Efterlysning i Marockos största onlinetidning Hespress

Efterlysning

2016 fick jag erbjudande från en marockansk journalist om att få en efterlysning publicerad i Marockos största onlinetidning. Denna sida handlar om denna efterlysning och förklarar varför det blev så.

En gång för länge sedan i ett av mina tidigare liv i detta livet, utsattes jag för ett ohyggligt våld. Sådant våld som inte en 16-årig flicka eller ens någon människa överhuvudtaget borde behöva genomgå.

En kvinna höll på att bli ihjälsparkad

Jag befann mig i en situation där en kvinna höll på att bli ihjälsparkad av sin man och jag var den enda som hoppade emellan för att rädda henne. De kom från Marocko men bodde egentligen i Sverige. Men just där och då när våldet utspelade sig, befann vi oss i Strasbourg och Paris i Frankrike.

Jag räddade kvinnans liv

Jag flydde ut på Asnières gator och sprang tills jag rasade ihop i en hög på trottoaren och var på väg in i fullständig chock. En liten arabisk man tog tag i min överarm och frågade hur det var med mig. Det tog mig åter ur chocken och jag reste mig upp och slog mig fri, för att fly igen.

Jag kunde inte bara stå och se på när någon höll på att döda en annan människa. Det kallas civilkurage när man går in i en situation där man vet att man kan skadas, men ändå går in för att agera på något sätt. Jag har ett starkt civilkurage men är samtidigt alltför godtrogen. Och det ställde till det för mig. Jag förstod inte vilken typ av våld jag begav mig in i. Mannen anklagade mig för att ha tagit hans heder ifrån honom och hans släkt beslutade att ge den tillbaka till honom, genom att en man i släkten utvaldes till att våldta mig.

 

Min flykt i Asnière

Samma dag som jag våldtogs, förflyttade vi oss från Strasbourg till Parisförorten Asnière. Där inträffade en ny incident som gjorde att jag drabbades av panik och flydde ut på gatorna i Asnière. Våldtäktsmannen ringde och berättade för alla i Asnière att han våldtagit mig.

Jag sprang och sprang och sprang i timmar, hela tiden med en ständig känsla av att vara jagad. Jag var ett flyende djur som flydde för sitt liv, som såg faror i allt och alla. Mot kvällen lyckades jag hitta tillbaka till ursprungsplatsen i Asnière. Men jag klarade inte av att gå upp till de bostäder där de andra ännu befann sig. Jag satte mig ner på motorhuven på bilen som ägdes av den man som misshandlat sin fru. Där på motorhuven med knäna uppdragna till hakan och med armarna om benen, gick jag in i en total chockreaktion. Jag tappade förmågan att tala och det enda sättet jag kunde röra mig på var att vrida mitt huvud. Resten av kroppen var som paralyserad.

Efterlysning efter den marockanska familjen

En marockansk, muslimsk familj i samma hus såg hur illa däran jag var. De tog in mig i sin lägenhet och tog hand om mig i en veckas tid. De var min räddning. Utan dem hade jag nog inte överlevt det jag utsatts för. Jag skulle ha gått under och förmodligen våldsutsatts ännu mera under min paralysering.

Efterlysning 34,5 år senare

34,5 år senare, gjorde jag en efterlysning av den familj som hjälpte mig. Jag gjorde två enklare filmer och betalade annonsering av den på Facebook till boende i just Asnière och Paris. I Sverige i hopp om att någon skulle känna igen familjen ifråga. Min tanke där och då, var att jag skulle försöka medla mellan muslimer och svenskar. Vi lever i en tid då konflikterna ökar.

Min franska är knackig. Det är naturligtvis svårt att spåra en familj när man har så knapphändig information om dem. Men jag försökte i alla fall.

Den marockanska journalisten ville publicera min efterlysning

En marockansk journalist som jobbar på Marockos största onlinetidning ”Hespress” fick nys om min efterlysning. Han erbjöd att skriva en efterlysning i deras tidning, för att anhöriga i Marocko kanske skulle kunna känna igenom den familj jag sökte. Det resulterade i denna artikel:

https://www.hespress.com/orbites/329955.html

 

Jag har figurerat även i lokalpress i Sverige runt detta, där denna artikel ännu är läsbar:

http://unt.se/nyheter/hon-utsattes-for-hedersvald-4490659.aspx

 

Spridningen av min efterlysning

Efterlysningen i marockanska Hespress fick en spridning i de arabisktalande länderna i Nordafrika. Liksom en bit in i de arabisktalande länderna i Mellanöstern. Flera unga muslimska män kontaktade mig via Messenger för att beklaga det våld jag utsatts för. De påtalade att sanna muslimer inte ska bruka sådant våld. Men genom dessa kontakter, fick jag en inblick i hur deras liv är i deras länder just nu. En värld öppnade sig, som jag inte hade förväntat mig. Med vittnesmål efter vittnesmål och flera unga människor som beskriver sig som ”den förlorade generationen”.

efterlysning marocko hedersvåld
I västvärlden är det accepterat att kvinnor och män aldrig skaffar barn och bildar familj. Men i muslimska samhällena betyder familjebildningen så mycket för den egna identiteten. När äldre anhöriga kräver bra utbildning, bra jobb och bra lön för att en ung muslimsk man ska få gifta sig, kan dessa män (och kvinnor som drabbas på liknande sätt), förlora anseende och den identitet det innebär i deras samhällen, att få en familj. De kallar sig för ”den förlorade generationen” på grund av detta och de känner en stark sorg runt sin situation. Unga muslimska män från hela Nordafrika har kallat sig detsamma på grund av detta; ”Den förlorade generationen”.

Hedersvåldets utspridning i Marocko är ännu hög

På min fråga om hur utspritt hedersvåld är idag i Marocko, har jag fått lite varierande svar. Men det går som en röd tråd av  uppgivenhet om att det går inte att utrota det systemet. Det har naglat sig fast. Vissa har från början spontant sagt att de lever ett ganska modernt liv nu, sett ur deras perspektiv. Men det har också framkommit att kvinnor t ex har svårighet att få visum utfärdade då det krävs att en äldre, manlig släkting ska godkänna det. De människor som först sagt att de lever ett ganska modernt liv har efter ett tag blivit mera modstulna och resignerat sagt att hedersvåldet är utspritt och går inte att utrota.

 

Avsaknade gränskontroller

Jag fick också veta, att Marocko saknar gränskontroller från de afrikanska länderna i syd-sydöstlig-östlig riktning. Därför har det vällt in massor av afrikaner som försöker ta sig till Europa. När de kommer till Marocko fastnar de då deras pengar tar slut. Därför har de börjat konkurrera med de yngre generationerna om de mindre kvalificerade jobben. Eftersom de inte kan livnära sig, har dessa afrikaner börjat stjäla från ortsbefolkningen. Det råder alltså något av ett kaos i Marocko just nu. Och där har vi nog anledningen till att Marocko inte vill ta tillbaka de marockanska ungdomarna som härjar i Stockholm, Göteborg och Malmö. Man har helt enkelt fullt upp med att ta hand om den inhemska situationen med afrikanerna.

Svårt för svenskar att förstå

Vi svenskar lever ett sådant otroligt skyddat liv. Vi har det så bra, att vi till och med kan ha svårt för att sätta oss in i hur situationen är för andra människor i andra länder. Men jag fick chansen att få en inblick i hur det är i de flesta länderna i Nordafrika framför allt. Och jag hoppas innerligt att dessa unga människors liv en dag kommer att bli bättre.

 

Okunskapen om mäns fertilitet

När jag talade med en man, berättade jag att män kan bli pappa sent i livet och att det således ändå kan finnas ett hopp om en familj, när de äldre anhöriga inte längre finns i livet. Mannen jag talade med sade att det är väl inte möjligt att bli pappa när man är äldre. Jag berättade då om att vår svenska industriman PG Gyllenhammar hade blivit pappa igen när han var runt 80 år gammal. Den unge mannen häpnade, för han trodde inte att det var möjligt. Men det gav honom en liten tröst i hans situation. Även om de äldre anhöriga kräver så mycket av honom att han inte kan få den viktiga identiteten som det innebär att bli familjefar och pappa just nu, kan han ännu kanske ha en chans när hans äldre anhöriga har gått bort.

 

Jag fann aldrig familjen jag eftersökte

Efterlysningen har inte lett till att jag funnit familjen ifråga. Nu har jag givit upp mina tankar på att gå in som medlare mellan muslimer och européer/svenskar. Dels för att jag inte har fått någon stöttning i detta, utan tvärtom har motarbetats och ignorerats.

Farligt

Jag har med tiden insett att det är för energikrävande och för farligt att såsom ensam kvinna arbeta med dessa frågor runt hedersvåld. Jag har stött på muslimska fundamentalister som har mördat genom att skära halsen av folk, jihadister, ISIS-anhängare och talibaner. En rysk flygplanskapare försökte söka kontakt och som sade att han var på väg till Sverige för att hämnas. Då kopplade jag in NOA. Jag har utsatts för otäcka stalkers. Samt ca 4.500 sexstalkers under de närapå 3 år jag drev mitt företag. Men dessa sexstalkers framstår som ganska harmlösa i jämförelse med de övriga otäckingarna som kontaktat mig för att jag startade upp min verksamhet. Dock äventyrades mitt liv av att de störde mig så mycket nattetid, att jag fick allvarlig påverkan på min hormonrubbning. Hormonrubbningen jag lever med och som kan ge kortisolsvikt om jag inte sköter mig, hålls bäst i schack av ostörd nattsömn samt dopaminbehandling.

 

För frisk för att få vård

Det går inte heller för mig att såsom egen företagare få till stånd en hållbar ekonomi i detta. Jag har traumautsatts några gånger nu under resans gång, och det får räcka nu. Jag har tillräckligt med trauman med mig i mitt bagage och måste nu börja prioritera mig själv. De nya traumana som har inträffat, har väckt upp min gamla PTSD igen, tyvärr. Jag är dock en ganska stark tjej och eftersom jag inte är djupt deprimerad och inte hör till psykosfacket, prioriteras jag inte för vård. Jag får klara mig själv.

Kanske är det så, att jag har härdats så mycket genom mitt liv, att jag inte vid första anblicken visar så tydligt de men jag har av att jag traumautsatts så många gånger i mitt liv. Såsom en vän sade till mig, är det så att när jag visar min svaghet, visar jag samtidigt en oerhörd styrka i samband med den svagheten och det gör kanske att jag inte tas på allvar av vården. Det känns totalt hopplöst att få hjälp. Och samhället i stort har inte heller varit så intresserade av att lyssna till mina vittnesmål, därför får jag ge upp. Speciellt har jag ratats av i princip hela hedersvåldsbranschen. Trots att jag förmodligen är den första svenskan som utsatts för grovt hedersvåld och bär en hel del erfarenheter från det. Men å andra sidan har jag insett på vägen, att jag vill inte utsättas för mer nu.

Lägga locket på

Jag kan skriva om det som hänt på detta sätt, men i övrigt får jag lägga locket på nu och gå vidare i mitt liv. Det är dags att fokusera på annat och betydligt roligare saker. Jag vill inte kasta bort mer av mitt liv nu på det tunga och svåra jag varit med om. Utan bara få ha det bra den tid jag har kvar i detta liv. Få skratta och ha roligt. Och inte utsättas för mer våld.