Krig i Europa 11 september 2025

Krig

Krig utbröt i Europa 11 september 2025. Det var inte ett krig mellan nationer utan mellan folk och folk.
Krig utbröt i Europa 11 september 2025. Det var inte ett krig mellan nationer utan mellan folk och folk.

Kapitel 1 – Krig

Krig utbröt i Europa den 11 september 2025. Det var inte ett krig mellan nationer, utan mellan folk och folk. Förövare hade gömt sig i massorna av offer. Vi européer hade varit naiva nog att öppna våra gränser och dörrar för flyende från den muslimska och afrikanska världen.

Vem är vem?

Vi hade inte urskillningsförmåga nog att avgöra vem som var offer och vem som var förövare. I de stora flyktingströmmarna kom många offer som flydde från våld och hotbilden att bli dödade. Men också förövare som ljög om vilka de var och vad de gjort.

Trojanska hästar

Livet i Europa hade fram tills dess haft 80 år av fred. Om än det hade varit oroligt i samhället drygt i tio år innan kriget började. Det tidigare krig som hade tagit slut 1945 hade haft en annan karaktär. Då var det utrensning av judar och romer. Med en stark masspsykotisk ledare som initierade processen och där många andra följde med. Det var ett krig nationer emellan.

 

Folk mot folk

År 2025 var det inte ett krig mellan nationer, utan mellan folk. De onda muslimerna som gömt sig i flyktingmassorna, hade etablerat celler runtom i Europa. Det som kallades ”Trojanska Hästar”. På given signal, slog de till. Självmordsbomber, skjutningar på allmänna platser och rena bestialiska mord av kristna och icke-troende. Av alla som var icke-muslimer. Europeiska män var de som först stupade. Dessa starka, godhjärtade män som valt ett liv såsom huvudförsörjare i sina familjer och som egentligen inte ville en fluga förnär. Män som sett kvinnor som sina jämlikar och som behandlat kvinnor och barn mycket väl.

Präster och biskopar föll i de heligas hus

Jag minns ännu chocken, när förödelsen tog sin början. Ett krig med oerhört många dödsoffer. Människor som avrättades brutalt på torg och köpcentrum samt i sina hem. Inte ens de heligas hus var skonade. Folk som flydde in i dessa, flydde mot sin egen död. Några kristna präster mässade till sista stund om alla människors lika värde. De sade, att vi alla hade samma gud.

Någon kvinnlig biskop uttalade precis dessförinnan att hon hade mer gemensamt med muslimer än vad hon hade med icketroende européer. Men de där prästerna och biskoparna föll offer på sina altare. Med sina halsar avskurna eller sönderpepprade av automatvapen. Som fick helgedomar och hela vårt religionshistoriska arv att falla sönder.

Byggnader som börjat byggas på 1200-talet och som var 115 meter höga, rasade samman av att självmordsbombare vandrade in i de heligas rum.

 

 

Inget religionskrig eller krig mellan nationer

Var det ett religionskrig som utbröt där och då, den 11 september 2025? Nej. Detta krig hade inte ett dugg med religion att göra. Det handlade om fanatiska, fundamentalistiska människors tro om att de var mer värda än någon annan. Att dessa ansåg att de hade rätten att inta andras områden och egendomar. Med en totalt sjuk indoktrinering under en hel livstid på att oliktänkandes liv inte var värda något.

Det handlade om hög inavelsgrad som givit en låg intelligens. Individer som fick adrenalinkickar av att skära halsen av oskyldiga. De ingavs med en en känsla av maktfullkomlighet. Det handlade om starka föreställningar och skuldbeläggningar av andra. Utan förmåga att se sin egen skuld till händelseförloppen. Ett angiverisystem där en del av människorna dödade av rädsla för att själva annars bli dödade.

 

Stockholm

11 september 2025. Förödelsen var total i Stockholm. Inom loppet av några timmar, var människor instängda i staden. Utan vatten och el, utan mat och skydd. En del valde att försvara, en del hann inte ens uppfatta vad som hände innan deras halsar var avskurna. Eller de var dödade på något annat sätt. Det gick så otroligt snabbt alltsammans. På ett litet ögonblick blev innerstädernas viktigaste platser sönderbombade.

Det gick inte att komma fram med uttryckningsfordon och ingen hjälp kunde sändas in i området. Sjukhusen, polis och brandkår var själva offer för självmordsbombare och det var för farligt att ta sig till förödelserna. Folk lämnades att dö mitt i vad som verkade vara jordens undergång, men som var ett lokalt trauma. Det var bara det att detta lokala trauma upprepade sig samtidigt i flera större städer över hela Sverige såväl som i Europa. De fundamentalister som attackerade européerna, gjorde det på given signal. Deras ”celler” aktiverades.

Samordnat försvar

Vi var ganska många som redan flera år tidigare, hade pratat om vad vi skulle göra om vi skulle bli anfallna just på detta sätt. Vi var allesammans överens. Vi skulle söka skydd i våra djupa, svenska skogen, dit dessa våldsamma muslimer inte skulle våga ta sig in. Där skulle vi gruppera oss och planera vår strategi för att rädda det som räddas kan. Vi var faktiskt förvånansvärt många som var ganska väl förberedda när anfallen väl kom. Men massorna var totalt oförberedda. De oförberedda hade länge hånat oss andra och sagt att det inte fanns några som helst tecken på att det skulle komma ett krig av detta slag. De menade att våra demokratiska grundvalar och myndigheter var orubbliga. Ändå slogs allt i spillror så snabbt. Anfallen var organiserade på en överstatlig nivå.

 

Organiserat försvar

Visst hade vi ett samarbete mellan civilt försvar och militär. Polis, militär, frivilligorganisationer som ingen av dessa muslimska fundamentalister hade räknat med. Även om attackerna började just i Sverige, hade vi i Sverige en lång tradition av frivilligorganisationer. Det skulle senare visa sig vara just de som skulle komma att rädda oss tillsammans med polis och militär. Utöver att vi var ganska många som grupperade oss i skogarna. Sådana som jag, som gick in för att försvara oss.

Polis och militär var mer synliga med vissa av sina anläggningar och de hade råkat ut för stor förödelse. Genom den återinförda värnplikten hade militär infiltreras av fundamentalister som tagit reda på hur verksamheterna var organiserade. Men militär och polis hade också sina gömda och topphemliga anläggningar och verksamheter, som ännu hade varit skyddade. De var vår räddning. Sådana enheter som inte ens en infödd i vårt land hade haft en aning om, förrän anfallen kom.

 

 

Hemligt försvar och frivilliga

Det var Sverige, Finland, Danmark, Belgien, Frankrike, Österrike, Polen och Italien som klarade sig bäst i förödelserna. Inte för att de skyddades från anfall utan för att de hade ett hemligt försvar och frivilliga som organiserade sig för att samarbeta. Ett försvar som inte dessa terrorister kände till. Vi kunde vår natur, våra resurser och vi talade ett språk som de inte förstod. Vi hade resurser att tillgå och vi gjorde inte såsom i deras hemländer; vi flydde inte in i städerna utan ut ur dem. Vi kunde vår terräng. Vi visste hur vi skulle kunna överleva i det vilda.

 

Frankrike som blivit mitt nya hem

Jag hade inte bott så länge i Frankrike när oroligheterna började utbryta – och de började i mitt fäderneland Sverige. Jag hade lämnat Sverige år 2024, bara ett år tidigare. I Frankrike hade jag bosatt mig i en mindre by några mil norr om Nice och där landskapet var mer böljande och lite bergigt. Jag minns när jag såg på teven hur kravallerna och sprängdåden ödelade storstäderna i Sverige och hur det samtidigt kom rapporter om ödeläggelser runtom i i hela Europa innan tevesändningarna plötsligt slogs ut.

 

Min son

Min son var ännu kvar i Sverige. Jag måste ta mig dit, för att skydda honom. Men jag visste inte längre vart han var. Han hade säkert fått fly, precis som många andra. Men min intuition sade mig, att han ännu var i livet och att jag skulle finna honom förr eller senare.

 

Harmoni och samförstånd

I den franska lilla byn jag bodde, hade jag köpt en liten cottage där jag skrev på mina romaner, skulpterade, gjorde film och musik och där jag målade på mina tavlor. Det var här som jag till slut hade funnit min harmoni och äntligen känt mig hemma och rotad. Det var främst mina skulpturer som hade tagits emot med förtjusning i Frankrike och jag hade även fått spridning och en försäljning till andra Sydeuropéiska länder medan svenska kulturlivet hade ratat mig totalt, förmodligen för att jag inte var någon skolad konstnär utan bara en naturbegåvning.

 

Maffiabossen

Jag hade haft några utställningar i Cannes och i Milano och det var rika köpare från Sydamerika och Nordamerika som köpt en del statyer såväl som tavlor. Jag tyckte om att hålla min ateljé öppen för visningar under turistsäsongerna då folk letade sig upp från Franska Rivieran på utflykter.

Till och med en maffiaboss från Venezuela och som brukade tillbringa en del tid på en yacht i Medelhavet, hade köpt både statyer och tavlor av mig. Han var förtjusande trevlig även fastän han var en maffiaboss och jag visste att jag var tvungen att förhålla mig till honom på ett trevligt men distanserat sätt för att inte bli indragen i något. Han var trots allt ändå en bra kund och han var alltid trevlig mot mig.

 

Brottslingar och försvar förenade

Det lustiga var ju hur just världen med brottslingar kunde flätas samman med världen av frivilliga, poliser och militärer, när det väl hettade till och blev krig. Vi slöt upp vid varandras sida och hjälpte varandra och i det läget, var vi alla lika mycket värda och vi hade en och samma fiende; de muslimska fundamentalisterna som försökte inta Europa. Ingen av oss på motståndarsidan, ville ge upp vår världsdel på detta sätt och få våra liv ruinerade.

Politisk korrekthet

Det hade varit år av politisk korrekthet i Europa innan kriget kom. Vi som blev tveksamma och ifrågasatte utvecklingen och hur samhället totalt vek sig för de muslimska och afrikanska invandrarnas krav, blev tystade och ifrågasatta av resten av samhället, som ville öppna armarna för att godhetsfrossa i någon typ av extas över hur fina människor de kände sig såsom av att hjälpa andra.

Visst kom det många offer, men hur kunde vi låta bli att skydda oss själva så mycket att vi gick mot en säker utplåning? Det var ju inte de som öppnade sina armar och spelade spelet av att vara de finaste människorna i jorden, som senare kom att rädda oss. De var snarare de som först kom att stupa, för att de var lättast att komma riktigt nära.

Den starka vänskapen mellan mig, Mojte och Annabell

I den franska lilla pittoreska byn, där rosor blommade yvigt i de flestas trädgårdar och där det fanns en gemytlig kärvänlighet och glädje, var jag inte den enda som invandrat. Några hus bort från mig, bodde Mojte, en persisk kvinna av börd och som flytt sitt hemland Iran för många år sedan med hjälp av en manlig kusin som följde henne. Denne kusin hade senare gift sig med en fransyska och fått flera barn, och de bodde på andra sidan av vår by i ett eget litet hus.

Mojte och hennes kusin var i botten muslimer och de hörde till de goda muslimerna, men som också hade ett modernt samhällstänkande. Kanske för att de dels var högt intelligenta men också för att de kunnat se andra delar av världen än den de fötts och vuxit upp i.

Mojte

Mojte hade valt att aldrig gifta om sig, efter att hennes man stupat i krig och hon också hade förlorat sin enda son. Hon ville rå om sig själv, ungefär såsom många svenska kvinnor valde redan under 1800-talet och de första åren på 1900-talet.

Denna fantastiska persiska kvinna genomgick ungefär samma frigörelseprocess och värnade om sin ställning som många svenska kvinnor gjort för länge sedan. Den, där en kvinna som gifte sig förlorade sin självständighet, inte kunde rösta i demokratiska val, inte kunde stå som ägare till ett eget företag och som inte kunde vinna myndighet om de gifte sig. De som bara kunde bli fria och få bestämmanderätt över sina liv, om de blivit änka.

 

Att värna om sin frihet

Och det var ju precis det som Mojte hade blivit; hon var en änka som värnade sin integritet och styrka såsom änka. I Frankrike kunde hon driva eget företag och hon hade varit en ypperlig sömmerska som designade mycket vackra kläder till det rika folket i Monaco, som bara låg någon timmes bilfärd från vår by.

 

Annabell

I huset intill mitt, bodde också en engelsk gammal aristokratisk kvinna, som hette Annabell. Annabell hade gift sig såsom förväntat med en högadlig i England och de hade tillbringat merparten av sitt liv på det gods han såsom äldsta sonen i syskonskaran hade fått överta från sina föräldrar. Annabell hade många gånger bett sin man om att få resa och se andra delar av världen. Men han var en trygg oxenfödd som alltid svarat, att de hade det bra såsom de hade det och att de inte behövde ge sig ut i världen utanför sin sfär.

De hade sina fina bjudningar och sittningar och hon fick leva sitt liv som levande begravd i ett mentalt fängelse där hon hela tiden hade längtat ut till något annat än det hon hade.

Annabell hade just själv benämnt sitt liv just så, som levande begravd i ett mentalt fängelse hon inte ville vara i. Men hon hade uppfyllt sina förpliktelser till sin make och den aristokratiska sfär hon var del i. Hon hade gjort det som alla hade förväntat sig av henne. Tills hennes man dog och deras barn var vuxna. Då, kunde hon äntligen välja att se världen utanför den där kristallskålen som hon suttit fast i.

Resorna ut i vida världen

När mannen dog, överlät Annabell godset till två av sina barn som ville driva det vidare. Därefter skaffade hon först en liten villa i Cambridge. Där kunde Annabell mellanlanda mellan sina världsresor. Men merparten av tiden spenderade hon vandrandes och resandes med sina viktigaste tillhörigheter packade i en ryggsäck. Det fantastiska var, att hon börjat med dessa resor precis på sin 70-årsdag.

Annabells äventyr var alltid lika fantastiska att lyssna på. Hon var mycket mer berest än vad jag någonsin varit, fastän hon börjat resa sent i sitt liv. Hon var en lika fascinerande kvinna, som Mojte. Jag respekterade dem båda högt. På något sätt var vi utlänningarna i byn och det kom att utvecklas en djup vänskap mellan oss. Vi hade ett kitt mellan oss, som höll oss samman trots alla våra olikheter. Det kittet var, att vi alla tre var mycket starka överlevnadskvinnor och att vi flyttat in till samma by.

 

Den långa resan genom ett förstört Europa

Men när krig kom, eller anfallen kom mot den europeiska befolkningen, fick Annabell besked om att godset hon levt på merparten av sitt liv, var förstört. Hon visste inte om hennes barn ännu var i livet. Mojte å sin sida, hade ju redan lidit sina förluster och hade ingen kvar att oroa sig för. Men vi såg, när flyende kom mot vår by. Flyendes från Cannes och Nice som var på väg upp i inlandet för att försöka överleva det krig som börjat rasera så mycket så snabbt.

 

Resan till Sverige

Att ta sig tillbaka till Sverige, såg ut att bli en omöjlighet. Men jag måste tillbaka, för att hjälpa till att skydda vårt land och för att söka rätt på mitt barn. Och Mojte ville följa mig, medan Annabell sade att hon var för gammal för att fly eller strida. Annabell sade att hon förlikade sig med att möta döden, om den skulle komma till henne nu. Mojte och jag fick med sorg ta avsked av Annabell och de otroligt vänliga, förstående byborna. Vi förberedde oss på en mycket lång resa till mitt forna hemland, som nu till stora delar var förstört.

Resan måste gå landvägen

Färjorna mellan Europa och Sverige hade ställts in i förödelsen och bron mellan Danmark och Sverige var sönderbombad. Krig var ett faktum. Antingen skulle vi få ta båtvägen över Östersjön eller också ta den långa vägen runt till lands. Vår färd skulle i värsta fall få gå genom Östeuropa och in genom Ryssland och Finland, för att till slut nå norra delarna av Sverige. Vi visste inte om vi skulle tillåtas resa igenom dessa länder, men det var våra bästa odds. Min kärlek till mitt barn, drev mig framåt. Och jag visste, att han skulle finnas kvar i Sverige. Han var sådan. Han ville inte lämna sitt fosterland. Jag var tacksam för att jag förberett honom på detta krig.

Vår packning

Vi fick hjälp av Annabell att packa det viktigaste för denna långresa. Bara två ombyten naturfärgade kläder i väskan utöver underställ och en handduk, ett spritkök och sprit för att kunna laga mat. Ett kamouflerat tarp-tyg att kunna sova under och gömma oss i, varsina sovsäckar. Kniv, elddon, lite mediciner, salt, rep, tandtråd. En ficklampa. Ett bälte med ett sågblad insytt i en ficka. En varsin ullkjol som kunde öppnas upp med tryckknappar och då bli en filt. Vatten i vattenflaskor. Våra pass.

Vi begav oss iväg iklädda varsin läderkjol och läderjacka i dova färger och som skulle kunna skydda oss från vind och vatten men också göra oss osynliga i naturen. Att packa bara det allra nödvändigaste var svårt. I min innerficka på kjolen, lade jag ett foto på min son. Jag hängde på mig min ID-bricka som alltid sändes ut till nyfödda i Sverige och som skulle användas vid krig.

 

Att resa med en muslimsk kvinna

Vi förstod att Mojtes bakgrund skulle kunna trassla till det för oss, men hon hade ändå redan blekt sitt hår för att se mer européisk ut. Det kunde också vara en fördel att hon kunde tala arabiska om vi skulle råka träffa på våra fiender. Hon sade, att hon skulle kunna ge sitt liv för mig, bara jag klarade mig så att jag kunde återförenas med min son. Hon var beredd på att vara min sköld om jag skulle komma i fara. Så stark var vår vänskap även mitt i detta krig.

Mojte var den enda muslimen som jag vågade lita på. Jag hade själv hade traumautsatts flera gånger tidigare i mitt liv just i mötet med muslimer. Jag hade traumautsatts för att vi kom från så otroligt olika världar med så otroligt olika synsätt. Men Mojte och jag var udda resenärer, där vi tog våra första steg ut på en lång äventyrsresa i ett mycket snabbt sargat Europa. Misstänksamheten mot främlingar skulle komma att vara hög mitt i detta krig som raserade.

 

Sorg

När vi lämnade våra hem tillsammans, var det med vetskap om att vi kanske aldrig skulle få återse varken våra hem eller byborna eller den ännu så vackra, värdiga Annabell. Vi gjorde det i tystnad och med en sorg som vilade över våra axlar. Vi slets mellan att stanna för att försvara vår by och våra liv – och att jag måste försvara mitt hemland och min son. Vi hade funnit våra hem där i den charmiga lilla byn i södra Frankrike, det var vår plats på jorden. Men jag måste strida för min sons liv samt för mitt fosterland, trots att det svikit mig. Och Mojte ville strida för mitt liv. Det fick bli så. Vi hade inget annat val. Det var krig och ett krig försätter oss alltid i ytterligheter.

 

Författare: Jelina Marianne Jordhén