Ledarskap & självledarskap

Ledarskap – att utvecklas i sitt ledarskap

Under hösten 2019 kommer jag att genomföra en deltidskurs som heter Ledarskap – Jag och Gruppen vid Linköpings Universitet. Min a-kassa har beviljat mig att få studera med bibehållen a-kassa under mitt arbetssökande. Ett villkor många inte känner till, men där man har möjlighet att förkovra sig med viss % studier under max 20 veckor under en ersättningsperiod.

Kursen Ledarskap – Jag och gruppen är populär. 34 har antagits till 25 platser av ca 450 sökande. Här kan ni läsa mer om vilka ledarskapskurser som erbjuds vid Linköpings Universitet.

Min egen erfarenhet av utövat ledarskap

Jag har redan gått en mycket bra kurs vid Handelshögskolan, Umeå Universitet i Projektledning (15 hp). Ledarskap är sådant som har berörts i många av mina andra utbildningar också. Jag har också arbetat såsom huvudledare inom organisationen 4H. Jag har även tjänstgjort som lärare samt haft visst ledarskap i vissa av mina konsultuppdrag. Jag har också varit vald till t ex föräldrarådsrepresentant, samrådsrepresentant samt agerat lekledare under sociala tillställningar. Jag har drivit sociala forum på nätet. Varit sammankallande och initiativtagare till t ex en mammagrupp som möttes regelbundet tillsammans med våra barn.

Företagare bör ha drivkrafter att leda

Under mina år såsom egen företagare har jag utövat självledarskap. Liksom ledarskap genom att också kliva ut på scenen för att föreläsa samt genomföra en enmansföreställning. Jag är inte rädd för att ställa mig upp för att prata inför grupp. Då är jag i mitt naturliga jag. I allt detta visar jag olika typer av ledarskap.

Har man inte drivkrafter för att leda i olika sammanhang, tror jag det blir svårt att driva eget företag. För det ingår alltid processer av ledarskap när man driver eget företag. Man måste våga ta initiativ och vara igångsättare och genomdrivande. Från start till mål.

 

 

Susanne Lanefelts ledarskap

Vi som är lite äldre och levde på 80-talet, minns säkert ännu hur Susanne Lanefelt klev in i våra teverutor och hem med sina gympapass och knipövningar. Hon klev fram som en ovanlig idrottsledare med fart, fläkt och glädje. Hon fick många av oss att gympa.

I hennes fotspår utvecklades en mängd olika gympingpass på våra gym. Hon var en föregångare och visade att det går att leda med glädje och positiva energier. Hon fick med sig oerhört många i det hon ville få oss att göra.

 

Att födas till ledare – eller att förvärva erfarenheter som gör en till ledare

I en del ledarskapsböcker jag redan har läst, återkommer oftast frågan om ledarskap är något man föds till eller om det kan förvärvas under livet. I boken ”Ledande personligheter – 12 kända profiler om ledarskap” intervjuas Erik Strand. Han har tidigare varit handbollsspelare i division 1, lagtränare och bland annat har varit VD för Poolia. På frågan om man kan födas till ledare, svarar han:

”Det finns uppenbarligen en del som tror att de fötts till ledare, och ännu värre; föräldrar som tror att de fött fram en naturlig arvtagare. Men det är bara att titta på alla de familjeföretag som gått åt fanders så förstår man att det inte är en naturlag som avgör vem som passar att leda en verksamhet.” (Källa: Collin, Pamela: Ledande personligheter – 12 kända profiler om ledarskap, Uppsala Publishing House, 2008, sid 111)

Han har ju rätt. Hur många familjefejder känner vi inte till där barn förväntats och ibland tvingats till att ta över ledarskapet för familjeföretaget?

Föräldrar som inte släpper taget

Ibland handlar det kanske inte om att barnen inte är lämpade att leda, utan att deras föräldrar inte lärt sig att släppa taget. De lämnar inte helhjärtat över ansvaret till sina barn. Barnen får många gånger aldrig en 100 % ledarroll då de tillträder som VD. Pappan som oftast tidigare varit VD, sitter kvar som styrelseordförande. Kanske att även andra äldre släktingar sitter i styrelsen. Styrelsen kan ännu styra med sina järnhänder och VD-rollen blir mer att implementera det styrelsen vill. Ledarskap såsom VD kan i det läget bli mycket begränsat.

Cementerade grupproller svåra att bryta

I sådana fall behöver vi reflektera över just det egna jaget och gruppen. Vad vi har för bild av vilken roll vi själva har. Vilka roller de andra i gruppen har. Ibland kan rollerna ha blivit för cementerade under lång tid, ibland under en helt levnadstid. Det är svårt att bryta mönster och åstadkomma nytänkande och att förändra rollerna för de inblandade. Det kan vara svårt att släppa taget när man avgår som chef. Och att kunna släppa fram någon annan, som få ta över i sitt gamla ledarskap. Dynamiken i grupper är alltid intressant att studera.

Ledarskap: Att kliva av kan visa på ett starkt självledarskap

Ibland kan det barn som fått efterträda sin förälder i familjeföretaget, till slut få nog. De kan känna, att de aldrig släpps fram. Aldrig får de befogenheter de förväntat sig. Aldrig får bestämma till fullo, för att den avträdande föräldern i styrelsen ändå fortfarande styr. Att kliva av kan då ses som ett självledarskap i sig. Man tar ett beslut att välja en annan livsväg. Tänker att jag är värd bättre än att bli behandlad och vara marionettdocka på detta sätt. Man kan tänka att ”jag inte vill vara med om att sitta med en formell titel men inte få det ansvar jag förväntat mig”.

 

Ledarskap – Olika förutsättningar

Jag trodde först att jag inte hade förutsättningarna för att bli en ledare. Mitt självförtroende på den fronten var från början låg. Jag hade ju fått höra så länge att jag inte var värd något. Att våga kliva fram och ta en mera ledande roll har grumlats av allt jag haft att tackla i mitt liv och hur jag har bemötts från närstående. Ändå har jag många ledaregenskaper inom mig och det växer nu allt tydligare fram inom mig.

Min egen bakgrund

Jag växte upp i en primärfamilj där jag har förtryckts, hånats, tryckts ned och våldsutsatts. Ett långvarigt psykiskt våld som till viss del också tagit sig fysiska uttryck. En uppväxt där jag har fått jobba hårt utan att klaga. Där jag har fått arbetsmoral inpräntat i ryggmärgen. Där jag har fått veta att jag ingenting är värd och att vad jag än åstadkommer, är det inte värt något. Vilket många gånger har varit sårande och väckt en sorg i mig. Det har väckt en inre förtvivlan.

Patogent tänkande

Många som har min bakgrund tänker patogent, dvs att man blir bitter, missnöjd över situationen och tänker i negativa banor.

Många med liknande bakgrund som min, vågar aldrig utmana sig själv för att de blir hämmade och saknar självinsikt och självkänsla. De vågar inte kliva fram för att bli ledare. Men nu är inte jag som alla andra. Jag tänker att jag har tuktats och tränats i hela mitt liv för att kunna ta en mer framträdande roll i samhället. Jag har ett mod inom mig. Nu är det bara att tuta och köra!

 

Beroende av stöd och beröm

Ledarskap
Syskon kan vara mycket olika och ha olika förutsättningar för att utveckla sin självkänsla.

Jag kan se skillnaden mellan mig och min ena syster. Hon fick mängder med stöd; berömdes för allt hon gjorde. Hon fick mycket belöning för sina prestationer och för den hon var. Hon var älskad och hade mindre krav på sig. Hon invaggades i en känsla av trygg kontroll, men egentligen blev hon beroende av berömmet och stödet.

För mycket beröm kan hämma självledarskap

Inte heller hon fick de bästa förutsättningarna för att kunna utvecklas till ledare, för att hon gjordes beroende av berömmet. Men nu har hon trots detta drivit egna företag i många herrans år. Det har väl gått bra för henne på det sättet, trots vår bakgrund.

Gör dig aldrig beroende av beröm!

Jag blev aldrig beroende av beröm och stöd utan jag härdades. Jag bet ihop och tuffade på genom min tillvaro och ville bevisa att jag var en bra och kompetent flicka och kvinna.

Här är t ex en låt min mamma ville att jag skulle lära mig spela när jag var 5-6 år, vill jag minnas. På tok för höga krav för en så liten flicka. Men jag lärde mig låten. Dock fick jag inte beröm för att jag kunde spela den.

Bristen på stöd men kraven på mig att jag skulle klara av mer än vad jag borde, gjorde till slut att jag byggde upp en erfarenhetsbank inom mig där jag visste att jag klarade av otroligt mycket olika saker i mitt liv. Jag blev förvisso gränslös och har blivit något av ”Pippi”, som säger att ”det där har jag inte gjort förut så det ska nog gå bra.” Men det öppnar också upp för många möjligheter i livet. Jag är inte så begränsad.

Men den där erfarenhetsbanken av att inte få stöttning men höga krav på mig, gjorde mig till en början osäker och jag tyckte att jag inte hade kontroll i situationen. Men med alltfler avklarade krav, desto säkrare blev jag och desto bättre kontroll kände jag. Det lade grunden för min självkänsla såväl som självförtroende. Hårda krav på oss kan således till slut göra att vi vet inom oss, att vi klarar mer än vi tror. Det inger en trygghet och inre stabilitet och gör oss mentalt starka. Genom de tuffa erfarenheterna lär vi oss att leda oss själva.

När stödet sedan uteblev för oss båda, utkristalliserades det tydligt att jag som var den starkaste av oss två. Det var jag som en tid i ungdomen fick bära oss båda genom de trauman vi utsattes för. Trots att hon var 2,5 år äldre än jag och jag var den som egentligen hade utsatts för mest våld. För att jag tog hand om henne den tiden, kallades hon för ”lillsyrran” bland mina vänner.

Introvert och extrovert

Vi var väldigt olika varandra, min syster och jag. Hon var introvert och hade svårt för att ta kontakt med nya människor, men hon var otroligt duktig på att plugga. Vi båda drevs på av att prestera, för det var bara genom prestationer vi kände oss uppskattade. Hon fick uppskattningen från vår mor. Medan min syster fick sitta inne och plugga, satte min mor mig i arbete på gården varför jag fick mindre tid till att göra mina läxor. Men jag fick uppskattning från mina lärare och det gav grunden för min självkänsla. Det gjorde att jag klarade mig ändå.

Jag var mycket mer extrovert och hade lätt för att få vänner. Jag balanserade mitt liv mellan plugg och socialt liv. Båda delarna var för mig lika viktiga. Min syster byggde hela sin tillvaro på att prestera bra skolresultat. Hon sökte ständig bekräftelse. Det var egentligen hennes enda värld. Hon var enkelspårig på den tiden, då vi var unga.

Kommunikationsförmåga

Vi som är extroverta har så mycket lättare i vår tillvaro. Vi får så mycket gratis, utan att egentligen behöva anstränga oss så mycket. Mycket för att vi har förmågan att kommunicera på ett sätt som drar folk till oss och får folk att lyssna på oss. En kommunikation där vi också lyssnar på andra och förstår andras perspektiv. En kommunikation som gör att vi känner ömsesidiga känslor av att vara omtyckta, respekterade och uppskattade för de vi är.

Ledarskap
Jag hade ett helt annat nätverk än vad min syster hade; vänner, lärare, studiekamrater, jobbarkollegor. De var min kommunikationsförmåga som var avgörande för detta.

Där primärfamiljen brast, kompenserade min kommunikationsförmåga bristerna genom att jag fick fina vänner som bekräftade mitt ”jag”. Vännerna, studiekamraterna, lärarna och jobbarkollegorna uppskattade och tyckte om mig för den jag var och inte för vad jag gjorde. Det gav mig grunden till min självkänsla.

Vad är det egentligen som händer när vi kommunicerar med andra? Jo, vi får bekräftelser och blir sedda och hörda i båda riktningarna. Det utvecklas dialoger som får alla parter att växa i sin självkänsla. Du ser mig och jag ser dig. Vi lär känna varandra och därmed lär vi oss att förstå varandra.

 

Respekten grogrund för tillhörighet och lagkänsla

Den visade respekten är grogrunden för tillhörighet och lagkänslan, jagkänslan och gruppen som i sin tur blir grogrunden för förtroende och tillit samt delad trovärdighet. Det är när vi vågar kommunicera med varandra utifrån respekt, som vi också kan utveckla tankar om att motparten är pålitlig. Det ger grunden till sunda relationer.

I min primärfamilj lärde jag mig om hur osunda relationer fungerar. I världen utanför min primärfamilj lärde jag mig hur sunda relationer fungerar. Men båda miljöerna skolade mig för att bygga självkänsla och utveckla mitt självledarskap.

 

Civilkurage som tecken på ledarskap

En stor skillnad mellan mig och min syster var att jag besatt någon typ av inre trygghet trots situationen. Jag kunde därför också bryta mobbing och stå upp för utsatta. Jag räckte ofta upp handen och svarade på frågor som våra lärare ställde. Visade framfötterna i skolan genom att ha gjort mina läxor och vara påläst. På rasterna fick jag tidigt en svans med de mobbade som höll sig i min närhet, för då visste de att de var trygga. Vid ett tillfälle hoppade jag in i en ring som bildats av killar som stod och knuffade en utsatt tjej mellan sig. Killarna försökte att knuffa även mig, men jag svarade då upp med att använda mina knytnävar för att skingra ringen och få slut på mobbingen. Jag vågade redan på låg- och mellanstadienivå göra det andra flickor inte vågade. Kanske för att jag hade härdats så mycket i den karga uppväxtmiljö jag befunnit mig i.

Exempelfall från Kyrkofullmäktige

Jag var 15 år gammal då jag fick praktisera 2 veckor vid Övergrans Pastorat i Bålsta. Där bjöds jag med att närvara på ett kyrkofullmäktige för att jag skulle få veta hur ett sådant gick till. Mitt under mötet, började en gammal, välklädd dam att prata illa om en familj som var mina vänner. Ingen av de vuxna sade något, utan höll tyst och lät henne hållas. Jag stod inte ut med vad hon sade. Jag har aldrig gillat när folk pratar illa om varandra och mitt under kyrkofullmäktige, reste jag mig därför upp och sade tydligt, att jag tyckte att damen ifråga skulle sluta att prata illa om mina vänner. Jag hade mer civilkurage än någon annan i rummet, men förstod inte där och då att de andra höll tyst för att vara taktiska. Jag var ung, grön och förstod inte att vara streetsmart och taktisk. För mig var det viktigare att rättfärdiga mina vänners hederlighet. Jag var modig och hade mitt civilkurage. Kyrkoherden och diakonissan skyndade sig att ta ut mig från rummet och de talade om för mig att damen ifråga var den största bidragsgivaren till pastoratet och att jag inte fick ifrågasätta henne igen.

Ödets nyck

Det ville sig inte annorlunda att den damen och jag kom att korsa våra liv igen, några år senare. Jag hade mött en ung man som jag börjat älska och han bjöd ut mig till sitt och släktens fritidsställe i skärgården. Hans farmor och farfar var den helgen vid deras stuga, och vi gick för att hälsa på dem. Hans farmor visade sig vara den äldre, välklädda damen som jag läxat upp inför alla på – kyrkofullmäktige då jag var 15 år. ”Du!!!!”, sade hon med vass röst och blixtrande ögon då hon såg mig. ”Ja-a….”, svarade jag. Hon kände igen mig. Och hon lärde sig nog aldrig att se kvaliteterna i mig trots att jag klev in i hennes släkt och förblev där i 9 års tid offentligt.

 

Självledarskapets olika sidor

Men här kan vi återigen reflektera över vårt självledarskap. Självledarskap styrt av starkt civilkurage, hederlighet, ärlighet, lojalitet och mod – eller ett självledarskap styrt av att vara streetsmart och taktisk men tumma just på hederligheten. När jag läser böcker om ledarskap, återkommer det ofta till hur viktigt det är med att vara trovärdig och ärlig för att kunna bygga förtroende. Att sanna ledare är just de som agerar trovärdigt.

Självledarskap på hederlighet – eller vara streetsmart

Sett ur perspektivet att göra karriär, kanske den taktiska och streetsmarta snabbare kan göra karriär inom sitt ledarskap. Men hur många kommer att lita på dessa? För mig har vägen varit krokig och snärjig många gånger, för att jag just har styrts av mitt inre självledarskap: min hederlighet och ärlighet. Jag må ha gjort det svårare för mig, men i det långa loppet är det ändå jag som vinner på det sätt jag utvecklas till ledare, även om törnarna också kan bli många på vägen till mitt mål, min vision. För min hederlighet går som en röd tråd igenom allt jag gör och gjort. Jag har alltid följt samma ideal.

Ledarskap
Vi har alla våra egna vägar att gå genom livet. För vissa är vägarna raka och framgångarna tidigt visade, andra behöver få samla på sig livskunskap för att nå dit de vill nå.

Även om min livsväg blir mer krokig och lång innan jag når dit jag vill, vill jag inte tumma på min hederlighet och mitt civilkurage. Det är starka drivkrafter inom mig, och som med rätta ska få finnas där.

Mindre armbågar och oärlighet – mer gemensamt grupptryck

För att kunna leda andra, måste man först vara på det klara med sitt eget självledarskap. Om jag fick välja hur vi skulle förhålla oss till varandra skulle jag i ledarsammanhang önska, att det skulle finnas färre ledare som armbågar sig fram på bekostnad av andra.

Fler ledare som vågar följa sin inre röst om att stå upp för det man tror på. Inte fega ur och låta sig styras av de där taktiska tankarna om att hålla tyst, när någon beter sig illa. Skulle alla resa sig upp och säga ifrån när någon beter sig illa, skulle den som beter sig illa tvingas ändra på sin taktik för att bli accepterad av gruppen. Inte tillåtas att fortsätta med sitt dåliga beteende.

Ärlighet varar längst

För vi attraherar de som är menade att stödja vår sak utifrån hur ärliga vi är i vår egen framtoning. Vi vinner inte i långa loppet på att spela en roll av vad vi tror att andra förväntar sig av oss. Det är först när vi är sanna mot oss själva, som vi kommer att upplevas trovärdiga och pålitliga och vi kommer då därmed att finna vår rätta plats i vår tillvaro. Jag känner starkt inom mig, att jag nu närmar mig mitt autentiska jag, i den autentiska miljö jag är menad att höra hemma i.

Självkänsla och självförtroende

Vi pratade under gårdagens utbildning en del om självkänsla och självförtroende och vad det har för betydelse för att vi ska kunna hitta vårt sanna jag och en trygghet i oss själva, som gör oss mer autentiska. Jag reagerade på beskrivningen att forskare idag menar att en del av självkänslan för många är prestationsbaserad.

Min bild är att man kan bygga upp ett självförtroende av att prestera. Resultaten i sig blir kvitton på att man klarar av att göra saker. Ju mer man klarar av, desto mer vet man att man kan klara av. Indirekt blir då prestationen också ett medel för att utveckla sin självkänsla. Jag får en identitet av det jag lyckats göra. Men det är inte själva prestationerna i sig som ger mig självkänslan utan själva identiteten. Av det jag gjort, känner jag mitt ”jag” och jag är trygg i det. Prestationen är bara ett medel för att utveckla den jag är. Inte det som avgör vilken självkänsla jag har.

Salutogent ledarskap

Min reflektion just nu runt salutogent (positivt förhållningssätt till det som hänt) kontra patogent (negativt förhållningssätt till det som hänt) är att vi nog alla är en blandning av båda. Det kan skifta över tid vad som är övervägande sätt att hantera sin tillvaro på beroende på hur bra vi mår. Men trots allt ser jag mig själv i grunden ändå mest styrd av salutogent självledarskap. För jag brukar tänka att hade jag inte prövats så mycket under mitt liv och gått igenom mina trauman, hade jag inte blivit så stark som jag är idag. Då hade jag inte haft lika mycket erfarenheter. Jag är otroligt rik på erfarenheter!

 

En osäker levnadsprognos kan förändra ens liv

Hade jag inte fått min tumörsjukdom, hade jag aldrig kommit till vissa insikter. Som att jag levde ett liv där jag var en snäll och duktig flicka som gjorde det som förväntades av mig, men aldrig riktigt kände mig levande. Jag prioriterade alltid alla andra före mig själv.

Min sjukdom har fått mig att prioritera om en del i mitt liv. Genom att jag fick min diagnos fick jag chansen att ändra på mitt beteende och synsätt. Jag fick bestämma mig för hur jag skulle förhålla mig gentemot andra människor på ett sätt som jag aldrig gjort förut. Jag fick styrkan att våga stå upp för mig själv.

Att göra det förväntade

Jag gick från att bara vara en snäll och duktig flicka som gjorde allt som jag trodde förväntades av mig – till att ta för mig av livet på ett annat sätt och utmana mig själv mycket mer.

Fram till denna förändring, levde jag mer genom andra och utplånade samtidigt mig själv. Jag blev något av en ”wallflower” som bara försökte smälta in i alla sammanhang. Jag blev en otroligt duktig kameleont som ändrade färg och form efter de sammanhang jag befann mig i. Men att göra så för att bli accepterad, innebär samtidigt att svika sig själv. Man står inte i sitt rätta jag, utan spelar en roll i vad vi tror att andra förväntar sig av oss. Vi är inte sanna mot oss själva så länge vi agerar så.

Att testa sina gränser

Jag är mitt inne i en häftig förändringsprocess där jag håller på att hitta mig själv. Genom att testa mina gränser och våga mycket mera, börjar jag känna mig mer levande. Jag känner ett starkt driv inom mig, att något håller på att växa sig stort där i min själ. Något som pockar under ytan och vill få slå ut i full blom.

Hur många av er läsare känner så? Eller har era liv stagnerat in i ett vardagslunk? Ett ”vi har det bra som vi har det”-tänk?

Idag gör jag mer sådant som jag själv vill – och mindre av vad andra vill att jag ska göra. Inte på ett utstuderat sätt för att provocera, utan för att växa som människan och verkligen se mig själv, i mitt jag för att därigenom kunna se andra bättre – i deras jag. Det är en mognadsprocess. Ett självledarskap jag inte vågat ta över mig själv tidigare i mitt liv för att jag trott att jag måste vara så många som möjligt till lags.

När jag förändras i denna process, finns det de som inte längre känner igen mig. Mycket för att de har haft en stark bild av hur de har velat att jag ska vara men aldrig sett mig för den jag verkligen är.

 

Man kan inte vara alla till lags

Det ger mig kanske fler människor som inte gillar mig. Men också fler människor som också värdesätter mig för att jag står i mitt autonoma jag på ett tydligare sätt än tidigare. Det viktigaste för mig är att jag är sann mot mig själv och andra. Att jag får vara den jag är och inte behöver spela en roll av vad som förväntas av mig.

Det handlar inte ett dugg om att inte vilja ta ansvar. Tvärtom handlar det om att ta ansvar över sig själv och andra. Att kliva fram i sitt rätta jag för att bli den man är avsedd att vara.  Det är bara den som funnit sig själv och kan leda sig själv, som också kan bli bra på ledarskap.

ledarskap
Självledarskap leder till bättre självkänsla. Vi vet genom självledarskap bättre vilka vi är och vad vi står för, vilket i sin tur leder till en inre trygghet och stabilitet.

Stå i dig själv

Att stå i sig själv och våga vara sitt sanna jag, är målet med vår livsresa. En del av vårt självledarskap. Men många reflekterar aldrig över det, utan glömmer bort sig själva under resans gång. Många glömmer bort att vara levande och att leva.

När jag fick mitt läkarbesked att jag lever med en osäker levnadsprognos, väcktes insikten om att jag vill inte dö utan jag vill leva. Det satte igång en otrolig, hisnande livsresa för mig. Det väckte en livslust och en stark vilja att utmana mig själv. Jag ville bli mer än jag någonsin trodde att jag skulle kunna vara och bli. Det väckte en mognadsprocess och mitt reflekterande självledarskap. En helt underbar livsresa jag ännu är på upptäcktsfärd i. Det finns så mycket livsglädje i denna resa! Och jag är så otroligt tacksam för att jag får uppleva detta.

Jag har redan tidigare skrivit om vikten av att vara autentisk mot sig själv och andra. Nu återkommer jag alltså till detta i mina tankar om reflekterande självledarskap och ledarskap.

Hur gör du själv? Vågar du stå i dig själv, se dig själv – och leda dig själv genom tillvaron? Utövar du ett självledarskap som gör, att du också kan utöva ett bra ledarskap i relation till andra?