Lojalitet, sjukdom och arbetsliv

Lojalitet

Lojalitet är inte detsamma som att stanna hos samma arbetsgivare under många år utan vad man säger om sin arbetsgivare efter tjänstgöringens slut. Lojalitet mot sin arbetsgivare och organisation är mycket viktigt. Jag har tänkt mycket på detta, då jag har varit placerad i olika typer av arbetsmarknadsprogram och hur andra då runtomkring mig har talat illa om sina tidigare arbetsgivare.

Att prata skit om sina närmaste vänner

Det verkar vara mer vanligt att kvinnor talar illa om sina tidigare arbetsgivare än att män gör det, och det stämmer ju också med den erfarenhet jag har från även skoltiden. Killar kunde hålla ihop ända upp till 8-10 individer tillsammans och de funkade i regel bra. De hade sin jargong mot varandra, men det fanns ofta en hjärtlighet i deras jargong och lojaliteten mellan dem var inte att ta miste på. Men bland vissa av tjejerna i skolan, uppstod det konflikter. Två och två kunde de hålla ihop, men så fort en tredje tjej kom med i bilden, blev det utspel i någon form. Detta gjorde, att jag per automatik sökte mig mer till killkompisarna, jag har alltid haft fler killkompisar än tjejkompisar för jag själv vill gärna vara med i den där hjärtliga jargongen utan att man i gruppen pratar illa om varandra.

Jag minns så väl vid ett tillfälle då vi satt och väntade vid våra skåp på att skoldagen skulle börja. En klasskamrat som hette Cecilia hade cyklat till skolan. Hon hade långt, blont och permanentat hår och på vägen till skolan hade hennes hår frusit till is, då det var vinter och kallt ute och hon hade tvättat håret på morgonen. Jag tyckte alltid att hon var så vacker, för hon liknade något av en ängel eller älva med sitt hår och ansikte och hon såg alltid så naturligt äkta ut. Jag minns henne som en väldigt reko och jordnära tjej.  Hur kunde hennes bästa väninnor svika henne så, vara så illojala mot henne?

Medan hon hängde in sina ytterkläder i skåpet och skulle ta fram sina skolböcker, satt hennes två allra bästa vänner i närheten av mig. De satt och pratade skit om just Cecilia, som inte hade en aning om vad de sade. De där två tjejerna hade det där falska sättet att le och vara inställsam så länge Cecilia var vänd mot dem och i deras direkta närhet, men när hon stod tillräckligt långt bort från sina bästa kompisar, sade de något otrevligt om henne. Jag kunde aldrig förstå det där, hur de kunde agera såsom de gjorde mot henne. Cecilia var ju jättegullig och genomsnäll. Men det fick mig att hålla avstånd till dessa två andra tjejer i min klass, för jag visste ju att de kunde prata skit om andra. De var lite av oärliga microdramaqueens.

Lojalitet utvecklas både utifrån personlighet och den miljö vi befinner oss i

Vart läggs egentligen grunden till just att visa lojalitet mot sina vänner och arbetsgivare? Lojalitet mot sin familj? Jag tror att vi till viss del fostras till det, men att det absolut avgörande är vilken människa vi föds till, alltså den personlighet vi bär. Sann lojalitet är ju också något som sker i reciprocitet, dvs att den finns mellan flera parter och att lojaliteten går åt båda hållen. T ex att en arbetsgivare uppskattar sin anställda och att den anställde uppskattar sin arbetsgivare. Lojalitet är egentligen bland det finaste vi kan visa för varandra!

Konfliktlösning

Lojalitet - Jelina Marianne Jordhén
Marianne Jordhén i december 2018: Konflikterna har varit många i min barndomsfamilj och jag orkar inte med det. Som barn försökte jag att medla för att jag inte ville att de andra skulle bråka, varför jag tidigt lärde mig om konflikter, konflikthantering och att se flera perspektiv på ett och samma problem. Ofta känner man ju också en lojalitet för sina anhöriga trots att konflikterna hela tiden pyr och styr vardagen. När jag blev sjuk tog jag själv avstånd från familjen och mina systrar distanserade sig också från mig, kanske från allas håll för att jag inte längre ville ha samma roll som tidigare. Jag behövde lugn och ro för att kunna tillfriskna och det lugnet kunde inte mina blodsband ge mig, jag behövde visa mig själv lojalitet. Jag vill inte ha någon kontakt med någon av dem, då det är lugnare och tryggare att leva utan de kontakterna. Men visst känner jag en sorg över att inte ha någon primärfamilj och stöttning i min egen process och att jag inte kan erbjuda min son någon släkt. Det är en sorg att inte ha någon familjetillhörighet och den identitet en familj annars kan ge. Men familjen har ersatts av vänner istället och som visat större lojalitet mot mig än vad mina närmaste anhöriga någonsin faktiskt gjort. Det är bara lite ensamt på de röda dagarna. Men jag har lärt mig med åren att aldrig fira jul i ensamhet. Det gör mig bara ledsen. Jag brukar istället ladda upp med någon filmserie, gå promenader eller läsa en bra bok, göra något kreativt. Precis som vilken vanlig dag som helst i övrigt.

Jag har vuxit upp i en familj där det har varit extremt mycket konflikter och som den snälla flicka jag var, tog jag på mig rollen som medlare. Min lojalitet var stark mot mina familjemedlemmar. Jag medlade mellan mina systrar såväl som mellan mina systrar och min mor. Men till slut, när jag var 34 år gammal, blev jag allvarligt sjuk och jag orkade inte längre vara den där medlaren. Detta rubbade familjekonstellationen. Mina systrar såg ingen roll för mig och de valde därför att förskjuta mig. Men det fanns också en ömsesidighet i detta, jag orkade inte längre hantera de ständiga konflikterna mellan dem och drog mig därför undan. Jag behövde lugn och ro och tystnad, min energi räckte inte till för den där ständiga oron. Jag hade nog med att sköta mig själv. Det kändes också som om de där konflikterna aldrig tog slut, de fortsatte i ständigt samma ekorrhjul när det kom till det där. Jag ville inte vara del av det.

Jag skulle inte kalla mig för konflikträdd, för det är jag inte. Sedan jag har börjat äta dopamin upplever jag snarare att jag har blivit lite tuffare och kan sätta tydligare gränser. Att jag vågar säga nej lite lättare nu än förut, för förut var jag oerhört snäll och blev därför ofta också överkörd på olika sätt. Min lojalitet var i det fallet självdestruktiv för den gjorde att jag tillät mig att bli trampad på. Nej, detta med att vilja slippa konflikter rör sig mer om att jag tycker att det ibland är helt onödiga bråk som blossar upp. Vore vi bättre på att lyssna på varandra och deala fram lösningar som kan passa alla inblandade, skulle ju konflikterna bli färre. Jag brukar säga att en hållbar överenskommelse är den där alla parter känner att de vunnit något på dealen. Är någon missnöjd, spricker förr eller senare den överenskommelse man gjort. Och man kan aldrig lösa konflikter genom att gå till ytterligheter och ta steg ifrån varandra utan man måste på något sätt kunna mötas och skapa ett samförstånd. Man måste kunna kommunicera så bra att man kan förklara sina perspektiv och likaså förstå andras perspektiv. Och då kommer återigen frågan, om vi inte klarar det; vad är det för lojalitet vi då visar varandra?

Min sjukdom och hur den påverkat mig

I det ögonblicket, då jag blev sjuk och insåg att jag inte kunde fortsätta låta deras konflikter suga musten ur mig, insåg jag också, att först och främst måste visa mig själv lojalitet. Jag hade fram tills dess alltid varit så otroligt snäll och lojal mot andra, att jag ofta hade glömt bort mina egna behov och att jag också hade en rätt att existera och ha behov. Jag hade alltid varit den där snälla individen som prioriterade alla andra före sig själv.

Mitt främsta behov då jag blev sjuk, var att sova och få ha tyst runtomkring mig. I 11,5 år levde jag mer eller mindre i tystnad merparten av dygnets timmar. Läkarna ignorerade några av mina symptom och jag gick feldiagnostiserad i 11,5 års tid. Eller kanske rättare sagt missade läkarna en av mina sjukdomsbilder, för det var nog korrekt att jag var utbränd i början. Men jag hade ju en annan sjukdomsbild också, visade det sig. En sjukdomsbild som skulle ha kunnat ringas in om läkarna hade lyssnat på hur jag beskrev mina symptom och mina önskemål om att få göra ett enkelt blodprov för att se hur mitt kortisol låg. Läkarnas misstag hade kunnat orsaka att jag förlorat mitt liv.

Jag köpte till slut ett privat kortisolprov för 3.200 SEK och det uppdagades att mitt kortisol låg på övre gränsen för dödlig nivå – dygnet runt. Hade jag inte köpt det där provet, hade jag förmodligen varit död nu. När jag fick resultatet på kortisolprovet, kunde jag äntligen genomdriva en remiss till Endokrin på Universitetssjukhuset här i Linköping. Där spårade läkarna upp en godartad, men ettrig liten tumör i mitt huvud och det ringades in att jag hade en kraftig hormonell rubbning i min kropp som hör ihop med denna tumör. En mängd olika hormoner var rubbade; Dopamin, Prolaktin, ACTH, Adrenalin, Noradrenalin, Kortisol, Tillväxthormon och könshormoner, dock inte sköldkörtelhormonerna. Äntligen, började läkarna lyssna på det jag sade och jag kunde få börja vänjas in på dopaminbehandling för att reglera själva hormonella rubbningen i min kropp. Dock kan man inte göra något åt själva tumören då den sitter för illa till på stängerna till hypofysen där många viktiga nerver passerar (däribland synnerven), men förhoppningsvis avstannar denna tumör eller fortsätter att växa väldigt sakta – och i så fall kan jag få ett fullvärdigt liv precis som alla andra. Det är i alla fall det jag eftersträvar för min son behöver mig, mannen jag älskar behöver mig. Och det är ändå så att denna godartade tumör förmodligen har funnits där i mitt huvud ända sedan ungdomen. En läkare har sagt att den kan ha orsakats av chockerna jag genomgick i samband med våldet i ungdomen, att det kan ha givit en sådan kraftig hormonell rubbning att det gav grogrund till tumören. Den hormonella rubbningen gjorde mig hormonellt steril i alla fall. Men med tanke på att denna tumör funnits där under alla år som jag har studerat och jobbat, borde den ju inte vara något hinder för att jag ska kunna jobba i många år till, eller hur? Skulle ni klassa ut någon som t ex har en medicinskt behandlad diabetes? Varför ska då jag klassas ut från arbetsmarknaden när jag dessutom verkligen VILL jobba?

Men visst är det väl bra lustigt; när man får beskedet att man har en tumör i huvudet och att man kan dö av det, inser man plötsligt hur mycket man vill leva. Och när jag fick det beskedet, insåg jag att jag har gjort mycket i mitt liv men jag har alltid varit den där skötsamma flickan som alltid gjort det som förväntats av mig. Det har gjort att jag faktiskt ser det som att jag aldrig har levt mitt liv tidigare utan det är först efter tumörbeskedet som jag börjat att verkligen leva, testa gränser och känna mig levande! Plötsligt har den där 100-listan på saker som man vill göra innan man dör, blivit mycket viktig för mig. Jag har på gamla dagar utmanat mig själv på att stå på scenen för att föreläsa, sjunga, spela piano och spela teater. Jag vet att jag inte sjunger bra, men det är inte det viktigaste i detta utan att jag faktiskt vågar utmana mig själv och vågar göra det jag tycker är roligt, samtidigt som jag faktiskt vågar visa för allmänheten att jag absolut inte är bäst på något sätt men att jag duger ändå. Mycket av mina musikprojekt och teaterprojekt gör jag faktiskt inte främst för andras skull, utan för min egen och min sons.

Jag har faktiskt också tatuerat mig, om än på sådana ställen där det går att dölja tatueringarna (vilket jag tycker är viktigt). Det var något som jag i alla år tidigare har ansett inte är något jag som ”fin flicka” ska göra. Men vad är det egentligen för farligt i det??? Om man tittar på de yngre generationerna idag, är det nog mer ovanligt att vara otatuerad och opiercad än att vara tatuerad och ha piercings. Det handlar om ett generationsskifte i synsättet runt detta. Och jag är inte ännu för vrång för att inte kunna ändra på mitt synsätt och jag vågar prova på!

Jag har mängder jag vill hinna göra, innan jag dör! Och jag vill skratta och ha så roligt det bara går i mitt liv! På något sätt har det blivit så viktigt att få skratta och ha roligt och att jag får möjlighet att utmana mig själv lite mer för att se hur mycket jag vågar tänja på mina gränser!

 

Synpåverkan

En sorg jag bar under alla dessa år, var att jag inte kunde läsa. Jag hade alltid tyckt om att läsa tidigare och jag är ju den där nyfikna typen av människa som gärna vill lära mig mer hela tiden, läsa och förstå samband och resonemang; men i 11,5 år var det en omöjlighet att läsa. Eller jag kunde läsa korta stycken åt gången, men texten flöt i regel ihop till en enda stor svart klump. Det kändes handikappande, med tanke på den jag är som människa. Hur skulle jag kunna leva ett helt liv utan att läsa böcker och tidningar? Likaså, hur skulle jag kunna leva ett helt liv utan musik? Jag kunde inte lyssna på musik någon längre stund, utan att bli totalt utmattad. Det var tufft för mig att vistas bland mycket människor för att det dels kom oväntade ljud från alla håll, dels för att jag var rörelsekänslig. Eftersom tumören påverkade min syn, var det tufft att hantera allt som rörde sig snabbt runtomkring mig. Jag hade till och med svårt för att se på snabbt rörliga bilder på teven, då blev jag fruktansvärt illamående och totalt utmattad efteråt. Därför blev mitt liv mycket begränsat under den tiden. Jag slutade faktiskt att köra bil en period då jag var som sämst just för min synpåverkan. Det var som om mitt liv i princip ”stängdes av” i mångt och mycket, jag förlorade några av de levnadsår som vi brukar räkna som de bästa – och de vill jag nu ta igen!

Sedan jag börjat äta dopamin, klarar jag ljud och rörelse bättre. Jag har till och med utmanat mig själv på att besöka en mässa under två dagar och det har gått bra! Visst blev jag trött men jag klarade miljön över förväntat, vilket gjorde mig så himla glad! Det infann sig en frihetskänsla i mig, att jag klarade just det! Det fick mig att tänka på vad min tidigare terapeut sade till mig i samband med att jag gick igenom ett stressprogram innan man visste om tumören. Hon beskrev en planta som först börjar odlas upp i ett växthus, för att sedan ställas ut på dagarna och sedan tas in på nätterna för att sedan vänjas vid att stå ute dygnet runt. Hon sade att det är exakt så jag ska tänka när jag ska ta mig tillbaka in i jobb igen. Och det är ju också faktiskt så jag har gjort dessa år. Allt eftersom har jag vant mig vid mer och mer aktiviteter och återvunnit min förmåga alltmer.

Jag kan läsa igen och jag kan prestera, vilket ju inte minst min hemsida visar och alla de projekt jag har gjort med filmer, musik och berättelser, allt jag har gjort runt mitt tidigare företag. Tänk om jag kunde få kanalisera den energin i en deltidsanställning?

Kontroll

Numera har vi nog ganska bra kontroll vad det gäller min sjukdomsbild. Jag kontrolleras 1 gång om året av läkare för att se att mina hormonella värden ligger rätt och läkarna har givit mig en frihet att reglera dopaminet lite upp och ned utifrån hur jag mår och det går bra. Tumören är nog inte det allra farligaste just nu utan det är ju snarare kortisolsvikt som jag ska försöka undvika, och det medicinerar jag ju mot med dopaminet. Skulle jag känna att något är fel, kontaktar jag dem eller åker in akut men jag tycker överlag att läget har stabiliserat sig väldigt mycket de sista 4-5 åren framför allt. Jag har fått mycket livskvalitet sedan jag fick börja medicinera med dopamin sommaren 2011 och det verkar som om tumören just nu fortsätter att växa mycket sakta eller har avstannat i tillväxt varför jag kanske ändå kan få ett fullvärdigt och långt liv. Det var en tuff invänjningsfas med dopamin då jag är intolerant mot medicinen, jag fick inte behålla mat och dryck så det var lite trickigt.  Men nu tuffar det på, jag tar min medicin och har mycket livsglädje i mig. Jag har mycket mer livskvalitet nu än jag hade innan jag började medicinera och dopaminet har gjort mig modigare och mer levnadsglad, att jag verkligen vill få känna mig levande och jag vågar mycket mer än tidigare. Jag skulle aldrig tidigare ha vågat gå ut på scenen för att sjunga och spela teater inför publik. Nu tycker jag att sådant är bland det roligaste jag vet! Jag älskar att stå på scenen!

 

Många anställningar – och hål i CV

Lojalitet och plikttrogen - Jelina Marianne Jordhén
Att man har haft flera anställningar under sitt liv har inget att göra med hur lojal man är. I mitt fall handlar det om att jag har haft sommarjobb och ströjobb ända sedan 15 års ålder och mellan mina studier och skolterminer. 12 av 20 dessa anställningar har varit sommarjobb  (jag har jobbat flera säsonger på vissa av arbetsplatserna). Nu börjar jag bli äldre och jag har ett barn att ta hand om och ansvara om, därför hoppas jag hitta en arbetsgivare jag kan jobba för i många år. För nu vill jag äntligen få rota mig. Och om en arbetsgivare inte vågar ge mig en fast anställning, anställ mig då i så fall på projektbasis.

Men åter till detta med lojalitet. En rekryterare som tittar på mitt CV, kan reagera på att jag har haft många anställningar och att jag har mina hål i mitt CV. Men det innebär inte att jag känt lojalitet om de arbetsgivare jag har haft. Tvärtom. Det är bara det att jag sällan har haft fasta anställningar. Flera av mina anställningar härrör sig från sommarjobb mellan skolterminerna. Såsom konsult, sänds man ut till andra organisationer för att jobba varför det kan se ut som att jag skiftat arbetsgivare ofta, men det är ju konsultfirman som har varit min arbetsgivare och inte de företag och organisationer jag utfört ett uppdrag hos.

Lojalitet och plikttrogen - Jelina Marianne Jordhén
Ett hål i ett CV kan ha andra orsaker än att någon bara är lat. I mitt fall har jag inte diagnostiserats rätt förrän efter 11,5 års sjukdom vilket gjorde att jag kom alldeles för långt bort från arbetsmarknaden. Jag har varit mammaledig och jag har genomgått misshandel. Men det diskvalificerar mig inte till att kunna utföra ett bra jobb. Tvärtom, borde det kvalificera mig, med tanke på den mental styrka jag faktiskt besitter att ännu sträva efter att försöka komma tillbaka in i arbetslivet igen. Jag hör inte hemma i detta långa utanförskap som jag hamnat i. Jag vill JOBBA! (Royaltyfri bild från Pixabay)

Hålet i mitt CV beror mycket på att jag faktiskt inte fick adekvat vård under de första 11,5 år av min sjukdomsprocess, men också på grund av att jag varit mammaledig och också varit inne i – och tagit mig ur en misshandelsrelation under de åren.

Gevalia

Min anställning vid Gevalia (Kraft General Foods) var ett barnledighetsvikariat på nästan två år och som tyvärr inte kunde förlängas ytterligare. Det var en arbetsplats jag verkligen stormtrivdes på och jag hade fantastiskt bra arbetskollegor där. Utöver att mina arbetsuppgifter var stimulerande och roliga. Det ingick bland annat att boka in och anordna konferenser för 30-35 personer i säljkår och marknadsavdelning var 6:e vecka. Det var jag som letade fram lämplig kursgård utifrån de kriterier som min försäljningsdirektör gav mig (jag var ju chefssekreterare till honom och två försäljningschefer samt koordinatorn mellan chefer och säljkår, chefer och övriga interna och externa kontakter). Det är nu snart 30 år sedan jag jobbade där, men jag kan fortfarande säga att min lojalitet finns med den organisationen även om den förändrats sedan dess. Det är ett av de roligaste och mest stimulerande jobb jag någonsin haft!

Bättre att ta tillfälliga anställningar än att gå enbart arbetslös

Sedan har jag ju själv tyckt, att det är bättre att ta tillfälliga anställningar medan jag söker jobb än att bara gå hemma och vänta på det stora ögonblicket att få börja en ny tjänst. Liksom jag också har tagit tillfälliga anställningar på somrarna under mina universitetsstudier. Jag började ju läsa in Kulturvetarlinjen då jag var relativt gammal. Jag började 1994, då jag var 28 år gammal. Jag har alltså varvat studier och arbete och tog inte ledigt under sommarmånaderna utan valde att jobba då. Hade jag inte haft dessa tillfälliga anställningar, hade jag haft större hål i mitt CV än vad jag har tack vare att jag såg till att hoppa på alla de tillfälliga jobb jag också kunde få. Den kortaste anställning jag har haft på det sättet, är ett 2 veckors kontoristjobb på ITT Multikomponent i Solna. Jag tog hellre det än att jag bara var arbetssökande den tiden.

Detta med att jag valt att ta korta anställningar har ju inget med lojalitet att göra, utan har således att göra med att jag är en prestationsmyra som vill producera och vara aktiv, jag vill göra rätt för mig. Som person är jag lika lojal som de flesta andra är, där finns ingen skillnad. Titta bara på hur jag beskriver mitt arbete på ”Gevalia”. Jag slutade jobba där 1992 och jag talar fortfarande gott om min arbetsplats och mina arbetskamrater där. Det var ett toppenjobb jag hade där och jag hade toppenbra kollegor. Jag har till och med fortfarande kontakt med en av mina tidigare kollegor därifrån, vi håller kontakten via Facebook fastän vi slutade att jobba ihop hösten 1992.

Konsultuppdrag

Om man räknar samman alla konsultuppdrag jag haft utöver mina anställningar, rör det sig ju om ganska många organisationer jag har varit inne i och jobbat i. När jag någon gång för länge sedan summerade antalet organisationer jag hade varit inne och jobbat på, hamnade slutsumman på straxt över 100 olika uppdrag. Av dessa hände det att jag blev inhyrd flera gånger till samma organisationer, så ibland kom jag ju tillbaka mellan 2-8 gånger i samma organisation och jobbade, men hade kanske olika uppgifter att sköta.

Arbetsplatser där det funnits oro och ohederlighet

Lojalitetoch plikttrogen - Jelina Marianne Jordhén
En enda gång har jag haft en arbetsgivare som inte följt gällande lagar och bestämmelser på sitt specifika område. Det var allvarligt då det handlade om patientsekretess och säkerhet. Det höll på att bli ödesdigert för mig som anställd och som tvingades in i något jag inte ville vara med om. Den arbetsgivaren vill jag inte vara anställd hos igen. Tack och lov, var jag bara timanställd! I det läget vill man inte vara fast anställd!

Totalt kan jag minnas ett 40-tal organisationer som jag jobbat i såsom konsult och anställd. Av alla dessa arbetsplatser, är det bara 2 arbetsplatser som jag inte trivts på. I det ena fallet frångick man lagar och förordningar man har att förhålla sig till i sin verksamhet vilket störde mig mycket då jag alltid vill vara korrekt och följa lagarna, jag vill kunna se mig själv som pålitlig. Det handlade om patientsekretess. Det var en hel del underligheter som hände på den arbetsplatsen och jag blev lite chockad över det, jag själv hamnade i en utsatthet för att organisationen som sådan gick utanför gällande regelverk. Jag försökte protestera mot det som skedde, men fick veta att jag bara hade att acceptera läget.

I det andra fallet handlar det om en organisation i kaos och med begränsade resurser och där ledaren för organisationen också samtidigt blev sjukskriven för utbrändhet.

Sedan har det varit organisationer jag har varit inhyrd till och där det har rått konflikter och oro, men där jag själv har utfört mitt uppdrag och gjort mitt jobb – och ändå trivts. Visst finns det en kluvenhet i det, att gå in i en sådan organisation där det råder konflikter i personalgruppen – och ändå försöka vara proffsig nog att göra ett bra jobb. Men jag har ju i de fallen tänkt, att min uppgift är inte att gå in i konflikten och ta ställning för eller emot någon. Jag var inhyrd för att göra ett jobb och min lojalitet i det fallet skulle då ligga hos arbetsgivaren och de chefer jag hade att lyda.

Arbetsgivare som utnyttjar arbetssökande praktikanter

Såsom arbetssökande har jag vid ett tillfälle fått praktisera i 3 månader i en organisation med löfte om att efter det eventuellt få en anställning. Det visade sig att företaget ljög och utnyttjade detta villkor från AF, de hade ingen möjlighet att anställa efter 3 månaders praktik. Tvärtom, sålde de bolaget under den tiden jag praktiserade och splittrade det, så att bara halva arbetsstyrkan fick behålla sina jobb och hälften fick gå.

Det är sådant som kan hända när man praktiserar ute på ett företag genom Arbetsförmedlingen, jag är inte den enda arbetssökande som har råkat ut för något liknande utan jag har mött andra under mina arbetssökande år som har berättat om liknande historier. Och det är ju detta som är så lurigt för arbetssökande idag. Man får inte tacka nej till erbjuden praktik eller jobb, men orsakar man sin egen uppsägning eller att organisationen inte är nöjd med en, kan man förlora sin ersättning. Det är mycket svårt att få rätt i sak om det är organisationen man hamnar på, som strular och man själv egentligen är oskyldig till varför praktiken tar slut. Kontrakten skrivs ofta på ett sådant sätt att praktikanordnare kan tala illa om praktikanten till Arbetsförmedlingen för att kunna bryta kontraktet. Det behöver inte alls vara praktikanten som felar. Men detta mörkas ofta i dagens Sverige. Vilket placerar de arbetssökande i en helt onödig utsatthet som skulle kunna undvikas om villkoren var formulerade på ett annorlunda sätt som skyddade praktikanterna bättre.

Att bli inhyrd som konsult flera gånger är ett gott arbetsbetyg

Jag har oftast trivts väldigt bra på de uppdrag och arbeten jag har haft. Och det har också varit roligt att jag ibland blivit inhyrd flera gånger till samma organisation. Som t ex Finvik, som var ett systerbolag till Comvik. Det var Finvik som monterade upp alla parabolerna åt Comvik-kunderna. Jag hyrdes först in till Finviks kundtjänst och efter att jag sedan varit ute och haft något uppdrag däremellan, hyrde de in mig igen till faktureringen och till receptionen. En period hyrde de in mig igen för att jag skulle hjälpa Vice VD:n att leta efter bokföringsfel.

Lägg aldrig in känslor i dina möten som konsult

Finvik var ett av de första företagen jag blev uthyrd till såsom administrativ konsult. Jag lärde mig ganska snart en läxa av detta. Jag tror jag var inhyrd hos dem 6-8 gånger kanske och naturligtvis fick jag bra kontakt med personalen under dessa perioder. Några så bra, att vi i slutet av inhyrningen hade svårt att skiljas åt och vi sade, att vi skulle hålla kontakten och mötas privat istället. Men när man har varit uthyrd på fler än 5-10 olika organisationer, börjar man inse att man inte kan bli så personlig med någon annan anställd ute hos kunderna, för man kommer aldrig att hinna och orka hålla kontakten med alla man möter. Man blir då ett proffs, som åker ut till kunden, gör jobbet och sedan tackar för sig och åker därifrån. Alla dessa uppbrott, leder till att man måste stänga av sina känslor när man är ute på jobb för att det annars gör för ont att förlora de man möter och börjar tycka om. Man orkar inte fortsätta som ambulerande administrativ konsult under någon längre tid, om man tillåter sig att känna förlusterna vid varje uppdrags slut. Men detta innebär inte att man saknar lojalitet mot dessa organisationer och kunder. Lojalitet finns fortfarande där. Jag ser ingen anledning till annat.

Erfarenheten av att möta andras levnadsöden

Ett annat uppdrag jag hade flera omgångar, var såsom läkarsekreterare på Beroendecentrum Nord vid St Görans Sjukhus. När folk åker dit för att de kör rattfulla eller påverkade, får de sina körkort indragna och under en period få de då gå på behandling och provtagningar innan de kan få sin sak prövad vid Länsrätten. Om de kan bevisa att de kan köra drogfria under en period, kan Länsrätten besluta att ge tillbaka körkortet igen. Jag tror jag blev inhyrd dit 4 gånger totalt vill jag minnas och jag trivdes bra med övrig personal, som var jättegulliga mot mig. Där fanns en ömsesidig lojalitet. Jag tyckte också om att ta betalt av och hjälpa patienterna tillrätta inne på kliniken och just där utvecklade jag en ödmjukhet av att förstå och få ta del av andra människors levnadsöden. Dels för att de berättade själva, dels för att jag på den enheten satt och skrev journalanteckningar och den vägen fick veta mycket om dessa människors liv. Det var ett uppdrag som fick mig att växa, mogna, känna mer ödmjukhet och lojalitet gentemot de människor jag mötte där och där alla faktiskt befann sig i sina egna livskriser.

Pripps

Jag hyrdes in till Pripps personalavdelning för att hjälpa till med utbildningsadministration men fick på grund av sjukfall även ta över även posthantering och att svara i telefonen där. Det var inte så lång tid jag var inhyrd men jag blev mycket uppskattad där och de avtackade mig med gåvor då jag slutade där. De var så gulliga där på den avdelningen, där fanns en ömsesidig lojalitet och respekt för varandra. Några år senare blev jag inhyrd igen till Pripps, fast denna gång till utköraravdelningen och genom en annan konsultfirma. Jag beslutade mig för att besöka personalavdelningen och säga hej till dem där, om någon av personalen ännu var där och kände igenom mig. När Kerstin som arbetade på personalavdelningen fick syn på mig, skrek hon av glädje och kom och gav mig en jättestor kram. Hon blev verkligen jätteglad att se mig igen och Kerstin var verkligen en människa jag tyckte jättemycket om, hon var så otroligt rar, glad och snäll. Då hade det ändå passerat närapå 10 år mellan mina uppdrag hos dem. Ett sådant återseende känns alltid bra, för då vet jag att jag också var omtyckt och uppskattad under den tid jag var inhyrd hos dem. Det är det bästa betyg man kan få!

 

Dubbelkreditering av kunder

På utköraravdelningen vid Pripps hade jag bland annat hand om krediteringar av t ex ölfat som restaurangkunder skickat tillbaka. Av en slump råkade jag få in två olika blanketter med vad det såg ut som samma mängd krediterade ölfat och samma kunder… Min chef var då på semester och jag gick därför till chefen på avdelningen bredvid för att visa honom detta. Jag frågade honom om det möjligen kunde vara så, att de dubbelkrediterade sina kunder? Han bad om att få ta med sig pappren och sedan rusade han iväg. Efter ett tag kom han tillbaka och erbjöd mig fast tjänst på stående fot. ”Det är bara en smart hjärna som kan upptäcka ett sådant fel!”, sade han. Det visade sig att Pripps precis hade ISO-certifierat sig och de hade letat efter ett svinn men inte funnit hur det kunnat uppkomma. Det var de dubbelkrediterade restaurangkunderna som låg bakom detta svinn, dubbla rutiner som sköttes på avdelningarna bredvid varandra. Jag tackade nej till fast tjänst på Pripps då jag ännu trivdes så bra med att arbeta såsom konsult. Jag tyckte om variationen i uppdragen och att jag hade chansen att få se så många olika typer av organisationer genom de uppdrag jag hade. Det fanns en frihet i det jobbet och som lockade mig där och då och jag kände ännu lojalitet mot den konsultfirma jag jobbade för. Överlag har jag fått många jobberbjudanden medan jag varit uthyrd som konsult, men jag har ändå valt att stanna kvar såsom konsult för de konsultfirmor jag har jobbat för. Lojalitet i sitt nötskal.

Svenska Handelsbanken

Svenska Handelsbanken hyrde in mig 2 gånger totalt. Den första gången hade jag till uppgift att göra layouten färdig till deras katalog, där de presenterade hur deras aktie- och räntefonder utvecklats sista halvåret. Min uppgift var att få in texter, tabeller och bilder på ett trevligt sätt i deras katalog som skulle gå till tryck snart. I mitt andra uppdrag vid Handelsbanken blev jag inhyrd för att sitta och registrera gåvor från t ex far- och morföräldrar till barnbarn, då de ville skänka aktier och värdehandlingar till sina barnbarn.

Uppdrag som advokatsekreterare

Jag har varit inhyrd några omgångar såsom advokatsekreterare till olika advokatbyråer. Ett tag till Nordens då största advokatbyrå, Lagerlöf & Leman som låg på Strandvägen i Stockholm. Där servade jag en advokat vid namn Christer Håkansson och som ansågs vara en av Sveriges absolut bästa fastighetsjurister. Han hade rika och viktiga klienter och det var viktigt att jag skulle vara representativ och stå för professionell service till dem. Christer var helt underbar att ha som chef och skulle jag ha chansen att få välja chef igen, skulle jag nog välja just honom. Han brukade vara kort, rapp och koncis i sina dikterade avtal, som jag skulle renskriva åt honom. Medan han alltid formulerade sig så kort som möjligt och avtalen sällan överskred 5-6 A4-sidor, hade jag en kollega bredvid mig vars advokat hade förmågan att referera både bakåt och framåt till olika paragrafer i samma avtal. De avtal hon fick skriva ut var ofta mellan 22-30 A4-sidor långa och hon såsom sekreterare var ju tvungen att hela tiden kontrollera att hennes advokat hade refererat till rätt paragrafer, vilket gav henne ett oerhört merjobb. Så jag hade oerhörd tur, som servade glada och positiva Christer, som var som en solstråle, hela han. Jag gillade verkligen honom, vårt samarbete gick så otroligt lätt och inte en dag mötte jag ett surt och bistert ansikte i den mannen! Vilken underbar kollega!

Missnöjd kund blir nöjd kund

Vid ett annat tillfälle blev jag inhyrd till en mindre advokatfirma uppe på Östermalm i Stockholm. Jag minns än idag när min konsultchef ringde mig och sade att jag måste ta uppdraget, för advokaten hade klagat på 6 konsulter efter varandra och var riktigt grinig att ha att göra med. Hon sade åt mig att jag fick åka dit och ta över, och se till att kunden blev nöjd. Så jag gjorde som hon sade. Jag visade min lojalitet mot min konsultfirma.

Jag upptäckte vad som var problemet, när jag väl var på plats. Advokaten ifråga sluddrade då han talade in sina texter på diktafonen och det var mycket svårt för mig som sekreterare att höra vad han sade. Så jag tog diktafonen och hörlurarna och gick in till honom för att låta honom lyssna på hur det lät för mig ”i andra änden”. Sedan sade jag åt honom, att om han vill få ett bra jobb gjort av mig, måste han lämna in ett bra underlag och i så fall skulle både han och jag slippa merarbete. Jag sade åt honom att gestikulera mer med läpparna när han talade och att tänka på att tala tydligt och lite långsammare. När man renskriver något efter diktat, kan man korrigera hastigheten som diktaten läses upp på. Men om den som talat in diktaten slarvar, kan det bli svårt att ändå höra vad som sägs om man sänker hastigheten. Han såg lite förvånad ut över att jag vågat mig in till honom och sade åt honom om detta. Men han blev tacksam över det. Efter det gick det att höra vad han sade på diktaten och han själv ringde in till min konsultchef och sade, att ”Det var otroligt vilket skinn på näsan denna tjej har, henne vill jag ha kvar! Nu vet jag varför det inte funkade med de andra sekreterarna och jag ber så mycket om ursäkt för att jag dömde ut dem såsom jag gjorde! Det var ju egentligen mitt fel!”. Problemet var löst! 🙂

Heidrick & Struggles

En period hyrdes jag in till Heidrick & Struggles kontor på Kungsgatan i Stockholm. Det var en otroligt fin sammanhållning bland de anställda där och varje fredag eftermiddag, stängde man kontoret för att sitta ner tillsammans för att dricka lite vin och äta lite Ahlgrens bilar innan man stängde ner kontoret för helgen. Jag tror att de där fredagseftermiddagarna faktiskt gav denna fina sammanhållning i gruppen. Det är få arbetsplatser jag varit på, där alla hållit ihop så fint med varandra och visat sådan respekt pch lojalitet för varandra överlag som just på denna arbetsplats. Jag har bara gott att säga om Heidrick & Struggles. Mina kollegor där var ett mycket trevligt gäng att jobba med, ett helt fantastiskt team!

Jag har jobbat på en annan arbetsplats där sammanhållningen i personalen var extremt stark, men detta av ett annat skäl än på Heidrick & Struggles. Det var när jag sommarjobbade på lungcancerklinken såsom sjukvårdsbiträde vid Akademiska Sjukhuset i Uppsala. Det var tufft att möta döden och döende i så hög grad och för att orka, höll vi i personalen samman, det blev ett ”kitt” mellan oss som inte alltid finns på andra arbetsplatser. Även om vi var anställda och inte de som låg drabbade av denna grymma sjukdomsprocess, levde vi med en slags utsatthet där vi vårdade de döende och mycket sjuka. Det skapade en stark lojalitet och sammanhållning mellan oss.

Arbetsnarkoman

Vid ett tillfälle chockades jag under ett uppdrag. Jag kan inte säga att jag blev missnöjd över det, utan det var mer en chockreaktion och som knäckte mig rejält där och då och jag tror att det som hände var del i att jag faktiskt blev utbränd och sjuk till slut.

Bevakningsuppdraget på SPADAB

Jag hade förvisso redan innan jobbat 16 timmar/dygn på ett uppdrag, 7 dagar i veckan en period där jag satt på SPADAB och bevakade Sparbankernas då 800 Minutenapparater. Uppdraget var avtalat mellan Siemens och SPADAB men eftersom Siemens inte hade någon de kunde sätta på detta bevakningsuppdrag, hyrde de in mig från Olsten. Jag var såsom anställd vid Olsten alltså underkonsult till Siemens. Min uppgift var där att se till att så många som möjligt av deras minutenapparater var i funktion samtidigt. Om någon slutade att fungera, fick jag felsöka och se om jag kunde starta om den från centralt håll eller om jag fick skicka ut en servicetekniker dit. Ibland gick alla 800 minutenapparaterna ner samtidigt och då var det omstart av servrarna centralt som gällde.

 

Trauma på Regeringskansliet orsakade nog min utbrändhet

Jag ansågs vara en av konsultfirmans (Olstens/Adeccos) bästa konsulter i Stockholm då jag hade en ovanligt bredd och var omtyckt av kunderna. Olsten ville därför att jag skulle ta ett uppdrag såsom IT-koordinator på Regeringskansliet. Jag sade ok och påbörjade mitt uppdrag. Uppdraget skulle pågå i 4 månader. Det var under det sista halvåret som jag arbetade såsom konsult, det var våren 1999. Hursomhelst skulle jag alltså över till Regeringskansliet såsom IT-koordinator. Det innebar att om frontlinjen inte inom 5 minuter kunde avhjälpa de fel som felanmäldes från Regering, Riksdag, departement och ambassader vad gäller teknisk utrustning såsom datorer och mobiler, då fick jag ärendena in till mig och det var min uppgift att fördela ärendena vidare till rätt avdelning i ”baklinjen”. Jag hade att avgöra om det t ex var ett mjukvarufel eller hårdvarufel eller om problemet låg hos specifik teleoperatör t ex. Jobbet var ganska intensivt och jag tyckte om att det var lite fart och fläkt över det hela. Och jag kom in i jobbet ganska snabbt, samtidigt som cheferna från avdelningarna i baklinjen plötsligt kom upp för att hälsa och för att tacka för att ärendena äntligen kom rätt, de ville därför träffa mig personligen för att visa sin respekt.

Kickad under underliga förhållanden

Lojalitet och plikttrogen - Jelina Marianne Jordhén
När denna bild togs, träffade jag fortfarande mannen jag älskade och även om vi hade separerat var det inte helt klart ännu att det var slut mellan oss. Jag hoppades ännu på att han skulle ta ett beslut att prioritera mig. Efter detta följde smäll på smäll genom livet. Bilden är tagen året innan jag utsattes för den mycket ojusta ”kickningen” från Regeringskansliet år 1999 och innan jag konstaterades sjuk, innan misshandelsåren som sedan följde och detta långa utanförskap jag hamnat i och som jag inte hör hemma i.

Jag hann jobba där i 2 månader. Plötsligt en dag, kom min chef in till mig. Hon såg helt förstörd ut, och satte sig i en stol, som om luften gått ur henne. Och hon sade något som fick mig att fundera på varför hon sade det. Hon sade att ”Marianne, vad som än händer, vill jag att du ska veta att jag tycker att du har gjort ett helt fantastiskt jobb hos oss och att jag är jättenöjd med dig.” ”Jaha?”, svarade jag lite förvirrat där jag stod och fördelade felanmälningar till baklinjen. Hon och jag hade fungerat bra ihop. Jag hade fungerat bra med samtliga jag träffat på där. Jag förstod inte varför hon såg så tagen ut och varför hon kom in och sade just det till mig. Men hon hann knappt säga detta, förrän chefen över henne kom och kallade in mig på sitt rum. Denna chefen över chefen, sade att hon ville att jag skulle avsluta mitt jobb och lämna dem direkt. Jag förstod ingenting….??? Jag blev förvirrad, ledsen och otroligt chockad. Jag visste att jag hade gjort ett bra jobb och att jag förstått mina arbetsuppgifter korrekt och jag hade ju också fått beröm från flera för att jag gjorde just ett bra jobb. Jag hade då jobbat 2 månader av 4. Jag frågade henne varför hon ”kickade” mig på det sättet – och det ville hon inte svara på. Det är oerhört förvirrande att råka ut för något sådant, när man just visar lojalitet, gör sitt jobb bra och fungerar bra med personalen. Jag hade varit ute på så otroligt många konsultuppdrag och jag hade aldrig varit med om detta, kunderna hade ju varit jättenöjda med mig överallt innan och flera av kunderna hade ju hyrt in mig flera gånger. Men jag propsade på att jag behövde få veta, varför jag fick gå. Om de ansåg att jag misskött mina arbetsuppgifter eller vad nu det var? Hon svarade till slut, att det berodde på min personlighet.

Det knäckte mig till en början. Ingen annan kund hade klagat över min personlighet. Jag hade topp-bedömningar från tidigare kunder. Detta gjorde mig mycket förvirrad. Jag bröt ihop. Jag gick till ett rum och gråtande ringde jag direkt och mycket upprörd och chockad till min konsultchef, som bad mig att omedelbart komma in till deras kontor för krismöte. På Olstenkontoret fick jag möta 3 personalansvariga och de plockade fram omdöme efter omdöme om mig från mina tidigare kunder. En lång lista som jag fick se på dataskärmen och där jag bara beskrivits med positiva termer. Jag hade ju varit omtyckt och uppskattad av alla andra kunder, inte en enda kund hade givit mig negativa omdömen. Min chef på konsultfirman Olsten (nuvarande Adecco i Stockholm), sade att detta berodde inte på mig utan det måste bero på något annat.

Nytt konsultuppdrag direkt för att inte bli rädd för att gå ut på uppdrag igen

De sade åt mig att de genast skulle placera ut mig på ett annat och enklare uppdrag, för annars skulle jag kunna komma att bli rädd för att gå ut på nya uppdrag. De skickade mig till ett registreringsuppdrag vid ett elbolag och där fick jag jobba i några dagar. Jag kände mig fortfarande omtumlad och chockad och kände att jag blev skygg. Det var tufft att hantera mina så oväntade reaktioner.

Orsaken till min och andras ”uppsägningar” på Regeringskansliet

På måndagen veckan därpå, ringde min konsultchef. ”Har du läst tidningen?”, frågade hon. ”Där har vi nu äntligen fått svaret på vad som ligger bakom detta.” Hon berättade att journalister hade börjat nosa upp att Regeringskansliet betalade för mycket dyra konsulter och att man hade tagit in väldigt många dyra konsulter samtidigt. Det fanns bara två sätt som Regeringskansliet kunde bryta avtalet med Olsten vad gällde mitt uppdrag, det var om de kunde anklaga mig för att inte göra mitt jobb – eller genom att säga att det var fel på min personlighet. Jag gjorde mitt jobb och alla var nöjda med min prestation så det kunde de inte anklaga mig för, utan de måste hitta på ett annat sätt att snabbt sopa undan spåren av alla de dyra konsulter de hade tagit in. Därför fick de anklaga mig för att det var fel på min personlighet. Det berodde alltså egentligen inte ett dugg på mig såsom person, utan på att det var det enda sättet de kunde bryta kontraktet på.

Samma dag som jag fick gå, fick ett stort antal konsulter lämna Regeringskansliet på samma sätt. Jag var inte den enda. Men den där händelsen knäckte mig. Och jag kan säga, att jag förstår hur det känns för de chefer som får gå samma dag. Det tär att gå igenom en sådan händelse och det knäcker en, man kan lätt utveckla ett misstroende och känna osäkerhet i relation till nya arbetsgivare. Konsekvenserna för den som utsätts för en sådan händelse, är stora.

Chocken och efterreaktionerna på denna kris

Jag fortsatte att jobba som konsult i några månader till och det var ingen annan som klagade på mig. Men händelsen chockade mig och min osäkerhet kanske gjorde att jag gjorde mitt yttersta för att göra ett gott intryck och göra bra ifrån mig på varje uppdrag. Men så började jag märka av alltmer symptom på att jag inte längre var frisk. Jag gick från att vara en uppskattad arbetsnarkoman till att bli utbränd. Mitt hår, min hud, mina naglar började bli sköra och spricka. Jag började få black-outs och mardrömmar. I en av mardrömmarna stod jag vid min balkongdörr och tittade på mig själv liggandes i min säng, när jag plötsligt fjuttade eld och brann upp. Det var en förebådande dröm. Jag bytte jobb och hann jobba såsom vikarierande ämneslärare en tid, innan jag rasade totalt in i sjukdom. Jag kunde nog inte riktigt gå vidare efter det som hände där på Regeringskansliet, där jag i övrigt trivts med arbetskollegor och med de arbetsuppgifter jag hade att sköta. Jag gick från att vara utåtriktad och mycket proffsig konsult till att dra mig undan, bli osäker och fick ångest, jag blev oerhört trött och mina kognitiva funktioner började svikta.

 

Att arbeta för konsultfirmor

 

Att arbeta såsom konsult för konsultfirmor har sin charm. Man får uppleva oerhört mycket, får ombytlighet i uppdragen och får inblick i många olika organisationer. Man lär sig att se strukturer och system i de olika organisationerna man kommer in i och att leta efter likheter och skillnader för att därigenom snabbt ta sig in i jobbet man har att göra. MEN, man ska vara medveten om att såsom konsult har man alltid ögonen på sig från övriga i personalen. Sköter man inte sitt jobb, kan man lätt åka ut. Som under ett uppdrag jag var på, där jag hade hand om orderhanteringar och faktureringar och hade en manlig konsult som närmaste kollega. Han hade hand om in- och utbetalningar. En dag kom han inte till jobbet. Kunden kom efter ett tag in till mig och sade att de ville att jag också skulle ta hand om in- och utbetalningar för den manliga konsulten hade fått sluta sitt uppdrag. Det hade framkommit att han hade suttit och porrsurfat på kundens dator så han rykte snabbt. Men det är inte bara sådant jag tänker på när jag säger att kunden har ögonen på en då man är konsult. Det handlar om att hålla sina tider, göra sitt jobb, inte ta längre fikaraster. Ibland finns det inte ens en möjlighet att komma ifrån för att ta lunch utan man får äta när man sitter och jobbar. Arbetsrättsliga lagar fungerar inte fullt ut då man jobbar som konsult, med andra ord.

Jag har mestadels varit sekreterare ”av olika grader” och receptionist och just receptionistjobben tycker jag har varit otroligt givande, jag har alltid tyckt om att ge bra service till kunder, besökande och att svara i växeln, att vara något av organisationens första ansikte utåt. Att jobba i reception är ju också ofta en lite rörligare tillvaro, där man har många olika uppgifter som avlöser varandra och man möter många olika typer av människor, vilket passar mig som person. Dessa ständiga möten man gör i en reception är en stimulans i sig, man får ofta en bekräftelse mycket snabbt på om man gör ett bra jobb.

Olsten (Adecco) var den konsultfirma som jag trivdes allra bäst att jobba för och som jag ännu är mycket lojal mot. Det var ordning och reda och de hade bra kontroll över vilka som var ute på jobb, hur länge uppdragen pågick och det blev sällan glapp emellan uppdragen för mig utan det bara flöt på hela tiden med nya uppdrag så snart ett gammalt uppdrag tog slut. Det fanns alltid en framförhållning, upplevde jag. Jag visste i regel några dagar innan ett uppdrag tog slut, vad jag skulle vara på för uppdrag efter det. Även Teamwork fungerade bra den sommar jag jobbade för dem. Men så blev Teamwork uppköpta av Manpower sommaren därpå och det rådde vad jag upplevde helt plötsligt kaos. Det var skälet till att jag bytte över till Olsten sommaren därpå, vilket jag aldrig ångrade att jag gjorde. Min chef på Olsten var också jättebra att ha göra med, vi hade en rak och bra kommunikation och även hennes kollegor var bra att ha göra med. Jag fick mina bästa uppdrag genom Teamwork och Olsten samt i början av min karriär då jag jobbade som konsult för CM Office. CM trivdes jag så bra på att jag stannade där i 2 år. Jag rekommenderade också två av mina väninnor att söka jobb där, varför de faktiskt var mina arbetskollegor en period.  Jag har fortfarande kontakt med mina vänner från den tiden och har alldeles nyligen haft kontakt både med min forna chef från CM såväl som från Olsten. De är bra människor, allihopa.

Att arbeta såsom konsult är otroligt roligt men det krävs att man klarar av att byta arbetsplats, arbetsuppgifter och kollegor ofta. Man brukar säga, att 1 års tjänstgöring såsom administrativ konsult, motsvarar ungefär 5 års arbetslivserfarenhet hos en arbetsgivare just för att man lär sig så mycket på så kort tid.

 

Vikariat som ämneslärare på högstadieskola

Jag trodde att jag skulle få kontroll över mina begynnande symptom om jag bara bytte från konsultjobbet till ett jobb där jag hade en och samma arbetsplats att åka till. Jag sökte därför ett vikariat såsom ämneslärare på ett högstadium. Jag älskade verkligen att möta ungdomarna och jag älskade att undervisa. Jag älskade den levande och positiva kommunikationen mellan mig och barnen. Men skolans resurser var snäva och det var lite kaos i organisationen. Det var en ”sjuk” organisation, dvs en organisation som inte fungerade.

En dag kom en av mina elever, som hade en tuff hemsituation, och frågade mig precis när de satt sig ner, om jag tyckte att de var jobbiga. Jag älskade verkligen mina elever och jag älskade samspelet med dem, de var jättefina ungdomar! Jag under visade 87 sjundeklassare i SO, svenska och engelska – jag hade 3 SO-ämnen igång samtidigt. Därför träffade jag samma elever ganska mycket varje dag, jag var något av deras lilla urmoder. När denna tjej frågade om jag tyckte att de var jobbiga, tystnade hela klassen för att invänta mitt svar. Jag förstod där och då, att mitt svar var viktigt för många av dem. Därför tog jag mig tid att tänka ut hur hur jag skulle svara på hennes fråga, så att det skulle bli rätt. Jag gick runt katedern och satte mig med dinglande ben på den. Sedan tittade jag runt på dem allesammans och sade: ”Vet ni, ni är allesammans lite som uppfinnare! Om ni tänker på alla vuxna, vi är lite tråkiga och vi gör det som alla förväntar sig av oss och vi är ganska lydiga. Det är få vuxna som vågar testa gränser. Men det gör ännu ni! Ni testar och kliver ut utanför flera gränser gång på gång för att tänja på er själva och den verklighet ni är i. Och det är exakt så som uppfinnare också gör, de testar också gränser och kliver utanför det som alla förväntar sig och i övrigt följer! Och det gör att ni är mycket mer levande än vuxna, vilket berikar mina dagar med er! Jag tycker om att ni är sådana, det gör mitt liv mera levande!”

Alla eleverna satte tysta och gapade över mitt svar. Efter ett tag svarade den unga tjejen: ”Marianne, du är den första vuxna, som inte tycker att vi är jobbiga!”. Det där var ett sådant där guldögonblick som jag aldrig kommer att glömma. Mina elever växte i det ögonblicket och jag växte med dem. Det knöt band av respekt mellan oss.

Att vara en i teamet

Lojalitet och plikttrogen - Jelina Marianne Jordhén
En bild på mig från 1999 och som jag såg ut då jag jobbade som lärare. Mina elever på högstadieskolan tyckte att jag liknade Kate Winslet och kallade mig därför det.

På den tiden hade jag mellanbrunt, permanentat och ganska långt hår. Det var samtidigt som Titanic kom på biograferna. Mina elever tyckte att jag var så lika Kate Winslet i Titanic så de brukade kalla mig för Kate Winslet. 🙂

Mina allra bästa arbetskollegor på den skolan var dels en persisk man som höll i elevernas NO-utbildning samt en elevassistent och en kille som jobbade på fritidsgården. Vi fyra höll ihop bra och hade en bra gemenskap med mycket glädje mellan oss. Men övriga lärarlaget frös ut Alborz och när jag började samarbeta med honom för att lindra detta, frös de också ut mig till viss del. Jag fick veta, att man på denna skola hade valt att placera ut de lärare som haft tendenser att mobba andra lärare – i separata husbyggnader utanför huvudbyggnaden till skolan och där hade de fått bilda ett arbetslag. Det var just det arbetslaget jag kom in i, för de behövde en lärare till där. Jag tyckte det var oerhört orättvist att de andra i lärarlaget dömde ut Alborz som de gjorde, för han var en oerhört klok och intelligent man som jag än idag känner stor respekt för, även om vi inte längre har någon kontakt med varandra. Han var en bra kollega.

Att undervisa är bland det roligaste jag någonsin gjort och jag tyckte så mycket om att få samspela med ungdomarna och se hur de växte över tid. Jag tyckte ju också jättemycket om att jobba såsom huvudledare inom organisationen 4H i min ungdom och där jag också hade att samspela med barn. Men jag har också gillat att jobba med äldre på ålderdomshem och i min ungdom då jag jobbade inom den diakonala verksamheten. Överlag har jag alltid tyckt om att samspela med andra människor.

Arbetslaget på skolan där jag jobbade, fungerade däremot tyvärr inte smärtfritt i det fallet och jag kunde också uppleva att det gick ut över de elever som behövde extra stöttning. Däribland en hårt mobbad elev som hade autism och som en annan lärare egentligen var ansvarig för. Jag tog på ett möte med lärarlaget upp att denna elev behövde mer stöttning av oss och hans huvudlärare sade bara att han inte längre orkade ta hand om situationen. Jag gick därför in och stöttade eleven den tid jag var kvar på skolan, vilket hans mamma uppskattade så mycket att hon skrev ett personligt tackbrev till mig för det.

När jag sjukskrivits, uppstod en incident på skolan. Den autistiska pojken kom cyklande till skolan och de som brukade mobba honom, sparkade omkull honom, sparkade sönder hans cykel, trampade sönder hans glasögon och spöade upp honom. Dagen efter kom han till skolan och hotade förövarna med en pistol. Polis och social tillkallades och pojken ifråga blev omhändertagen. Mobbarna fick gå kvar på skolan.Jag kände sådant starkt samvete, över att jag inte fanns kvar där för honom och kunde hjälpa honom. Jag var ju den enda vuxna, han kände sig trygg med i skolan och därför brukade hålla sig i närheten av, för gjorde han det visste han att mobbarna inte vågade på honom. Än idag, undrar jag hur det gick med den pojken. Liksom jag undrar hur det gick med några av de andra som var mina elever. Jag tyckte så otroligt mycket om dem.

Jag fick också ett personligt tackbrev från en annan elevs mamma, som själv jobbade som rektor på en annan skola. Hon tog upp att hon var så tacksam för min visade människosyn, att det är ovanligt att någon bryr sig om andra så mycket som jag gjorde vad gällde hennes dotter med kompisar. Det brevet har jag fortfarande i min ägo. Det berör mig ännu idag.

 

Lojalitet i privatlivet

Under ca 5 års tid har jag varit ytterst lojal mot en man jag har en relation med och älskar djupt, men på grund av att vi har totalt olika livssituationer och ansvar om barn är vi förhindrade att leva ihop.

Jag är också oerhört lojal mot min son – och mot min bäste vän Håkan. Min son och jag står varandra väldigt nära och det finns ett starkt förtroende och lojalitet mellan oss. Med Håkan kan jag ha en skön jargong och jag trivs oerhört bra i hans sällskap. Det är en himla vettig kille att prata med. Stabil och trygg och resonerar sunt i de flesta frågor.

De är alla tre människor som betyder oerhört mycket för mig och som gör mitt liv mycket roligare. Vad skulle jag vara utan dem?

Jag finns också stabilt kvar för en annan vän, som just nu har strulat till sitt liv oerhört varför de flesta andra har svikit honom. Denna min kompis har faktiskt hamnat i fängelse och vad jag tycker, har han nog dömts lite väl hårt för det han gjort. Min bild är att han är en hårt jobbande familjefar och en bra människa, en reko man som försöker hjälpa alla han kan, alltid ställer upp för den som ber om hjälp. Inte trodde jag tidigare att fina flickan Marianne någon gång skulle ha en fängelseklient som sin vän, men det har jag. Det är som det är, vi tar en dag i taget och jag finns kvar som hans vän. Även där visar jag att jag är oerhört lojal. När de flesta andra flyr sin kos för att de blir rädda för att han har åkt fast, står jag stadigt kvar vid hans sida genom dessa svårigheter. JAG har ju inte gjort något olagligt och JAG har ju inget att vara rädd för! Att han varit en strulputt som ställt till det för sig, får han själv stå för och det har jag också skällt på honom över! Han vet vad jag tycker i det fallet. Men det är redan avhandlat nu och nu fortsätter vi som vänner. Jag skriver brev och skickar lite tidningar. Resonerar om ditt och datt med honom den vägen. Finns kvar. Visar att jag inte sviker och att jag är lojal. Och talar om för honom att jag gillar honom skarpt. Det är så lite, men kan betyda så mycket för honom just nu. Och ska jag vara helt ärlig, saknar jag våra samtal förbaskat mycket! Det är så fruktansvärt tomt utan honom just nu när vi inte kan prata med varandra! Det här är en kille man verkligen kan prata med om det mesta.

För några år sedan, ringde jag honom när jag hade fått fel på min bil. Jag stod i Strängnäskorset vid Enköping och skulle åka hemåt till Linköping efter en föreläsning jag hållit, när bilen började krångla. Det var i januari 2017 och det var snöstorm. ”Jag kommer!”, sade han när jag ringde och frågade om han kunde hjälpa mig. Den kvällen ringde han in förstärkning till att sköta hästarna i stallet och efter sitt långa arbetspass då han brukade gå upp kl 04.00 på morgonen varje arbetsdag och sällan var hemma förrän sent, lotsade han mig hela vägen genom snöstormen hem till Linköping. Direkt när vi kom hem, ringde hans telefon. En man ringde och talade om att vattenledningarna hade frusit och att han inte kunde ge hästarna något vatten i stallet varför min vän fick återvända hem samma kväll. Han åkte närmare 40 mil i snöstorm bara för att hjälpa mig och han begärde aldrig något i ersättning för det!! Det är nog inte så många som har en sådan vän. Nu är det pay-back-time för mig, att finnas för honom när han har det tufft. Det finns en sann vänskap mellan oss – och därför förblir jag honom lojal även i denna situation. Vad skulle jag vara för människa om jag svek honom, efter allt han gjort för mig? ALDRIG att jag skulle göra det!!! Det finns inte på min världskarta att jag inte skulle vara lojal mot honom!

Bara det faktum att jag stannat kvar och kämpat på i mitt utanförskap här i Linköping för att finnas för mitt barn, visar också hur starkt lojal jag är mot min son. Jag har valt att finnas kvar för honom framför att flytta till annan ort för att kunna etablera mig i jobb igen och få en bättre social och ekonomisk tillvaro, med allt det medför. Men jag kan inte svika min son. Jag är hans mor och jag älskar honom så ofantligt mycket! Som mor är jag beredd att avstå oerhört mycket bara för att kunna finnas för mitt barn.

Om man inte har förmågan att vara lojal i sitt privatliv, kan man nog också ha svårigheter att vara lojal mot arbetsgivare och arbetskollegor. Jag brukar vara oerhört lojal. Det vet de, som redan har min lojalitet.

 

Och ni som missbedömer mig för att vara en rättshaverist för att jag skriver långa texter, ni tänker fel om mig! Googles sökmotor älskar när man publicerar långa texter. Jag kan alltså klättra i rankingen på google om jag skriver mycket – och jag vill ju synas och bli upptäckt för att få ett jobb igen! 🙂

Dessutom vill jag verkligen förklara varför jag har mitt hål i mitt CV och har hamnat i denna tuffa situation. Jag vill ju inget hellre än att få jobba och göra rätt för mig.