev så fruktansvärt rädd. Jag hade ingen aning om vem mannen var. Och det första jag kom på var att ringa till – min exman. ”Jag kommer!” svarade han.

Han körde så snabbt han kunde upp till min mors hus och den natten, sov han över i sked med mig i soffan där jag sov, utan att vi hade någon sex. Han hade ju redan gått in i förhållande med sin nya kvinna Susanne. Han höll bara om mig och fanns där för mig den natten.

Något jag alltid kommer att vara honom evigt tacksam för. Han brydde sig om mig och han kom när jag verkligen behövde honom som mest.

Total brytning av vår kontakt

Så småningom berättade han att han och hans nya kvinna Susanne hade beslutat att flytta ihop i våran gamla bostad. Jag sade åt honom, att det därmed var dags för oss att bryta kontakten för att jag inte skulle störa i deras förhållande något mer. Det var dags att säga adjö till den man jag älskade. Adjö för alltid.

Han mailade mig och skickade foton på deras barn när de föddes. Han var så lycklig. Jag kände fortfarande sorg, att det hade kunnat vara hans och min lycka. Det var ju egentligen meningen att det skulle ha varit vi två, som fått de där barnen tillsammans. Nu är de barnen närmare 20 år.

Tystnad

Därefter har jag aldrig igen hört av honom. Vi bytte nog mailadresser och det var det enda sättet vi hade kommunicerat på fram tills dess.

Mitt liv har aldrig blivit sig likt efter att jag förlorade honom. Vi har redan gjort avslut. Och jag skulle nog aldrig vilja gå in i relation med honom igen efter de insikter jag gjort med åren om vår relation. Jag kommer alltid att känna stor respekt för honom, men jag vet att han sökte något mer än det jag kunde ge honom.

Jag kan inte försätta mig återigen i den sårbarhet det innebär att relatera till den man jag älskade ännu en gång.

Jag har haft svårt att resa mig efter min förlust

Jag måste erkänna; jag har haft oerhört svårt för att resa mig och gå vidare i mitt liv ordentligt efter att jag förlorade honom. Jag klarade inte av den förlusten han innebar för mig. Jag förlorade min livskraft och lycka när jag förlorade honom. Jag försökte på många sätt springa från sorgen att ha förlorat honom, för jag orkade inte möta den sorg som vällde fram i mig.

Jag fokuserade på att jobba hårt och mycket, att plugga hårt och mycket. Jag isolerade mig och orkade inte längre med socialt liv. Jag pluggade och jobbade jämt. Som mest jobbade jag 16 timmar per dygn, 7 dagar per vecka. Det höll i 3 år.

Utanför

Älskade
Jag har åstadkommit oerhört mycket efter detta uppbrott, men jag har nog aldrig riktigt vetat vart jag har varit på väg. Inte förrän jag började med teater och musiken igen. Det har fått mig att landa.

Jag föll som ett korthus. Vad fanns kvar av mig utan honom? Benen slogs av mig och jag hade inte kraften att resa mig igen. Jag rasade jag in min långtidssjukdom som till orsakade min uteslutning ur samhället. Det var en förlupen sorg, arbetsnarkomani, utbrändhet – och vad jag då inte visste; en tumör i mitt huvud och en kraftig hormonell rubbning i min kropp, förmodligen orsakad av det våld jag hade genomgått såsom ung.

För vissa är ödet värre än för andra. Som om det inte var nog med det våld jag utsatts för och de förluster jag redan gjort.

Mitt förlorade kärleksbarn

Älskade
Det är många gånger jag har undrat hur mitt förlorade barn skulle ha sett ut och varit. Även om det aldrig föddes, bär jag det alltid med mig i minnet. Det finns alltid närvarande på något underligt sätt. Nu förstår jag ju varför jag inte klarade av att fullfölja den graviditeten. Jag bar ju redan symptom som jag inte förstod vad de berodde på. Den kraftiga hormonella rubbningen i min kropp och tumören, som förmodligen uppkom av de chocker jag utsattes för såsom 16-18-åring. Traumana förhindrade att jag kunde fullfölja en graviditet på naturlig väg. Ett tag övervägde jag att såsom singel adoptera en liten flicka från Indien. Men jag hade nog aldrig godkänts som singelförälder, med tanke på mitt bristande familjenätverk. Men vid närapå 39 års ålder, fick jag min älskade son genom IVF-befruktning. Han har alltid betytt så otroligt mycket för mig.

Det där missfallet jag fick med mannen jag älskade, var ett barn som inte var livskraftigt för att min kropp var för sargad av det jag varit med om. Men det var ett barn, som såtts i äkta kärlek. Ett barn jag aldrig fick hålla i min famn och där jag skulle ha letat efter drag från mannen jag älskade. En man jag inte fick behålla trots att jag älskade honom så djupt.

Min lojalitet

Jag tror aldrig att han förstod, hur lojal jag egentligen var mot honom. Jag tror aldrig att några av hans anhöriga förstod min lojalitet och hur mycket jag älskade honom. Men en dag hoppas jag finna den hamn, där jag kan förtöja för gott. Få landa i mig själv, bli respekterad för den jag är och att andra kan se mitt värde. Att andra kan förstå, att även om jag verkar ha flackat runt i min tillvaro en del och gjort oerhört mycket olika saker i mitt liv, haft många olika skepnader sedan dess, beror det på att jag inte längre vetat vart jag hört hemma.

Jag har ingen rot i form av någon primärfamilj eller släkt runtomkring mig varför jag inte har någon identitet genom det. Jag blev sjuk och blev arbetslös och förlorade därför också min jobbidentitet, som en tid kompenserade för min bristande familjetillhörighet.

Förlorad identitet

Jag förlorade min identitet när jag förlorade den mannen. Jag förlorade allt mitt värde. Men jag har jag alltid varit lojal mot den jag älskade men förlorade. Det orsakade att jag drev runt som ett skepp på öppet hav, utan mål och mening. Allting var mig likgiltigt. Jag har aldrig riktigt lyckats hitta mig själv efter det – förrän jag började hålla på med teater, musik och göra egna kortfilmer. Mycket hänger det ju ihop med att jag knöt an så mycket till hans familj och släkt under många år för att jag själv egentligen saknade sammanhållning i min primärfamilj.

Min far

Visst har jag haft viss kontakt med min mor och mina syskon samt min far i perioder, men familjerelationerna har alltid färgats av det som hänt i våran barn- och ungdom. Vi har aldrig haft en bra sammanhållning i den familj jag vuxit upp i. Min far efterlämnade dokument efter sin död år 2004. Efter att ha begrundat vad som egentligen har utspelat sig i barndomen, har jag insett att jag blev mest positivt präglad av min sociala far (som inte var min biologiska far) och jag har många fina minnen från barndomen i relation till honom. Det var han som faktiskt gav mig min grundtrygghet. Idag förstår jag vilken otrolig klippa han egentligen var och ville vara.

Det var min pappa Ernst som gav mig min grundtrygghet. Här i denna sång berättar jag om den relation jag hade med min far då jag var riktigt liten.

Sjukt familjesystem

Min bild är att resten av familjen är fast i ett sjukt familjesystem, där min mor har en central roll i varför det blivit så. Frågan är bara om det är medvetet eller omedvetet från hennes sida. Förmodligen är hon ett skadat barn som därför aldrig har haft möjlighet att relatera på ett bra sätt till andra runtomkring sig. Hon är inte diagnosticerad, men jag misstänker att hon kan ha borderline personlighetsstörning.

Mental styrka

Jag innehar en otrolig mental styrka. Det har aldrig fallit mig in att bli utåtagerande men jag har varit självdestruktiv i hur jag har hanterat det jag utsatts för i barndomen och i mitt vuxenliv. Sveken från människor jag älskar har gått som en röd tråd och med den dåliga självbild jag hade såsom barn, försökte jag att döva känslan att vara oälskad genom att prestera i hopp om att den vägen bli accepterad. Men det har ju aldrig räckt. Tvärtom har det blivit en självdestruktiv spiral, där jag presterat alltmer vilket har försvårat för mig att t ex kunna erhålla ett jobb igen. Folk kanske tror att jag är en hoppjerka, när det egentligen i botten handlar om en trasig självbild och att jag längtar efter att finna min plats i tillvaron, en plats att få rota mig på.

Mönstren upprepade sig

Så mötte jag den man jag kom att älska så djupt att jag var beredd att försaka min egen självrespekt då han var otrogen om och om igen – och jag gång på gång förlät och blundade för det. Jag ville så gärna bli älskad. Men istället, upprepade sig samma mönster som från barndomen, att hans mor aldrig kunde acceptera mig. Det gjorde detsamma hur bra jag än var och vad jag än åstadkom, så var det aldrig tillräckligt bra.

Nutid

Idag är jag mycket äldre och klokare. Visst är fortfarande min självbild skadad. Det går inte att behålla en stark självbild när man går sjuk och arbetslös i många år. Men jag har ändå gjort en helt otrolig livsresa. Jag har tagit mig ur en misshandelsrelation, fått besked om att jag har en tumör i huvudet och en kraftig hormonell rubbning i min kropp.

Jag har börjat stoppa i mig dopamin för att reglera hormonerna och genom dopaminet har jag börjat våga leva mycket mera, våga testa mina gränser mera. År 2016 startade jag på vinst och förlust ett eget litet företag för att försöka bryta min arbetslöshet.

Misslyckats men lyckats

Även om jag inte lyckades få igång verksamheten ekonomiskt och även om jag brände hela mitt sparande på detta, har jag gjort en otrolig resa rent mentalt och erfarenhetsmässigt. Jag har tagit det stora steget ut på scenerna för att berätta om det våld jag utsatts för, jag har blivit offentlig med vad som hänt mig.

Mångsidigheten har många ansikten

Jag har jobbat om hela min föreläsning till en föreställning, skapat musik, börjat spela teater – och upptäckt hur mycket jag stormtrivs på scenen och när jag får möjlighet att vara kreativ. Detta kreativa vill jag inte släppa taget om någonsin igen, för det ger mig en livslust och livsglädje. Jag har idag en trygghet i mig, att jag vet att jag klarar av oerhört mycket. Tänk bara att jag från scratch lyckades sätta ihop en hel föreställning helt själv. Med allt det innebär med teknik, lokaler, en röd tråd genom en hel historia, med början och slut. Med sång, komponera musik, skriva låttexter, agera, spela olika roller, interagera med mig själv, kontakta tusentals olika typer av människor i olika situationer. Bara att våga gå ut på scenen för att berätta om sin sårbarhet, är ett oerhört stort steg att ta.

Vad jag vill nu

Jag vill resa mig upp och komma in i samhället igen genom att komma ut i en anställning och egen försörjning igen. Jag skulle aldrig passa att ha ett monotont jobb med exempelvis rutinjobb på en myndighet. Tvärtom ser jag mig mest i en roll på ett mindre privat företag där sysslorna varierar. Där jag får ta lite eget ansvar men samtidigt har möjlighet att samarbeta med andra? Där jag får hugga in och ta i när det behövs och där det uppskattas. Jag räds inte att spräcka någon nagel och jag är absolut inte perfekt, även om jag kan röra mig i olika miljöer och anpassa mig till dessa. Jag kan klä upp mig och agera fint, men jag räds inte heller att smutsa ner händerna.

 

Teatern och musiken viktiga för byggandet av min självbild

Naturligtvis vill jag fortsätta att spela teater och hålla på med min musik, men det räknar jag idag såsom en ren hobbyverksamhet. En annan del som är viktig för mig är mitt filmskapande, fotograferande och skrivande. Jag behöver möjlighet att få uttrycka mig på olika sätt.

I min roll som Monsieur Luc här ovan – och här nedanför i min roll som internationella showartisten Vera Blom. Sådant som ger mig karaktär och självbild samt en självmedvetenhet om att jag är helt ok såsom jag är och med det jag gör.

 

För att må riktigt bra, behöver jag också djur i mitt liv. Idag finns det två katter i vår flock.

Vill ej tillbaka till det som varit

Jag vill inte tillbaka in i det förhållande jag lämnade med så mycket känslor utanpå och inuti mig. Jag vill inte tillbaka till den man jag en gång älskade, för jag tror att det blev för mycket skadat emellan oss av det som hände. Jag gick trots allt ur det förhållandet med värdigheten i behåll, vilket hans mor absolut inte kan säga. Mannen jag älskade gick också ur alltsammans med värdigheten i behåll. Han slapp förlora sitt jobb och han kunde gå vidare med en ny kvinna.

Jag respekterar fortfarande mannen jag älskade

Jag har absolut inga negativa känslor runt honom som jag älskade, utan kan fortfarande säga att jag respekterar den mannen högt och att han var en fantastisk människa på så många sätt. Vi löste trots allt situationen så gott vi båda kunde och vi gjorde det tillsammans även om det var jag som var initiativtagare till det. Min andra skilsmässa var en mardröm, men det är inte många som kan stoltsera med att säga att de gått igenom en bra skilsmässa. Men det kan jag och den man jag älskade säga, båda två. Vi var ett fantastiskt team ända in till slutet.

Var finns mitt team?

Jag är inte ute efter någon ny relation i dagsläget utan tror att jag ska hålla fokus på att ta mig in i samhället igen. Vem vill ge mig en chans och hjälpa mig att finna min plats i tillvaron igen? Vem vill ge mig chansen att finna en arbetsplats och kollegor att få relatera till igen? Där jag kan känna, att jag är uppskattad för den jag är och där jag får uppskatta mitt team?

Jag vill inte längre spela någon roll för att tillfredsställa alla andra i mitt privatliv, utan bara får vara mig själv och att det räcker gott nog. Jag är trots allt en sjusärdeles kvinna och människa. Det räcker gott!

Jelina Marianne Jordhén

Länk till min Linkedin, där jag skrivit en del artiklar.