Musiken i mitt liv

Musikern och showartisten Jelina Marianne Jordhén år 2018. Jag älskar att klä upp mig fint, fotas och få leka med glamour, vilket kan lyfta oss ur den trista vardagens måsten.

Musiken har inte alltid varit självklar i mitt liv. Dels har jag under många år inte kunnat spela och sjunga. Dels har jag under de första åren såsom sjuk inte kunnat leva med så mycket ljud runt mig. Därför är det en sådan oerhörd befrielse att idag kunna komponera egen musik, spela och sjunga. Det har inte varit någon självklarhet för mig, men är idag en stor glädje i mitt liv. Musiken har kommit för att stanna och den växer alltmer i min tillvaro. Musiken är något av min andning, mitt hjärtas slag.

Musik är ju också så fantastisk, att den är ett språk som alla kan förstå oavsett vilka språk och vilka kulturer vi växer upp i. Musiken kan förena och bli det där kittet som behövs för att väcka glädje i en hel grupp med människor. Eller lyfta fram sorg eller andra affekter inom oss. Här är dock en låt som är tänkt att väcka lite leenden, min sång ”Scandinavian Men” som någon faktiskt trodde skulle kunna bli en vinterplåga vintern 2018/19:

För att vara relativt okänd musiker, är jag stolt över att ”Scandinavian Men” har fått över 8.900 visningar på min FB-sida D1 Kreativa Marianne Jordhén och där jag mestadelen publicerar mina musikvideos. Där kan man också se min utveckling över tid.

I svarslåten ”Scandinavian Women” spelar jag man:

Det är ju så, att även i mina musikvideos finns det ju chansen att agera och spela teater. Vilket ju är fantastiskt roligt. Och eftersom jag är altstångerska, gör sig min röst bäst i lite lägre tonarter och jag har ännu svårt för att få en bra sångröst då jag sjunger höga toner.

Jelina Marianne Jordhén spelar ung flicka.
Här spelar jag 16-åriga Maria, men jag är i verkligheten över 50 år! 🙂

När jag var 15 år gammal, fick jag spela Wilhelm Peterson Bergers ”Sommarsång” på skolavslutningen i nian. Bara en vecka senare utsattes jag för hedersvåld och våldtäkt. Det chockade mig kraftigt. Några månader senare, när min mor fick veta att jag våldtagits, anklagade hon mig för att vara en ”hora som hoppat isäng med den där araben” och hon började bestraffa mig på olika sätt för det som hänt. En av bestraffningarna var att hon sålde pianot, något som jag tog mycket hårt. För där på våren, hade min musiklärare ”Häggis” sagt att jag var en lovande pianist. Och utan piano, kunde jag inte fortsätta mitt pianospelande.

I denna sång, agerar jag unga 16-åriga Maria, som sjunger om smärtan i att ha våldsutsatts och svikits så grymt:

Denna musikvisning ”Marias Sång” har hittills haft över 14.000 visningar på Facebook.

Minnena får jag lära mig leva med. Men allteftersom glädjen runt musik kommer in i mitt liv, blir de dåliga minnena lättare att bära och får allt mindre betydelse.
Jag har gått från att inte kunna berätta, till att kunna berätta, sjunga och spela igen. Det tog 32 år att komma över de hinder jag bar inom mig. Idag känner jag en lycka inom mig att jag lyckades riva de gedigna murarna runt mig som förhindrade mig att vara och bli den jag är menad att vara och bli. Mörker håller på att bli ljus inom mig. Och det gör mig så lycklig. Minnena får jag lära mig leva med. Men allteftersom glädjen runt musik och teater kommer in i mitt liv, blir de dåliga minnena lättare att bära och får allt mindre betydelse. De suger allt mindre energi. Och det lustiga är ju hur sorg och glädje kan gå parallellt hand i hand genom livet. Nästan alltid som något svårt inträffar, bärs det upp av något bra som samtidigt inträffar.

Varje gång jag såg ett piano, hörde jag min mors röst inom mig, skrikandes att jag var en ”hora, som hoppat isäng med den där araben”. Detta gjorde att jag bröts ner i min självbild och jag klarade inte av att spela. Detsamma gällde min sång. Jag hade fram till skolavslutningen i nian varit med i skolkören som uppträtt på avslutningarna. Men efter våldet, tystnade jag. Varje gång jag skulle sjunga, kände jag en låsning – som om någon försökte strypa mig. De steg jag tagit sista åren, har varit enormt stora och jag är ytterst stolt över mig själv att jag vågat bryta den negativa spiral jag varit inne i under så många år. Jag har aldrig varit utåtagerande destruktiv, men har tidigare brutits ned inombords. Detta försöker jag nu ändra på. Jag vill bli stark och jag vill våga mycket. Och framför allt vill jag vara den jag är ämnad att vara.

Ett försök att uttrycka min kamp för att komma fri från den nedbrytande spiralen det inneburit för mig att svikas av min egen familj när jag hade det som svårast, har jag försökt ge uttryck för i min sång ”Priorities”:

32 år efter våldet, beslutade jag mig för att hämta hem ett gammalt 1950-talspiano och jag satte mig ned och spelade, tills dess att jag kunde överrösta min mors röst inom mig. Och plötsligt upptäckte jag, att jag kunde komponera egen musik!!!

Min sång ”A Gift From Heaven” är min kärleksförklaring till mitt barn, som jag till slut fick straxt innan jag skulle fylla 39 år. Han är ett IVF-barn då min ägglossning avstannade av det våld jag utsattes för i ungdomen och jag erhöll en kraftig hormonell rubbning av den chock det innebar. Men jag fick till slut min älskade son, som betyder allt för mig. Det är först då man fått barn, som man verkligen förstår hur stor kärlek verkligen kan vara.

 

Här tolkar jag den lite burleska sången ”Igelkottaskinnet”. Det är en sång som alltid har fått mig att le:

 

Så småningom kunde jag också börja sjunga, även om in sångröst fortfarande inte är så fin och jag måste sångträna mycket innan det låter bra. Det är med sång som det är med att träna inför t ex en idrottstävling eller ett maratonlopp; man måste öva, öva, öva för att bli tillräckligt bra för att kunna vinna! Mina brister har jag dock aldrig låtit förhindra mig från att publicera musikvideos offentligt. Jag vet att jag inte är världens bästa sångerska, men genom att publicera mina musikvideos kan man också följa den utveckling jag gör över tid. Skapandet och sjungandet är otroligt glädjefyllt och då blir det ändå helt ok, kan jag tycka. Vad har jag att förlora på att publicera mina musikvideos? De visar, att ingen är bäst utan att först ha tränat mycket på det denne vill bli bra på!

 

Jag har också provat på att sjunga på franska, som jag tycker är ett fantastiskt vackert språk. Detta är vågat av mig, med tanke på vilken nivå mina franskakunskaper ligger på. Jag har inte nyttjat språket i någon större utsträckning sedan jag slutade min sekreterarutbildning år 1988. Men ju mer jag försöker sjunga på franska eller ibland skriver något svar på franska till någon fransktalande, upptäcker jag att det nog ligger lite latent kunskap i språket i alla fall. Här är två prov på hur det kan låta när jag sjunger på franska:

Jag känner en oerhörd experimentlusta och har ju ännu inte riktigt hittat vart jag hör hemma exakt rent musikaliskt. Men det finns en glädje i allt jag gör, även om mina budskap i sig kan vara av djupare slag. Som i denna sång tex, där jag vill lyfta fram alla de människor som har hamnat i långvarigt utanförskap:

När jag jobbade ihop min föreställning ”Överlevaren – Jokerbruden”, gjorde jag en tolkning av min gamla dikt från ungdomen, ”Rosen och Gull”. I musikvideon spelar jag 16-åriga Maria ,trots att jag själv är +50.

 

I min sång ”Isn’t It Strange” lyfter jag fram hur vi strävat efter självständighet och självförverkliganden men därmed också skapat världens mest ensamma folkslag, med flest antal singelhushåll i världen. Det är många gånger jag har undrat, om vi verkligen har varit så smarta och kloka när vi skapat ett samhälle, där så många människor känner sig ensamma.

 

I låten ”Potentials” försöker jag lyfta fram att många av oss aldrig förverkligar våra drömmar, utan fortsätter att leva vårt liv som alltid tidigare;

 

 

Naturligtvis måste även jag sjunga om den odödliga kärleken. Den där som man aldrig kan glömma och som får oss att förbli lojala mot den vi älskar genom hela livet:

 

 

Ibland tänker jag på, att det inte heller lät så bra när Marie Fredriksson gav ut sina första låtar. Men tänk så stor artist hon ändå blev och hur bra det låtit. Hon har verkligen vuxit såsom sångerska under sitt musikliv – och det är något jag också hoppas kunna göra. Trots allt har jag mycket att ta igen, med tanke på de år jag tidigare förlorat i sjukdom. Medan många i min ålder kanske vill dra ihop sig och börja minska ner sin tillvaro, känner jag snarare ett behov och en livsglädje att vilja expandera och upptäcka mera. Jag vill hinna leva mer!

Till slut, låter jag er lyssna på min låt ”Du och jag”, som jag själv tycker väldigt mycket om:

 

Med hopp om att du gillar något av allt det jag gjort – eller kommer att gilla något av det jag kommer att göra!

Och ni minns väl vad Lill Lindfors brukar sjunga; ”Musik ska byggas utav glädje!”

 

//Jelina Marianne Jordhén