Kulturkrockar, hedersvåld & våldtäkter

Jelina Marianne Jordhén såsom 16-åring – och idag. Med ett mörkt förflutet av hedersvåld och våldtäkt som jag burit i 35 års tid, innan jag vågat berätta. Men krafter i samhället har har inte velat att min historia ska bli offentlig.

Någon har sagt åt mig, att jag är för personlig i min berättelse. Men hur ska jag annars kunna berätta vad som hänt mig?

Året var 1982. Jag var 16 år gammal och utsattes för hedersvåld och en brutal våldtäkt. Hedersvåld där jag bevittnade när en kvinna höll på att bli ihjälsparkad av sin man – och jag ingrep. Kulturkrockar.

Det finns de som ifrågasätter och tvivlar på min historia. Men det har hänt och jag bär ännu minnena från dessa grymma händelser. En sådan här historia är inget man hittar på efter 35 års tystnad. Jag berättar, för att det är dags att göra sig fri från de spökena samtidigt som jag hade hoppats kunna hjälpa några andra.

Hur kunde det ske? Hur kunde en blond, blåögd, naiv svensk flicka på 16 år hamna i den situationen?

1982 var det inga svenskar som kände till vad hedersvåld innebar. Min mor arbetade såsom hemsamarit och genom sitt jobb mötte hon en marockansk familj som hon skulle hjälpa en tid. Kvinnan hade fått förlossningskomplikationer och därför behövde hon avlastning i hemmet. Min mor bjöd hem familjen till oss och det var nog uppgjort redan innan, att de fick komma hem till mig för att möta oss döttrar. Det beslutades abrupt att jag skulle följa med den marockanska familjen till Frankrike då de under 2 veckor skulle hälsa på sina släktingar.

Det har tagit 35 år för mig att våga ta steget till att berätta det jag varit utsatt för. Jag har bara gjort det av ett enda skäl, att försöka medla mellan immigranter och svenskar i en tid då konflikterna ökar i vårt samhälle. Jag ville försöka förklara vad jag kommit fram till efter att i alla år ha försökt förstå vad det var jag blev utsatt för. Vilka mekanismerna var, vad som är de bakomliggande orsakerna.

Men…. jag har inte mäktat med att nå ut med min historia. Av flera skäl. Jag har därför nu fått ge upp att nå ut med min historia mer än bara på detta sätt. Men jag får erkänna både för mig och er läsare, att jag varit fruktansvärt naiv som trodde att min våldshistorik och hemska erfarenhet skulle ha något värde för någon annan.

Jag gick in i detta arbete runt hedersvåld, kulturkrockar och våldtäkter år 2016. Denna film gjorde jag då och den visar att jag hade goda intentioner och ville tro människor om gott, men att min erfarenhet och möten med muslimer under resans gång, tyvärr har fått mig att förändras och bli mer negativ till det mångkulturella projektet:

Regeringens anslag till hedersvåldsprojekt

När jag startade upp mitt företag, var jag naiv att tro att branschen som jobbar med hedersvåldsfrågor skulle välkomna mig med öppna armar. De hade ju uttalat sig i pressen om att hedersvåldet ökade i Sverige. I min värld borde det föranleda att ju fler som engagerar sig för att motarbeta det, desto bättre. Men så var det inte. Det tog en tid innan jag kunde utröna varför.

Regeringen ger varje år ut ett anslag till hedersvåldsprojekt. I direktiven för dessa anslag, står det angivet att endast kommun, myndigheter, stiftelse och intresseorganisation kan ansöka om dessa anslag. Det har varit Östergötlands Länsstyrelse som har haft nationellt ansvar för att fördela dessa anslag till olika projekt.

Det som händer när regeringen ger ut anslag på dessa premisser, är att de som själva utsatts för hedersvåld, kan aldrig eller mycket sällan komma till tals. Skulle de försöka berätta sin historia via någon av de organisationsformer som kan ta del av dessa anslagspengar, skulle deras historier kanske bli förvrängda för att följa och anpassas till t ex politiska budskapen organisationerna vill förmedla – och det är inte alltid som en våldshistorik kan göras om på det sättet. Detaljer och viktiga faktorer i den enskildes berättelse kan då komma i skymundan. Dessutom tycker jag mig ha märkt av att sakfrågan om hedersvåld har politiserats istället för att förbli en sakfråga. Det sitter ett 40-tal forskare knutna till Kvinnofrid i Uppsala. Hur många av de forskare som forskar runt hedersvåld, har lagt in sina politiska, ideologiska perspektiv för att rikta sin forskning åt ett specifikt håll?

Därutöver tycker jag mig ha märkt, att de som är verksamma i området, håller hårt om sin del av kakan vad gäller de statliga anslagen. De säger i media att hedersvåldet ökar för att få behålla dessa ganska frikostiga anslag, men de vill inte dela med sig av dessa anslag till fler som skulle kunna bidraga för att få bukt på hedersvåldets spridning i Sverige. Om fler kommer in i branschen, innebär det ju att var och en kan få mindre andel eller i värsta fall förlora anslagen helt, varmed deras projekt och anställningar då är i fara. Tacka sjutton för att de inte vill att fler ska etablera sig för att jobba med hedersvåldsfrågor!!!

Med de anslag som delas ut till vissa organisationer men inte till företagare som vill engagera sig i frågan, finns det ingen som helst chans för företagare att etablera sig och få en fungerande ekonomi runt detta. Man kan inte såsom företagare konkurrera med den prissättning som de organisationer har, som erhåller dessa anslag. Vi som verkligen har drabbats av hedersvåld, har därför mycket liten möjlighet att vittna om det vi varit med om.

 

Ideologisering och politisering av sakfrågor

Om jag då kommer från ingenstans, och säger att vi måste tänka mer diplomatiskt? Låta sakfråga vara sakfråga utan politisering och ideologisering? Om jag säger att vi måste backa bandet och börja om från den tid, då hedersvåld definierades som ett kollektivt system där samtliga i kollektivet drabbades?

Jag har ju inte heller stämt med den sterotypiska bilden av vem som utsätts för hedersvåld. Jag är inte utländsk kvinna och jag kommer inte från de typiska kulturerna där hedersvåld naglat sig fast. Jag är svenska och jag utsattes 13-14 år innan svenskar överhuvudtaget började förstå att det fanns ett hedersvåld i andra kulturer och som var på väg att komma in i vårt samhälle. Men då hade ju hedersvåldet redan existerat i minst 12-13 år i Sverige utan att svenska samhället i sig hade förstått det. Jag utsattes ju för våldet 1982 och inte 1994-95 när övriga Sverige började förstå detta våld.

Trots detta, kan vi inte nå fram och hjälpa de familjer som lever i hedersvåldskontext, så länge det fokuseras så hårt på att det är männens förtryck av kvinnor som ligger bakom hederskulturen, så enkel är inte frågan. Männen är ofta familjeöverhuvuden i dessa kulturer. Om de anklagas, tystnar hela familjer. Det går inte att först skuldbelägga och sedan räkna med att få till stånd ett samarbete! Man kan inte gå på män och säga ”Det är ditt fel!!!” – och sedan be dem samarbeta. Man kan aldrig lösa ett gemensamt problem genom att anklaga varandra och positionera sig i ytterligheterna med sina åsikter! Men så har tyvärr delvis skett i denna bransch. Och det leder till onödiga låsningar samt att det blir svårt att kunna nå fram och hjälpa dem som verkligen kan behöva vår hjälp. Jag tror inte att man i branschen tagit sig tid att förklara för människor som befinner sig mitt i hedersvåldet och som just kommit till Sverige, vilka krafter och strukturer som brukar finnas i hedersvåldskontext.

Det går inte heller att förklara hederskulturen på ett så enkelt sätt, som att det enbart handlar om mäns önskan att förtrycka kvinnor eller om att unga flickor blir bortgifta mot sin vilja. Hederskulturen är betydligt mer komplex i sin struktur, det är många variabler som måste vägas in. Och när vi fokuserar på att det skulle handla om enbart mäns önskan att förtrycka kvinnor, ser vi inte de övriga variablerna som är mycket mer djupt rotade.

Skillnaderna mellan hederskulturer och svensk kultur

I sådana här frågor, krävs oerhört mycket diplomati. Vi måste väga in ett antal olika faktorer som påverkar varför just hedersvåldssystemet kan kvarstå så starkt i hela släkter. Vi måste väga in att detta system oftast har uppkommit i kulturer där statliga organisationen är svag. Man har ofta haft statskupper eller oro runt statsledningen under lång tid, ett bristande rättssystem, folk är fattiga och ofta lågutbildade. Folket upplever ett långvarigt hot och att det därför finns ett behov av att skydda varandra. Dessutom har vi en stor inavelsgrad i många av dessa släkter, med de följder detta får, vilket jag kommer att utveckla mer på en separat sida, se här.

Jag har lyssnat till historier berättade av människor i släkter där hederskulturer är starka drivkrafter. De talar mycket om rädslan att bli dödade, om ett utbrett system med lögner och anklagelser av varandra, ett djupt rotat angiverisystem där ingen litar på varandra. Detta angiverisystem är nog inte bara för att de är rädda att bli illagjorda utan nog också för att rättfärdiga sitt eget utövade våld. Om knivhugg in i magen om någon gör fel eller anklagas för att göra fel, om att bli skjuten i magen, om att få halsarna eller nackarna avskurna. I ett fall, om en man som skar av hela huvudet på någon – och därefter svingade runt med huvudet så att blodet stänkte ner alla runtomkring. Om en man som var starkt påverkad av den hederskultur han var del i, och därför hamnade i fängelse för våldsbrott han utfört. Han fick sin fru att smuggla in en kniv till honom i fängelset – och när hon överlämnade denna kniv till honom, kastade han sig upp och skar halsen av sin fru. En muslimsk man berättade om en familj med 9 söner och minst 1 dotter. 8 av 9 söner var starkt styrda av hederskulturen och de hade mördat flera, men gått fria från skuld. Idag återstår endast en av nio bröder, resten är döda och mördade. Det skrämmande i dessa fall, är att oftast har berättarnas ögon lyst av fanatism och exaltering när de berättat detta för mig, som om dessa människor faktiskt njuter av det makabra och bestialiska våld de beskriver. Samtliga har beskrivit sig tillhöra den mer fredliga gruppen av Sunnimuslimer, vilket får mig att undra hur då Shiamuslimer ser och utövar våld.

Den man som berättat om de 9 sönerna och dotterns öden, är lågutbildad. Han kommer från en familj där man starkt tror på berättelser som har berättats muntligt i generationer och som därför inte stämmer med vad som står skrivet i Koranen. Han är inte medveten om att jorden är rund, kretsar kring sin egen jordaxel och att jorden tillsammans med flera andra planeter går i sina banor runt vår sol. Han vet inte hur man använder bestick, då de i hans familj alltid ätit maten med händerna. Han äter en enahanda kost; han livnär sig mestadels på ris, vatten och orientaliskt bröd. Han har bott här i Sverige i ca 10 år och har ännu inte tagit sig igenom SFI-utbildningens alla faser varför han är språksvag i det svenska språket. Han berättade att muslimer endast duschar en gång i månaden, men att de tvättar händerna och fötterna i sina ritualer innan de ber, och de ber flera gånger om dagen. Han har hela tiden i Sverige levt på försörjningsstöd och har inte kommit in i vårt svenska samhälle. Eftersom han är språksvag, har han svårt för att t ex resa i Sverige med allmänna kommuniktionsmedel, han förstår inte hur det funkar. Han ser inget fel i att mörda andra genom att skära halsen av dem och förstår inte, att detta är fel att göra. Han ser det snarare som det normala. Hans världsbild är mycket fanatisk. Han förstod inte, att jag kunde uppleva det skrämmande, att han ville demonstrera 1-1,5 meter ifrån mig hur man gör när man skär halsen, nacken och huvudet av någon och han också vid ett tillfälle for upp från sin stol för att leta efter en kniv för att illustrera ytterligare en hemsk berättelse. Att jag blev oerhört obehaglig till mods och skrämd av att se njutningen i hans ögon, då han talade och visade detta. Det rör sig om en man jag bjudit in till mitt hem av en särskild anledning, men som jag har haft en kontakt med i ca 2 års tid via sociala media. En man som alltid har framstått som mycket ödmjuk och omtänksam fram till detta ögonblick. Jag trodde därför denne man om gott, men fick tyvärr en fruktansvärd erfarenhet av detta möte. Jag som tidigare har varit grovt våldsutsatt, fick min PTSD uppväckt igen, med nygamla mardrömmar att hantera nattetid. Och händelsen fick mig att ta beslutet, att inte fortsätta försöka hjälpa någon muslim. Jag kan inte avgöra vem som har goda avsikter och inte har det, jag kan inte avgöra vem som är godhjärtad och from – eller som är en kallblodig, fanatisk mördare. Man kan inte avgöra det utifrån skriftliga kontakter över sociala media. En kallblodig, fanatisk mördare kan framställa sig som ödmjuk och fin ända tills dess de plötsligt börjar berätta sina bestialiska berättelser med ögon som lyser av lust vid minnet av våldet.

Jag har tidigare haft bilden av att hedersvåldet uppkommer i samhällen där den statliga organisationen är svag och det saknas grundligt rättssystem, där hela samhällen är lågutbildade och fattiga. Att man håller samman släkten hårt för att skydda sig från yttre hot…. Men…. nu har jag förstått att så inte alltid är fallet. Det handlar inte alltid om att skydda sig från yttre hot, de största hoten kan finnas inom den egna släkten. För i de historier jag har fått återberättade, har det rört sig om nära släktingar som dödar och skadar varandra på detta sätt, ofta också utifrån en falsk skuldbeläggning av offret för att rättfärdiga sitt våld. Det verkar alltid finnas ett maktspel, hierarkiskt organiserad släktstruktur där du måste förtjäna ett bättre anseende genom att många gånger utföra våld. Det finns alltid lögner med i sammanhanget. Lögner och anklagelser är viktiga delar i detta system. Man tar inte på sig skulden för det våld man själv utövar. Det är alltid någon annans skuld. Och den som utsätts för våldet, friar ofta sin gärningsman om de överlever för att inte utsättas för dödligt våld igen. Ett starkt kännetecken för att någon kommer från en släkt där hederskultur är stark, är att de har benägenhet att anklaga och skuldbelägga andra på falsk grund. Känner vi igen detta kännetecken, kan vi räkna med att det döljer sig mer bakom de redogörelser vi får serverade. Lita aldrig på någon, som anklagar och skuldbelägger någon annan på detta sätt, för det är en vanlig del av hedersvåld!

Jag, som kämpar med att hantera min PTSD, får alltid efterreaktioner och ökade symptom på min PTSD efter sådana beskrivningar. Fler mardrömmar att hantera, där de nya historierna väcker till liv de gamla traumana inom mig. Men jag är för frisk och sund för att få vård, och får alltid klara av att hantera allt detta helt i ensamhet.  Jag har därför nu beslutat att jag drar mig undan helt från att hjälpa immigranter som kommer från områden, där hedersvåld är känt för att vara mer utbrett. Jag måste få tid och utrymme att läka utan ytterligare trauman, utan att drabbas av ännu flera. Jag orkar inte med att höra om fler bestialiska avrättningar.  Och nej, jag kan inte längre blunda och låta dessa historier passera obemärkt förbi och hålla tyst om dem, när jag har fått dem redogjorda för mig. Vi har dessa våldsfanatiska individer mitt ibland oss i Sverige idag och kan därmed inte längre mörka det och känna oss trygga. Det handlar inte enbart om terrorister som tillhör ISIS utan om Sunnimuslimer som utövat dödligt våld och som fått uppehållstillstånd genom att påstå att de är fredliga. Vi som varit medborgare i Sverige under lång tid och som INTE har erfarenhet av denna typ av våld sedan tidigare, har oftast svårt att avgöra VEM som egentligen tidigare mördat andra människor och VEM som inte gjort det. De kan uppge ett helt annat skäl till varför de söker uppehållstillstånd i Sverige, än vad som är den egentliga orsaken. I detta senaste fall, kan det lika gärna handla om att den mannen har ett pris på sitt huvud för att han har mördat ett antal kusiner på bestialiska sätt och att någon i den familjen ännu är ute efter hämnd.

Det våld jag fått beskrivet för mig, är en typ av våld som Foucault beskriver på liknande sätt i sin bok ”Brott och Straff” från avrättningar i Paris för länge sedan, där folkmassor blev exalterade av att titta på medan en dömd fånge fick sin kropp isärsliten, genom att armar och ben drogs av denne människa. Foucault beskriver publiken under dessa avrättningar på samma sätt som jag upplever de muslimska män som berättat för mig om dessa bestialiska avrättningar i närtid. För mig ter sig dessa berättelser ur livet totalt makabra, de får mig att må dåligt och känna rädsla för vad dessa människor en dag kan komma att göra här i Sverige.

Hur det kan komma sig att så många utvecklas till rena mördarmaskiner i denna kultur? Jag har frågat om hur de har lyckats normalisera detta med att skära halsarna av varandra, när det inte är något som ses såsom normalt i någon annan del av världen? Samtliga jag pratat med, har enbart sett förvirrade ut när jag ställt den frågan och jag har inte fått något svar på det.

Domedagsprofetia

Detta är nog det enda tillfället och inom det enda området, som jag någonsin kommer att uttala en domedagsprofetia. Jag gör det inte ens i övrigt när det kommer till miljö- och klimatfrågor då just miljö- och klimatfrågor visar upp en mycket mer sakta förändringsprocess än den förändringsprocess vi ser runt denna massiva migration av muslimer och afrikaner till Europa. Min bild är att en av dessa kulturströmningar kommer att få ge vika till slut i Europa, antingen den kristna eller den muslimska. Ja, jag är helt öppen med vad jag såsom historiker och utbildad i internationella relationer, socialantropologi och migrationsfrågor faktiskt inte kan väja för längre. Jag om någon, har försökt vara tolerant och öppen och lyssnat in. Och jag har verkligen försökt att tänka gott om de muslimer jag har mött genom mina försök att medla och utifrån att själv bära humanistiska värderingar och en vilja att vara en god medmänniska, men tyvärr får jag ge upp. Synen på demokrati har gått för långt, när vi ideologiserar demokrati som att den ska erbjuda gemenskap och en plats för precis alla. Det fungerar inte, om det bjuds in individer som faktiskt är våldsbenägna och vill störta just demokratin, om de ser ned på, visar förakt och vill döda det demokratiska samhällets medborgare. Om de har fanatiska världsbilder om hur världen ser ut, baserat på muntligt återberättade historier som inte överhuvudtaget är omnämnda i Koranen, men de tror på dessa påhittade berättelser och tror att profeten Mohammed har uttalat dem för länge länge sedan. Trots att det med sunt förnuft och det vetenskapen har bevisat för oss, visar att berättelserna inte är sanna.

Den svenska kulturen och den muslimska kulturen från Mellanöstern, är de kulturer som brukar beskrivas av forskare som de kulturer som står allra längst ifrån varandra. Och ändå är det vissa som tror, att vi ska kunna samexistera tätt intill varandra och kunna få mångkulturella projektet att fungera, utan att någon kommer att komma till skada? Titta hur det har blivit i Sverige under främst de senaste 20 åren! Visst finns det de som har uppvisat att de vill integreras i vårt samhälle och som flyter in bra i vår del av världen. Men tyvärr har vi också ca 65 ”utanförskapsområden”, som det så diplomatiskt kallas. Där inte ens vår svenska polis och ambulanser kan köra in för att rädda någon i nöd, utan att få sina bilar förstörda och själva utsättas för fara. Det är inte poliserna och ambulanspersonalen som initierar det våldet – utan just – oftast gäng med – muslimer. Det finns ödmjuka och fina muslimer, men tyvärr är det ofta just muslimska ungdomar som finns med i de mest destruktiva gängen i vårt samhälle.

Likaså alla dessa bilbränder, vilka är det som utför dem? Det är ju sällan det är bilar som fjuttas på i svensktäta områden utan det sker i immigrantttäta områden. Att skylla på att ungdomar tänder på bilar för att de upplever sig utanför samhället och ett utanförskap är inte ett godtagbart skäl till att elda upp andras bilar. Det finns svenska och andra immigrerade ungdomar som aldrig skulle komma på tanken att tända eld på andras bilar och egendom men som också upplever att de befinner sig i ett utanförskap. SLUTA DÄRFÖR ATT URSÄKTA DETTA BETEENDE SOM ATT DET SKULLE VARA SAMHÄLLETS FEL! Den som fjuttar eld på en bil, är den som ska bära skuld för det! Den som mördar och skadar andra, är den som ska bära skuld för det! Det finns inga ursäkter eller någon pardon när det kommer till detta, men vi lever i ett samhälle där vi underligt nog inte tillåts säga detta utan att bli stämplade som rasister. Jag bryr mig egentligen inte om vilken nationalitet eller religion någon har så länge man beter sig såsom förväntat av vårt samhälle, men om man beter sig illa, ska man också inte kunna undkomma skuld för det man gjort. Och tyvärr ser vi ju faktiskt tydligt vart problemen hör hemma i dessa fall. Det är ju inte ett våld som är jämt fördelat mellan olika ursprungsnationaliteter och grupperingar. Varför ska vi fortsätta fjäska och urskuldra våldsbrottslingar av olika slag?

Vi har invandrartäta boendeområden och vi har områden där invandrare knappt släpps in att bo i. Det blir ingen integrering och ingen assimilering. Detta har segregerat hela vårt samhälle och stärkt ett vi-mot-dem-tänkande – och det beror oftast på att vi inte kan möta varandra i våra respektive kulturer för att vi är för olika varandra. Vi måste börja bli ärliga och öppna runt dessa frågor om vi ska kunna åstadkomma en förändring till det bättre. Och enda sättet att det ska kunna åstadkommas en förändring till det bättre, är att muslimer i vårt land faktiskt tar ansvar för vad våldsamma muslimer orsakar oss alla, innan konflikterna når till en nivå där vi inte kan stoppa ännu värre våldsutövning. Som det är nu, döms alla muslimer ut för att det finns ganska stora grupper muslimer som inte beter sig ok. GÖR NÅGOT ÅT DETTA, OM DU ÄR EN GOD MUSLIM SOM INTE VILL BLI DÖMD FÖR ANDRAS VÅLDSUTÖVNING OCH DÅLIGA BETEENDE!

Redan år 2017 tog jag upp följderna av massiv migration:

 

Det finns filmer på sociala media, där imamer skriker att om de inte kan erövra Europa på politisk och fredlig väg, kommer de att avla sig till ett övertag. De tar upp att europeiska män är dumma som bara gifter sig med en kvinna och att målet är max 2 barn per kvinna, när muslimska män kan gifta sig med 7-8 olika fruar och få 7-8 barn med varje fru. Muslimer har tågat i demonstration i England och uppvisat plakat om att de ska utrota engelsmän. En film jag sett, där misshandlar muslimska män tyska barn som är på väg till sina skolor. I Norge kommer en norsk ung kvinna cyklande och någon lyckas filma händelsen. Muslimska män fäller henne och misshandlar henne på gång- och cykelvägen. Mönstret går igen i flera olika länder i Europa just nu, men vi ser ingen rapportering om det i våra svenska, statliga massmedia. Varför undanhålls den våldsverklighet som vi kan finna på andra sätt över internet och som visar att det pågår konfrontationer mellan muslimer och europeer i flera olika länder? Hur långt ska det behöva gå innan vi inser allvaret i det som sker? Hur ska vi kunna ta tag i problemen om de hela tiden tystas ner och accepteras?

Vi importerar våldet och låter det infiltrera hela vårat samhälle som tickande bomber. Hur ska vi kunna veta skillnad på vilka som är dessa tickande bomber och vilka vi verkligen borde hjälpa? Det finns alltid risker med immigration och nu efter det jag har fått erfara, måste jag säga (trots att jag själv har försökt hålla mig politiskt och religiöst neutral fram tills nu och faktiskt försökt att medla mellan just muslimer och svenskar) att SD faktiskt har rätt i, att det bästa är om vi kan hjälpa människor på deras egen hemmaplan. Inte bara för att det blir billigare såsom SD tar upp, utan för att det också minskar de risker vi själva utsätter oss för när vi tillåter massiv immigration utan att ha någon som helst kontroll över vilka vi faktiskt släpper in i vårt samhälle och demokrati. Jämte normlegaliseringen av våld är också vissa religiösa tankegångar ett stort hinder för att muslimer och svenskar ska kunna nå fram till varandra och samexistera. Vissa tankegångar så djupt rotade att de skapades av en man som dog för 1347 år sedan och som aldrig existerat i vår nuvarande moderna värld. Ändå har hans tankar naglat sig fast i generation efter generation i 1347 år och som nu ca 1,6 miljarder människor i vår värld förlitar sig på, dvs 23 % av världens befolkning. Jag ser också en fara i att vi släpper in individer som på hemmaplan har varit starka motståndare, det är detsamma som att vi importerar deras konflikter till vårt eget land. Detta har ju också visat sig redan på vissa flyktingförläggningar där kristna och muslimer från samma område har blandats och det hänt att någon muslim har avrättat de kristna. Minister Morgan Johansson har inte velat ta till sig av önskemålet att inte blanda kristna och muslimer på samma flyktingförläggningar utan hålla dem isär för att inte orsaka just detta problem. Han verkar inte ta till sig av detta problem som uppstår i spåren av att vi välkomnar alla. Som det protestantiska, kristna land vi är i botten, borde vi i första hand hjälpa kristna som flyr för att inte bli kallblodigt avrättade och inte samtidigt släppa in dem som vill mörda och utrota de kristna. Ett sådant exempel är de kristna somalier som sökt sig till Europa och som har fått ett pris på sitt huvud från imamer som uppmanat muslimska somalier att avrätta de kristna som flytt landet. Ett annat är de kristna som t ex flytt från Mellanösternkonflikterna. Hjälp de kristna i första hand och var försiktig med att ta emot de som hatar dem så mycket att de vill utrota dem! Hur svårt är det att förstå den logiken i detta samhälle, som spårat ur totalt de sista åren?

Om vi hjälper människor istället på deras hemmaplan, behöver vi inte leta efter sätt att integrera och assimilera människor. Något vi har varit dåliga på och aldrig lyckats lösa på ett bra sätt. Förr i tiden, gjorde vi ju precis så; vi hjälpte utsatta människor på plats, där de fanns. Utan att de skulle behöva flytta långt från sina hemtrakter där människorna runtomkring tänkte ungefär likadant.

Muslimska befolkningen är en befolkning som snabbt ökar i antal. Kom ihåg imamers egna ord; varje muslimsk man kan ha 7-8 fruar, och varje fru kan föda upp till i genomsnitt 8 barn. Bara en enda muslimsk man kan alltså ha 56-64 barn, som i sin tur kan få ca 512 barn. Om hälften av barnen är pojkar och hälften av barnen är flickor, kan det på endast 2 generationer bli 256 barn som föds av döttrarna och ytterligare  2.048 barn som dessa söner blir pappa till (32 söner som gifter sig med 8 fruar vardera, som får 8 barn vardera). Befolkningstillväxten bland muslimer går mycket snabbare än vad den gör för de flesta folk med europeisk bakgrund. Jämfört med i Europa där man eftersträvar att en man kan gifta sig med en kvinna och i genomsnitt får 1,8-2,1 barn. Dessa imamer har således rätt; på några få generationer kan de avla sig till ett övertag i hela Europa när de väl etablerat sig här.

Det finns ingen statistik som visar hur många som faktiskt har dödats just på grund av hederskultur, speciellt inte de män som avrättas brutalt på detta sätt. Vad gäller mordstatistiken i Sverige, tillskrivs inte alla mord såsom hederskultur, men många av dem kan ändå utgöras av just sådant typ av våld. Det enda sättet att få en ungefärlig uppskattning på hur utbrett hedersmord är i vissa kulturer, då de länder där det är vanligt inte redovisar detta till WHO, är att uppskatta hur många pojkar som föds av varje kvinna och jämföra med hur den allmänna befolkningsstatistiken ser ut. Om det t ex redovisas att ca 50 % av befolkningen är kvinnor och 50 % är män men det över en lång rad år har fötts 4-8 pojkar av varje barnafödande kvinna men bara 1-2 flickor, borde också detta synas i den allmänna statistiken där man anger att det är 50/50-fördelning mellan män och kvinnor. Men det gör det inte.

I t ex Irak anger man just denna 50/50-fördelning. När vi i Sverige har en barnadödlighet på 3/1000 födda barn, har man i Irak en barnadödlighet på 30/1000 födda barn och oftast är barnadödligheten som högst innan 5 års ålder. Det redovisas att män i genomsnitt lever till 68 års ålder och kvinnor till 70 år. Men min bild är att det alltid föds fler pojkar än flickor i det landet, men det redovisas att 50 % av befolkningen är män och 50 % av befolkningen är kvinnor. Vad säger dessa siffror åt oss? Kan det vara så att inte alla ”saknade” män har stupat i krig utan att en hel del av dem faktiskt fallit offer för hedersvåld?

Vem vågar ta upp dessa frågor mer än jag i vårt infekterade samhälle runt migrationsfrågor och nationell säkerhet? Under de tre år jag har varit verksam och försökt medla mellan muslimer och svenskar, har jag inte stött på en enda en som vågar resonera kring dessa frågor på ett nyktert sätt, utan att jag blivit anklagad för att vara rasist fastän jag enbart försöker stå med båda fötterna på jorden och leds av humanistiska värderingar. Det jag inte kan acceptera och blunda för, är ju egentligen våldsutövningen i sig, att vi inte bör importera våldsbenägna individer till vårt eget samhälle.

 

Som vi alla vet, kan vi inte ändra på någon annan än oss själva. Alla styrs av sina egna föreställningsvärldar; muslimer från Mellanöstern av sina föreställningsvärdar och vi svenskar styrs av våra. Precis som jag såsom enskild individ, styrs av mina föreställningsvärldar. Vi bär alla på föreställningsvärldar och som styr hur vi agerar och väljer att leva våra liv. Och det styr hur vi förhåller oss till vår omgivning och hur vi ser på andra individer.

Vad är rätt och vad är fel? Naturligtvis tycker de flesta att deras egna föreställningsvärldar är de rätta. Precis som även det jag beskriver, är min föreställningsvärld om hur situationen ser ut runt dessa svåra ämnesområden. Ska jag vara helt ärlig, tror jag att vi aldrig kan få bukt på just hederskultursfenomenet i sig. Det är ett våldsmönster som sprider sig över nationella gränser, men ändå förblir starkt. Det krävs mycket mer drastiska händelser för att minska hederskultur. T ex hög inavelsgrad eller att yngre generationer förhindras att gifta sig och skaffa barn – eller att de som är del av hederskultur helt enkelt får fortsätta att skära halsen av varandra eller skjuta varandra till döds utan att få något straff för det, så att antalet som brukar hedersvåld den vägen minskar. Lite som en del säger om de kriminella gängen i Sverige, att de självsanerar sig genom att skjuta varandra.

Men en fråga vi bör ställa oss då, är hur länge det kommer att dröja innan knivarna sätts mot andras halsar än deras eget folk, deras egen släkt? Vi såg ju hur det gick för de norska unga kvinnorna i Marocko. Hade de vetat vad de skulle komma att utsättas för, skulle de aldrig ha begivit sig rakt in i den faran. Men de trodde människorna i området om gott. Vi har tutats i under lång tid att de flesta muslimer är fredliga och aldrig skulle skada någon. Men så får vi chockat se en film på hur en norsk, godhjärtad och naiv ung kvinna blir brutalt avrättad genom att få halsen avskuren. Jag såg filmen, jag såg vad som hände. Totalt bestialiskt mord där den unga kvinnan hann se precis innan vad hon var på väg att utsättas för men inte kunde komma undan våldet.

Därför undrar jag, hur många av oss svenskar som ser de faror som kan komma att blossa upp i vårt eget land just för att vi har svårt att urskilja, vilka som bär med sig kutymen att skära halsen av varandra – och vi fortsätter att välkomna en massinvandring från en kultur, som står allra längst bort från vår svenska kultur? Det är inte glada danskar eller finnar, eller arbetsamma italienare denna gång som invandrar, det är inte latinamerikaner som smälter in och blir del av vårt samhälle, utan en helt annan typ av folk, med andra normaliserade, brutala vanor, en helt annan mycket starkare religiös tro och ett helt annat sätt att leva. Vi lyckades integrera alla de andra som kom före dessa individer. Men vi har aldrig lyckats integrera muslimer till fullo i vårt land. Därför bör vi fråga oss om vi bör sätta högre krav på anpassning från dessa individer. OM de vill leva sina liv i Sverige, MÅSTE de också anstränga sig för att smälta in på ett genuint sätt i vårt land, annars kommer det till slut att bli öppna konflikter även i vårt land. VILL DE INTE ANPASSA SIG, SKA DE INTE HELLER ERHÅLLA UPPEHÅLLSTILLSTÅND OCH MEDBORGARSKAP I VÅRT LAND!! Det är inte vi som redan levt och anpassat oss till det svenska samhället som ska förändras för att fjäska för dessa nya individer som kommer hit och inte visar vilja att anpassa sig, utan det är de som ska vara tacksamma för att de får en chans att leva i en demokrati och kan få en ny chans i livet! Vi måste börja våga ställa krav på dessa individer och också ge dem ett ultimatum, att om de inte är beredda på att anpassa sig till vårt samhälle, ska de också lämna vårt samhälle igen. 

Släktens betydelse för den enskilda individen

I detta måste vi också väga in, att i muslimska kulturers samhällen, lånar man pengar från släkten, får jobb genom släkten. Det är släkten som hjälper en i alla situationer. Släkten är oerhört viktig för ens överlevnad. Om man blir förskjuten från släkten har man mycket dåliga förutsättningar för att överleva. Andra släkter brukar inte släppa in okända i sina släkter just på grund av riskerna att utsättas för våld i någon form, så blir man förskjuten från sin egen, hamnar man ofta utanför hela samhället i sig. Kvinnor kan falskeligen anklagas för otrohet och därmed stenas till döds, sparkas ihjäl eller knivmördas. Detta gör att systemet med hederskultur är en uppfostran som grundats och inlemmats i varje individ från barnsben och att varje individ lever med en ständig rädsla om att bli skadade och dödade, vilket gör att de har ett förhöjt försvar som också innebär att de mycket snabbare tar till dödligt våld mot andra. Sättet att tänka runt hederskulturen är den vanliga normen för de människor som ingår i den, det är deras faktiskt normala verklighet.

Jag har pratat med flera immigranter såväl som de som ännu bor kvar i sina hemländer och som inte ens förstår begreppet ”hederskultur”. Det är ett begrepp skapat av västerlänningar verkar det som, för västerlänningarnas sätt att försöka beskriva något som de som lever i detta system i regel inte ser som något konstigt. De förstår inte att systemet med att bli bortgifta är konstigt, utan har tanken att det skulle vara oartigt och ohederligt att INTE göra som de äldre i släkten säger. Säger man emot en äldre, visar man bristande respekt. Utan släkten förlorar man sin identitet och tillhörighet, sin trygghet och säkerhet. Därför kvarstår banden så starkt över nationsgränserna när släkter också splittras över världen. Nationsgränserna stoppar inte de djupt rotade tankesätten och hur släkterna måste försöka hålla ihop för sin överlevnad.

De som växer upp i hederskultur är oerhört hårt fostrade och de prioriterar kollektivet före sig själva. I vår svenska kultur, lever vi individualistiska liv, där vi tillåts vara ganska egocentriska och själviska, utan att behöva ta hänsyn till övriga anhöriga och släktingar. För de som ingår i hederskultur, är kollektivet så starkt att ingen överges så länge den fogar sig i systemet. Det existerar inte några ålderdomshem t ex i dessa kulturer, utan barnen tar hand om sina åldrande föräldrar tills de dör. Varje individ har i sin position inom familj och släkt olika typer av krav på sig som de måste följa. Föräldrarna och äldre generationer har en oerhörd makt över dessa sina barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Det blir därför en eftersläpning i samhällsutvecklingen av detta, då tidigare generationers åsikter och världsbild inpräntas även i de yngre generationerna. En människa som är 68 år kan alltså indoktrinera alla de yngre i sina släkter att tro på deras världsbild, utan att den kan ifrågasättas. Å andra sidan är oftast genomsnittliga levnadslängden lite lägre i dessa kulturer än vad vi har i Sverige, oftast ligger den på runt 70 år i snitt.

Ofta förknippas hederskulturen med muslimer (även om vissa menar att den också finns i kristna kulturer). Vad jag kan se, har vi i Sverige missat mycket runt detta med hederskultur. För hårt fokus har hamnat på unga flickor som håller på att giftas bort till oftast äldre släktingar mot sin vilja fastän hederskultur och hedersvåld omfattar ofantligt mycket mera. Och det är ju också vad som konstaterats i den forskarutredning som Regeringen fick färdig i slutet av 2018, beställd från några av landets forskare. Man nämner i utredningen att det blivit för ensidigt fokus på de flickor som rymmer ut från sina släkter när de är på väg att giftas bort med tvång. Man har också börjat använda hedersförtryck istället för hedersvåld och hederskultur i de projekt som drivs med statliga medel i vårt land runt detta, just för att man kanske insett att man misslyckats att se hela problematiken och bara kan åtgärda just detta med främst flickor som gifts bort mot sin vilja. Men det är först när vi kan överblicka helheten och förstå komplexiteten i detta, som vi kan åstadkomma en bestående förändring. Och förändring av detta slag tar tid. Oftast flera generationers liv. Och det är svårt att åstadkomma en förändring på ett fenomen som spritt sig över åtskilliga nationella gränser för vi i Sverige kan inte styra utvecklingen i andra länder utan bara i vårt eget land när det kommer till detta. Och banden inom dessa släkter är oerhört starka, mycket starkare än statliga regelverk och lagar och nationella samhällsnormer.

 

Vår egen kulturs individualism

Sedan Palmes dagar har vi utvecklat ett samhälle där individualismen har fått starkt fotfäste. Tanken med individualism var att ingen skulle behöva vara beroende av sina anhöriga utan kunna leva ett självständigt liv. Med individualismens framväxt har vi också fått alltfler skilsmässor och splittrade familjer – och idag räknas svenskarna som det folk i världen, som har flest antal ensamma. Ensamheten genomsyrar hela vårt samhälle. Alltfler känner sig genomgående ensamma och antalet deprimerade ökar. Vi till och med skapade uttrycket ”Ensam är stark” – medan det finns ett afrikanskt motsvarande ordspråk: ”Den som äter ensam, är det synd om!”

Kanske att det är dags för oss svenskar att börja ifrågasätta vårt eget sätt att leva och hur vi förhåller oss till vår omvärld? Är vårt sätt att leva verkligen så hållbart i längden och kan vi bibehålla vår svenska kultur genom att tillåta massiv invandring, när vi själva är så splittrade? Kan vi förkasta och ifrågasätta andra kulturer genom att bedöma andra genom vårt eget sätt att se på världen, vårt eget sätt att leva? Kanske att vi istället borde lära av varandra, försöka vara öppna för att se det positiva och negativa både i vår egen och andras kulturer och att vi försöker mötas genom det? Inte bara ifrågasätta det vi inte är vana vid, utan istället lyssna mer på varandra? De flesta av oss är nog ense om att det inte är bra att utöva våld. Där har vi en gemensam ståndpunkt. Tror vi. Men vi svenska medborgare kanske luras, att vi har fler immigranter från Mellanöstern med oss i den synen än vad som är det faktiska fallet? Jag tvivlar nu starkt på att vi faktiskt vet vad vi har givit oss in på.

 

WHO redovisar inte statistik för hur många män som utsätts för hedersvåld

Har ni aldrig frågat er varför WHO redovisar hur många kvinnor som uppskattas utsättas för hedersvåld och hedersmord i världen, men det saknas motsvarande redovisning för hur många män som blir mördade, skadade eller förvisade i hederskontext? Har ni någon gång granskat den statistik som Östergötlands Länsstyrelse har redovisat över vilken typ av samtal som socialarbetare ringer in till nationella telefonlinjen då de oroar sig över att det kan vara hedersvåld inblandat? I merparten av inringda samtal handlar det om ungdomar som klagar över att de t ex har fått utegångsförbud. Även svenska ungdomar får utegångsförbud, men det förs ingen statistik över det!

Om vi tittar närmare på BRÅs statistik över antalet mord i Sverige år 2016 och 2017, kan vi se att det skett 106 m0rd 2016 och 113 mord 2017. Av dessa anses det vara drygt 20 mord totalt, dvs 11-11,5 mord som skett i hedersvåldskontext. Vilken typ av mord har de övriga ca 95 morden år 2016 och ca 102 morden 2017 haft för karaktär och har det lagts några anslagspengar från Regeringshåll för att försöka minska de övriga morden? Granska samtidigt hur stora anslagen är till hedersvåldsprojekt och jämför det med hur mycket anslag som delas ut till familjevåld av annan typ, t ex då kvinnor och barn blivit misshandlade. Det är stor skillnad i hur man prioriterar i dessa frågor från Regeringshåll. Är en kvinna som misshandlats utan att det är i hedersvåldskontext så mycket mindre värd än en som misshandlas i hedersvåldskontext att den som misshandlas utan hedersvåldskontext inte ska beredas någon hjälp? Vem är det egentligen som beslutar vem som ska prioriteras? Allt sådant här måste sättas i relation till annat och vi måste våga börja resonera om detta. Utan att skuldbelägga varandra, för det leder aldrig till lösningar.

 

Ökar hedersvåldet i Sverige?

Ofta förknippas hedersmord och hedersvåld starkt med varandra i våra medvetanden. Här redovisar Länsstyrelsen i Östergötland vilken typ av samtal de fått in till sin nationella telefon från exempelvis polis och Soc (2018 redovisat fram tills i september), där Soc är de som oftast ringt in och pratat om ”fall”. Jag tror att bristen på hedermord också lett till att man nu börjat benämna det för ”hedersförtryck” istället.

Jag har under de tre år jag bedrivit företag samt en tid dessförinnan också, försökt söka reda på om det finns någon statistik som verkligen visar att hedersvåldet ökar i Sverige. Jag kan inte finna någon sådan statistik och jag är inte helt säker på att det är en ökning vi verkligen ser. Det kan vara så, att det som ges uppmärksamhet också ökar anmälningsbenägenheten. Jämför t ex med hur det blivit runt Metoo.

Inför Riksdagsvalet 2018, kampanjade Juno Blom på ett torg här i Linköping för att lansera sig såsom liberal politiker i Riksdagen. Juno Blom var tidigare huvudansvarig för nationella ansvaret om anslagen till hedersvåldsprojekt och det är också hon som är skapare av de samverkansprojekt som finns runt hedersvåldsfrågor i många kommuner, där soc, polis, kvinnojourer och en lång rad andra organisationer samverkar för att gå ut på högstadium för att informera om hedersvåld. När hon kampanjade på torget här i Linköping, passade jag på att gå fram till henne efteråt just för att fråga om det finns någon statistik bakom hennes uttalanden i pressen att hedersvåldet ökar i Sverige. ”Nej….”, svarade hon. ”Men det KÄNNS så.”

Att anmälningsbenägenheten för hedersfrågor ökat från Soc och Polis behöver inte innebära att hedersvåld i sig har ökat i vårt land. Det kan lika gärna betyda att anmälningsbenägenheten har ökat från dessa myndigheter, för att man jobbar mer aktivt med dessa frågor. Vi vet egentligen inte vilket.

Sådana uttalanden i pressen kan man inte basera på sin egen känsla, utan det måste vara faktabelagt. Och för att kunna faktabelägga sådana påståenden, måste vi tillåtas föra en rimlig statistik runt det.Det är som i fråga om förd statistik runt våldtäkter. Plötsligt under några år när våldtäkterna rapporterades bli fler, slutade man att redovisa hur många av de våldtagna som var 15 år eller yngre (vilket man nu igen ska börja redovisa…). Det saknas fakta och statistik i frågan runt hedersvåld i Sverige. Men vi kan genom logik förstå, att hederskulturen breder ut sig i vårt land med tanke på de enorma mängder immigranter vi har fått från områden där hederskultur är en vanlig norm.

 

 

 

Föreningen Glöm aldrig Pela och Fadime

Denna förening har fått ett stort stöd både från Regering/Riksdag samt från privatpersoner och andra organisationer. Föreningen har åtnjutit en hel del av anslagen från Regeringshåll flera år. Man tycker att föreningen gör ett fantastiskt jobb. Jag har ärligt talat aldrig förstått det stora i denna förening.

Sara Mohamed, som driver föreningen, har tilldelats en hedersdoktorstitel från Sociologiska Institutionen vid Linköpings Universitet. Flera verksamma i branschen tror att en hedersdoktorstitel är detsamma som att man har doktorerat i sitt ämne som man är verksam i, men så är inte fallet. Hedersdoktorstiteln är ett honorar som utdelas till någon som en akademisk institution finner har gjort något förtjänstfullt i vårt samhälle. That’s it. Den som tilldelas hedersdoktorstitel hedras alltså på detta sätt och behöver alltså inte ha läst en endaste poäng på akademisk nivå och behöver inte nödvändigtvis inte vara expert på det den gör. Bara göra något som andra anser vara bra. Hittills har åtminstone jag inte kunnat härröra om just Sara Mohamed har någon akademisk utbildning med sig i sitt bagage. Jag har inte funnit någon information om det när jag har googlat om det. Men jag kan ju ha missat det såklart. Men man behöver alltså inte ha någon högre akademisk utbildning för att tilldelas hedersdoktorstiteln.

 

Men…. nu kommer jag att sticka ut hakan lite. Det kan komma att reta upp vissa i branschen, men mina perspektiv är ändå värda att lyfta fram.

Minns ni de svenska föräldrarna som skildes runt 2012 och där mamman fick vårdnaden om de 3 barnen? Barnen skulle ha umgänge med sin pappa över en helg och han åkte ut till en sommarstuga på Dalarö för att vara med barnen där. När barnen hade somnat, en flicka och två yngre bröder till henne, spikade pappan för dörrar och fönster och fjuttade eld på sommarstugan. Flickan som var runt 8 lyckades rädda sig ur lågorna, men hon hann inte rädda sina yngre bröder. En tragedi mitt ibland oss och som chockade många av oss.

Hur skulle ni reagera, om jag startade en förening och åkte runt och visade upp ikonbilder på de två inbrända, svenska småpojkarna för att prata om alla våldsutsatta barn i Sverige? Om jag skulle lyfta fram deras enskilda hemska öde om och om igen och få statliga medel för att göra det år ut och år in, så att jag kan betala mina egna levnadskostnader på det? Skulle ni tycka att det är ok? Eller skulle ni tycka att det vore makabert av mig?

Varför accepterar vi att Sara Mohamed och hennes förening ”Glöm aldrig Pela och Fadime” gör det vad gäller Pela och Fadime, som båda genomgått hemska öden och mördats av sina anhöriga, på liknande sätt som de små pojkarna? Det handlar om grymt och horribelt våld.

Helt ärligt, tycker jag att detta är fruktansvärt makabert att utnyttja avrättade personer på det sättet. Jag personligen skulle aldrig komma på tanken att göra detsamma vad det gäller de pojkar som fick sätta livet till i den tragiska branden i Dalarö. Jag skulle aldrig heller komma på tanken att åka runt med ikonbilder på Pela och Fadime på det sätt som görs av Sara Mohamed. Och jag skulle aldrig komma på tanken att faktiskt livnära mig och min son på att åka runt och visa upp fotografier på dem och prata om deras öden. Eller att ansöka om regeringens anslagspengar just för detta ändamål. Vinklingen blir totalt fel om man gör på det viset. Egentligen är detta förfarande hemskt i mina ögon i alla fall. Jag personligen tycker att det känns som om den verksamheten lurar till sig pengar på ett ohederligt sätt just genom den vinkling de faktiskt har. Vad tycker ni, nu när jag tar upp denna fråga och ger er chansen att reflektera lite över de perspektiv jag tar upp?

Jag vet att Sara Mohammed själv har berättat om hur hon blev hotad av sin bror med vapen om hon inte skulle gifta sig med en äldre man som hennes familj och släkt valt ut åt henne. Hon säger att hon rymde och tog sig till Sverige. Kan någon förklara för mig, hur en 15-16 årig flicka lyckas rymma utan hjälp och ta sig hela vägen ensam till Sverige, när man kommer från denna typ av kultur, där kvinnor sällan kan röra sig ensamma i samhället och där flickebarn än mindre kan göra det? Eller har jag missuppfattat kvinnors och flickors situation i dessa samhällen? Har jag missuppfattat det lilla som Sara Mohammed själv har redovisat om sitt eget öde? Ingen ifrågasätter, ingen undrar över denna historia – mer än jag, verkar det som. Min uppfattning är att ingen flicka på 15-16 år kan genomföra en sådan flykt utan manlig ledsagare från det samhället och kulturen och genom hela Europa. Har jag fel i det?

När jag gick ut och försökte offentliggöra min historia, gjorde jag det utifrån något som är självupplevt. Jag bär djupa sår om att ha utsatts för hedersvåld och våldtäkt och ville försöka hjälpa andra utsatta genom att berätta om mina erfarenheter och försöka förklara de perspektiv jag har samlat på mig genom 35 års tid och med många år nedlagda på studier vid universitetet, mycket för att förstå det jag varit med om. Jag ville försöka hjälpa till att medla mellan främst muslimer och svenskar då jag såg att konflikterna började öka i vårt land och i hela Europa i samband med den massiva migrationsvågen. Men jag har aldrig någonsin funderat på att utnyttja någon annans tragiska död på det sätt som görs i Pela- och Fadimefallen. Hur många år kan detta makabra få fortgå?

 

Metoo-rörelsen

Precis när jag själv var på väg att vittna om vad jag varit med om, kom Metoo-rörelsen. Jag, som varit sjuk (hormonell rubbning orsakad av en liten tumör i mitt huvud) och arbetssökande en tid och därför levde ett ganska isolerat liv, hade inte det rätta nätverket som behövdes för att nå ut med min historia. Det fanns andra inom Metoo-rörelsen som hade bättre nätverk än vad jag hade och deras historier var så många, att allt mitt idoga arbete på att vittna och offentliggöra min egen historia, dränktes i mängden av alla andras historier. Metoorörelsen fick luften att gå ur mig totalt, allt hårda jobb jag lagt ner, spolierades i ett litet nafs. Det var min chans att resa mig upp och bli självförsörjande såsom egenföretagare, som gick om intet. Allt gick så snabbt. Från att vara på väg ut i föreläsningslokalerna och att jag hade lagt ner ganska mycket pengar på min marknadsföring – till att inte kunna få en endaste intresserad av min historia. Jag fick följare på sociala media, men inte tillräckligt många som ville komma för att lyssna på min föreläsning.

Det var tji omöjligt att få till samarbeten i branschen. Förvisso är det kvinnor som sagt att jag kan bli en av dem i deras politiska agenda runt dessa sakfrågor, men jag har inte velat ha en politisk vinkling i min historia. Jag är ingen radikalfeminist. Jag vill stå med båda fötterna på jorden och försöka vara saklig i det jag gör.Det kan jag inte om jag låter mig styras av radikalfeministiska värderingar. Ingen sakfråga bör någonsin politiseras, är mitt perspektiv, för det utesluter alla de som skulle kunna vara delaktiga om frågan inte politiseras.

En manlig representant från en organisation som sägs måna om våldsutsatta, mötte mig vid ett tillfälle. När han hade sett två korta filmavsnitt jag gjort och där jag berättade dels om den misshandel som orsakade våldtäkten, dels om min svenska mors reaktion när hon fick veta att jag våldtagits – vickade mannen på stolen bakåt han satt på, vickade sitt huvud bakåt för att över nosryggen på sig själv se föraktfullt på mig och säga till mig: ”Jag tror att det är bra om du kommer för att föreläsa hos oss, så att andra får chansen att trycka ner dig i skoskaften och ifrågasätta din historia!”. Jag kände kalla kårar ensmed ryggraden av det sätt han bemötte mig på. Han trodde inte på min historia och ville förgöra mig, han ville inte att min historia skulle bli känd. Han visste exakt hur han skulle få mig att backa bakåt och ut ur situationen. Det är ett sådant bemötande som man inte förväntar sig, när man försöker ta mod till sig att vittna om det våld man utsatts för.

Jag iklädd klänningen jag våldtogs i. Den var mycket nedblodad efter våldtäkten. Jag kunde aldrig bära klänningen igen efter det för att den påminde mig så starkt om det som hänt. Denna bild är nog tagen vid julen 6 månader innan jag blev våldtagen.

Således har det inte varit en lätt resa att göra. Det har varit oerhört tufft att kämpa med alla egna reaktioner som uppkommer då man börjar rota runt i gamla sår och minnen, för att mötas av ett sådant gediget motstånd i branschen, försöka stoppa högerhögerextrema från att sprida sin propaganda på min företagssida på Facebook, att bemöta och slingra sig ur förtäckta hot, att  bemöta de vänsterradikala. Att hantera, dansa undan och dra mig undan när verksamma i branschen har försökt att tysta mig för att de inte vill att min historia ska bli känd.

Men ju mer jag har pratat om detta, desto mer har mina sår också läkt ut inom mig. Det är upprepningen i berättandet som vi oftast läker bäst av. Jag har aldrig erbjudits en adekvat behandling för den PTSD jag fått av det våld jag utsatts för. Därför har jag på detta sätt nu försökt att behandla mig själv genom att berätta, berätta, berätta. På lite olika sätt. Hur många som lyssnat och tagit in vidden av det jag berättat, vet jag inte. Och det kanske inte heller egentligen är det viktiga för mina åsikter lär inte förändra vårt samhälle i dessa frågor. Men jag har försökt att läka mig själv för att kunna gå starkare ur detta när ingen annan hjälp har funnits att få. Min polyviktimisering är för komplex och därför finns det inte så många specialister som kan hjälpa mig.

Det jag konstaterat, är att frågorna runt hedersvåld är så infekterade och väcker oerhört mycket reaktioner bland främst svenskar samtidigt som de som lever i hederskulturkontext inte ser att denna våldskultur är fel, de ser sitt system som det normala sättet att leva. Så länge det är så, lär det dröja innan vi når en lösning. Och det ÄR idag inte är någon idé att berätta att man blivit våldtagen och varför – för det är inte längre någon som orkar lyssna på sådana vittnesmål, efter den intensitet som följt med Metoo. Det är som vi fick lära oss då vi var på studiebesök såsom universitetsstuderande vid UD, och de sade att det då pågick ca 38 krig i världen men att media bara kan rapportera om 5-6 utvalda krig för annars orkar vi inte ta in det som sker. Detsamma gäller även i fråga om hedersvåld och sexuellt våld. Pratas och skrivs det för mycket om detta, kommer ingen till slut att orka lyssna. Det blir bakslag i det som vi kanske egentligen skulle vilja uppnå i dessa frågor.

 

Vi bör också börja överväga att sätta upp mycket striktare ramar och regelverk runt denna immigration som kan komma att skada oss allvarligt här i Sverige. Alla immigranter kommer inte med fred i sinnet. Många har ett våldsförflutet där de varit delaktiga i att utföra våld eller där våldet de varit del av, ses som det normala. En typ av våld som vi svenskar i regel aldrig själva har någon erfarenhet av. Visst har vi svenskar och skandinaver vikingablod i oss och vi kan nog beskrivas som persikor; med ett mjukt yttre men en hård kärna. Men är vi med vårt mjuka yttre beredda på att möta det våld jag beskrivit ovan? Är vi beredda på att just denna typ av våld kan bli norm mitt ibland oss för att vi välkomnar stora grupper av människor som har detta våld som en vardagsnorm mitt ibland dem? Och våra myndigheter har mycket begränsad möjlighet att kontrollera om immigranters historier verkligen är sanna eller falska, för att vi styrs av FNs mänskliga rättigheter.

 

Vi-mot-dem-tänkandet

Vi mot dem. Dem mot vi. Vi kommer aldrig ifrån dessa eviga frågor. Och oftast, får vi svenskar lära oss att vi inte får ifrågasätta på det sätt jag gör i denna artikel.  Vi får lära oss att vi inte får offentliggöra sådana här farhågor, trots att vi egentligen har yttrandefrihet i vårt land. Vi får lära oss genom vår protestantiska kristna uppfostran, att om någon slår oss på ena kinden, ska vi vända andra kinden till. Jag personligen kommer inte att göra det. Slår någon mig, kommer jag att slå tillbaka för att försvara mig. Om någon försöker skada de jag älskar och håller av, kommer jag att gå in i försvar. Det är en självbevarelsedrift som vi alla borde ha med oss, om vi vill och ska kunna överleva. Men hur försvarar vi oss mot knivar som snabbt skär av oss våra halsar? Räcker det med att vi har vår svenska knivlag? Jag tror inte det. Det skulle vara naivt att tro att en lag kan skydda oss mot sådant. Lika lite som ett armband kan skydda unga flickor från att bli våldtagna.

Jag är ingen rasist utan humanist som vill stävja våldsutvecklingen

Vissa av er läsare kommer att rasa över det jag skriver. Vissa av er kommer att kalla mig rasist, fastän jag verkligen egentligen inte är det. Tvärtom har jag varit oerhört tålmodig, öppenhjärtlig och tolerant och jag har försökt i flera års tid att vara en sann medmänniska. Jag har hjälpt flera muslimer som haft det svårt. Men det jag har fått berättat för mig från muslimer som själva återgivit sina egna våldsupplevelser, skrämmer mig över vad de vittnar om. Det skrämmer mig att se exaltering i deras ögon när de beskriver detta brutala våld. När våldsbeskrivning på våldsbeskrivning styr merparten av samtalen, utan hejd.

Det skrämmer mig att en profet död för så länge sedan, kan forma värderingar och världssyn så otroligt starkt idag. Att det ännu finns människor som tror att Noak byggde en jättestor ark för att HELA JORDEN översvämmades. När det finns människor i nutid som inte känner till att solen står i centrum av vårt solsystem och att jorden och andra planeter kretsar runt solen, att jorden har sin egen axel som den snurrar runt. När det finns människor som tror på en över 1300 år gammal profetia om att solen ska börja gå upp i väster och ner i öster för att de inte känner till att jorden är rund, kretsar kring solen och runt sin egen jordaxel. Religion ställs mot ren vetenskap och kunskap och religionen har i dessa människors liv vunnit över rena fakta. Världsbilden är totalt förvrängd.

 

Vi behöver ta tag i denna problematik NU

Vi blir skändade gång på gång UTAN att de myndigheter vi betalar skatt till, faktiskt skyddar oss från denna skändning. Titta till exempel på vad som gått att läsa i Corren nyligen, nu i april 2019. I en artikel om en muslimsk man som konverterat och låtit sig döpas in i kristendom och som blir utvisad, medan en annan muslim som våldtagit en Linköpingstjej får stanna i detta land. Vad i helskotta är det för fel på de som beslutar detta i våra domstolar??? Hur kan de svika sitt eget folk så otroligt grymt, hur kan de svika de som inte utövar våld samtidigt som de stödjer de som utövar våld?

 

Till de muslimer som läser detta mitt inlägg vill jag säg: Visa att ni verkligen respekterar alla och ser oss som jämlikar, genom att med ödmjukhet och respekt kliva in i våra svenska kristna kyrkor utan att föra in våld i dem. Se inte ner på oss som ger er ett nytt hem, en ny chans och en ny tillvaro. Förakta inte våra svenska män, som är fantastiskt bra människor! Försök förstå, att när en man och kvinna gifter sig eller väljer att samleva i Sverige, gör de det av kärlek och det färgar hur dessa individer bemöter varandra. Svenska män brukar inte skära halsen av sina fruar. De respekterar och behandlar sina kvinnor mycket väl och de är bra familjeförsörjare och fäder. De brukar ta ansvar och de är mycket kärleksfulla och lojala mot sina familjer. Så länge ni nedvärderar och föraktar svenska män och kvinnor, kan ni inte heller förvänta er att vi ska respektera er. 

 

Jag har varit välkomnande fram tills nu. Men tyvärr, stängs nu min dörr för er.  Jag har sannerligen försökt att hjälpa er utan att vara fördömande. Jag har velat bilda mig en egen uppfattning utan att gå på vad andra säger om er. Jag har velat utgå från ett neutralt humanistiskt perspektiv och visat ett gott hjärta, och jag har givit er flera chanser att bevisa att ni är ok. Men ni gör det omöjligt. Ni gör det totalt omöjligt just genom det sätt ni agerar på, det sätt ni tänker på, den världsbild ni bär med er, de fördömanden ni gör av andra, det hat ni visar, det bestialiska våld som får era ögon att lysa av lust. Det är inte mig det är fel på i detta nu. Jag protesterar mot de ni försöker pådyvla mig och som skulle gå totalt i klinch med de humanistiska, godhjärtade värderingar jag själv bär. Många av er kommer aldrig att anpassa er till den omgivning ni har runt er utan ni vill i regel att alla andra ska anpassa sig efter er. Många av er kommer aldrig någonsin att visa hänsyn och ödmjukhet samt visa respekt för er nästa. Ni säger en sak, men gör något helt annat. När ni har något att tjäna på det, spelar ni ödmjuka men hur mycket ödmjukhet och ärlighet besitter ni egentligen?

Jag har hjälpt er muslimer i flera år. Jag har satsat mitt kapital på att försöka hjälpa er för att den vägen också hjälpa oss svenskar. Jag har försöka medla och försöka hitta vägar till att vi ska kunna fungera sida vid sida i vårt svenska samhälle. Men jag vill inte bli indragen i den typen av våld som ni beskriver. Det skulle vara helt under min värdighet och strida helt mot mina egna humanistiska, icke-våldsvärderingar. Jag vill stävja våld, inte stödja de som vill utöva det!

 

Jag svänger nu mellan att vilja kasta ut varenda en av er muslimer ur vårt land – och att vilja fly mitt eget land för att komma undan er. Och jag tror inte att jag är ensam i Sverige om att känna så. Kom då ihåg, att det INTE beror på rasism, utan på HUR NI AGERAR I MÖTET MED OSS. Skulle ni visa mer respekt och inte förstöra vårt land på det sätt som ni faktiskt har förstört era egna länder, skulle ni ju välkomnas av oss svenskar. Skulle ni inte drivas av våldsutövning, vore saken en helt annan. Men ni är självdestruktiva och våldsbenägna. Totalt, himla förbannat självdestruktiva, utåtagerande våldbenägna. Men ni ser det nog inte själva, eftersom ni har satt i system att alltid skylla över allting på alla andra och att ljuga er fria för att ständigt komma fria från skuld. Ni är inget ärligt folk. Heder har en helt annan betydelse i Sverige än vad den har i er kultur.

Är min artikel hets mot folkgrupp? Nej. Jag har bara fått nog. De där bestialiska avrättningarna ni gör av varandra har blivit till det normala i ert samhälle och kultur, i ert tankesätt, men det är inte det normala i resten av världen. Vart går gränsen mellan hets mot folkgrupp – och att inte längre stå ut med det våld ni beskriver? Vart går gränsen mellan hets mot folkgrupp och att vilja värna våra demokratiska värderingar där vi ska kunna få leva i fred och trygghet?

 

Jag är så förbannat trött på ert uttryckta hat mot västvärlden, som många gånger faktiskt givit er en ny chans och ett nytt liv och därför förtjänar bättre bemötande från er. Och någon måste någon gång våga säga ifrån, innan vi alla är indragna i era himla våldsturer, innan ert förbannade våld blir till en vardag mitt ibland oss andra, som inte vill ha det så.

Jag vill ha fred, trygghet och ro för så många som möjligt. Jag välkomnar godhjärtade immigranter som vill andra väl – men inte massiv immigration som oftast också till sin merpart består av män med stark Mohammedansk prägling. Jag vill kunna känna mig trygg när jag rör mig i vårt svenska samhälle eller om jag någon gång skulle få möjlighet att resa till ett annat land, där vi borde kunna förvänta oss fred, trygghet, glädje och ömsesidig respekt. Jag vill kunna få behålla min egen kultur och sedvänjor i det land som jag själv vuxit upp i och inte behöva foga mig och göras om och tvingas in i något annat lands värderingar, som faktiskt inte har fungerat på hemmaplan utan att konflikter blossat upp. Jag vill få vara svenska, äta svenska jordgubbar vid midsommar, fira påsk, jul och nyår som traditionen bjuder. Jag vill kunna äta griskött och kunna gå fredad på våra gator. Jag vill få vara kvinna utan att skyla min kropp från topp till tå. Jag vill värna den jämlikhet mellan män och kvinnor och som vi lyckats skapa i vårt Sverige. Jag vill kunna se pepparkaksgubbar, tomtenissar och svenska lucior den 13 december och att Astrid Lindgrens böcker inte ska behöva refuseras och tas bort från marknaden. Jag vill kunna få fortsätta vara stolt över mitt eget kulturarv och vill inte tvingas konvertera till en religion jag inte tror på. Jag vill få välja religion och levnadssätt själv utan att förtryckas och tvingas in i en tillvaro som inte är i samklang med den jag är. Jag vill att mitt barn och alla andras barn ska få växa upp och leva i trygghet. Jag vill ha ett stopp på dessa bestialiska mord som ni beskriver är er vardag och jag vill bibevara fred.

Och när jag säger fred, menar jag verkligen FRED. En värld och tillvaro utan våld. Ett svenskt samhälle utan bestialiska mord och mordbeskrivningar. Det hör inte hemma i vårt svenska samhälle. Jag vill se ett Europa utan detta hemska våld, som vissa av er muslimer för med er in i våra samhällen utan att vi som bott här i generationer vill det. Vi vill inte ha det så och det är inte vi som ska ändra på oss i det fallet och anpassa oss efter era värderingar och levnadssätt, utan ni som kommer hit. Vi som redan bor här och gör det fredligt, borde kunna avkräva att det inte ska ske en assimilering (dvs att även vi svenska medborgare ska närma oss extrema immigranter)  utan en integrering (dvs att de immigranter som kommer hit, ska anpassa sig till oss övriga svenska medborgare och vårt demokratiska statsskick, vår protestantiska fostran, våra lagar och vår kultur, vårt samhälle såsom vi har skapat det. Det är inte vi som ska foga oss i människor som vill införa sin våldskultur och sin religion i vår fredliga kultur och samhälle. Vi ska våga och vara rädda om det vi har byggt upp under många årtionden och borde ha rätten att vara stolta över det. Men som det är nu och som det varit det sista årtiondet drygt, håller vårt fina samhälle på att nedmonteras i rasande takt. Det vi borde vara stolta över, håller på att gå förlorat.

 

 

Detta är en stark text som jag skriver och där jag lyfter fram flera olika problem vi har i vårt nuvarande samhälle, men som kanske kan väcka till reflektioner och reaktioner. Och jag tror att denna text just nu faktiskt behövs. Vi behöver alla rannsaka vilket samhälle, nutid och framtid vi vill ha. Vill vi verkligen ha det så här? Jag vill det inte, och kliver nu av PK-spåret, som kan dra oss totalt ner i fördärvet. Jag väljer sida. Och står upp för min egen rätt till självbevarelsedrift och en chans att få överleva, min rätt att skydda mig själv och de jag älskar, min rätt enligt yttrandefriheten, som faktiskt är en av våra grundlagar.

Jag kommer i fortsättningen att vara mer protektionistisk – och beredd på att försvara mig. Vi står just nu inför en kraftig upprustning för att kunna försvara oss, där vi håller på att mobilisera vårt försvar på flera plan just på grund av den hotbild vi lever mitt i. Det är inte bara jag som ser faror i vårt samhälle.

Ett tredje världskrig i Europa

Vad jag som historiker, socialantropolog och med studier i internationella relationer kan se, är vi på väg mot ett tredje världskrig i Europa. Vi kan se liknande utveckling nu som i förkrigstiden innan andra världskriget. Min bedömning är att vi förmodligen har krig i Europa innan år 2030, förmodligen runt år 2025. Naturligtvis kan min bedömning vara felaktig.

 

Vart tar vi vägen om vi vill kliva av detta samhälle?

Jag vet inte om jag vill vara med i detta samhälle längre. Men jag vet inte heller vart jag ska ta vägen. Vilket land skulle vara villiga att ta emot oss svenskar, med tanke på den sits vi försatts i? Jag klarar inte av att lämna mitt barn i sticket för jag älskar honom, inte heller den man jag älskar. Det är min skyldighet att skydda dem från de faror som gömmer sig mitt ibland oss. Och det är ju just detta som skiljer oss skandinaver från exempelvis muslimer från Mellanöstern. Vi har länge haft fred i vår region och vi kanske ses som mjuka och ofarliga, men skulle vi utsättas för våld, kommer kvinnor och män att förenas för att försvara varandra.

Kvinnor kommer att sluta upp vid männens sidor. Just för att skandinaviska män har behandlat oss skandinaviska kvinnor så oerhört bra, vilket få muslimska män faktiskt verkar förstå. Vi kvinnor som vuxit upp och levt våra liv i Skandinavien, har varit lyckligt lottade som haft dessa skandinaviskt formade män vid våra sidor. Och det har också gjort oss till det starka individer vi kvinnor är idag. En dag kan det komma att betala tillbaka sig till de män som behandlat oss kvinnor väl i Skandinavien. Männen i Skandinavien kommer inte att stå ensamma för att försvara oss, om det en dag blir krig.

Vi kvinnor kommer att finnas där för att hjälpa till och strida vid deras sida. Vi är mentalt starka och beredda att försvara vårt land och våra anhöriga. Åtminstone kommer jag att göra det, om jag då ännu är i livet.