Effekten av hög inavelsgrad

Hög inavelsgrad

I sund hundavel brukar hundar få en ganska lång nosrygg och ett fantastiskt starkt luktsinne. De har inga problem att andas.

Den som vet något om avel, tex om hundavel eller hästavel, vet att det inte är bra att ha för hög inavelsgrad för att det kan resultera i missbildningar, mentala störningar och fysiska sjukdomar. Till viss procent säger man inom hundaveln, att inavel också kan stärka goda egenskaper hos valparna, om en viss egenskap nedärvs från båda föräldradjuren. Men om jag inte missminner mig säger man att nackdelarna med inavel oftast är stor och att man helst ej bör ha mer än högst 6,25 % inavel då man tar fram nya valpar. Detsamma torde gälla människor.

När hundaveln har gått fel, brukar hundar tex uppvisa för kort nosparti och de har svårigheter att andas. Ibland vänder sig tungan nedåt i svalget och kan orsaka kvävning. Är det för hög inavelsgrad som ligger bakom eller är det något annat man misslyckats med i avelsarbetet? Defekter brukar uppkomma av varsin skadad gen från vardera av avelsdjuren. En risk som ökar vid hög inavelsgrad. Människor drabbas på samma sätt.

”När kusingifte skapar genetiska problem kallas det inavelsdepression. Bakgrunden är att barn blir till genom att genkopior från pappans spermie kombineras med genkopior i mammans ägg. Det befruktade ägget får två kopior av varje gen, ett slags garanti för att allt ska gå bra – om den ena är skadad så fungerar den andra. Fast garantin gäller inte fullt ut vid kusingifte eller annan inavel. Då ökar nämligen risken för att ingen av barnets två genkopior är frisk.

Vi människor har mer än 20 000 gener i vår arvsmassa. Det finns många varianter av varje gen, så sannolikheten att få två identiska kopior av en viss gen, från mamma respektive pappa, är mycket liten. Men om nära släktingar får barn med varandra, så ökar sannolikheten betydligt. Är då kopiorna skadade, uppstår ofta någon sjukdom. I dag är nära 3 000 genkopior kända som är kopplade till sjukdom, och ytterligare nära 2 000 där kända sjukdomar troligen orsakas av skadade genkopior. En del av de här sjukdomarna – men långt ifrån alla – är ovanliga, allvarliga och svåra att bota.

Evolutionärt sett finns två vägar att undvika inavelsdepression. En väg, som majoriteten av alla organismer – inklusive människan – omedvetet strävar efter, är strategin att inte få avkomma med nära släktingar. Det finns också en grymmare väg. Efter lång tid av inavel så kan många av de skadliga genkopiorna försvinna, bärarna dör helt enkelt ut. Det är en väg som exempelvis geparder tvingats gå igenom beroende på att det för ett antal tusen år sedan fanns endast några få geparder kvar. Alla geparder är därför fortfarande nära besläktade, och det föds än i dag åtskilliga ungar som är så genetiskt skadade att de inte överlever till reproduktiv ålder. Även människan har gått igenom perioder där antalet personer som bildat underlag för vidare expansion varit litet.” (Källa: https://fof.se/tidning/2010/7/kusingifte-gar-men-inte-som-regel (Kolumn till höger, skriven av Emil Nilsson)

En effekt som ibland sammankopplas med högre grad av inavel, är att avkommorna kan bli mindre intelligenta. I Läkartidningen nr 35/1998 skriver docent och överläkare Elisabeth Fernell om en studie som gjorts i Botkyrka kommun år 1988. Denna återges på https://sv.wikipedia.org/wiki/Inavel:

”En studie utförd i Botkyrka kommun 1998 visade att andelen barn med svår mental retardation, SMR, (IQ lägre än 50) var högre än hos jämförelsepopulationen. Prevalensen för SMR var förhöjd i hela kommunen, men för barn med icke-europeiska/icke-nordamerikanska föräldrar var prevalensen ca 59% högre än för barn med europeiska/nordamerikanska föräldrar boende i kommunen. Skillnaden skulle enligt studien kunna bero på den skilda förekomsten av giftermål mellan släktingar. Det nämns att i somliga länder förekommer släktband i 40-60% av äktenskapen, medan andelen som gifter sig med nära släktingar är 0-2% i Nordeuropa och Nordamerika. I studien framhölls att giftermål mellan släktingar kan vara en faktor av betydelse för prevalensen av SMR i Sverige – i regioner med stor andel invånare av icke-europeiskt/icke-nordamerikanskt ursprung. I studiens slutdiskussion poängteras särskilt att resultatet ska tolkas med försiktighet, då det statistiska urvalet inte är lika omfattande som tidigare studier i ämnet.”

Vad händer då i de människosläkter där inavelsgraden är hög? Där kusiner gifts bort med kusiner i flera generationsled och där det på bara 2 generationer kan generera över 2000 avkommor från en och samma man? Hur hög blir inavelsgraden? Min bild, är att hög inavelsgrad oftast är en viktig faktor just i de släkter där hederskulturen brukas på detta sätt, där man brutalt mördar sina närstående släktingar genom att skära halsen av dem eller knivhugger dem till döds i magen. Det är också väl känt att det i de släkter där hederskultur är starkt, också ofta råder fattigdom och låg utbildningsgrad. Stark religiös utövning, begränsad rationell kunskap om övriga världen och hedersvåld verkar ofta höra ihop, även om många menar att våldet är kulturellt och inte religiöst förankrat.

Om nu vissa män gifter sig med 8 fruar och får 8 barn med varje fru, och många av dessa är besläktade med varandra, kan det till slut leda till att de inte kan reproducera sig för att inavelsgraden blir för hög, dvs att de inte kan få barn och att deras släktled därmed kommer att dö ut. Ett annat sätt att självsanera sin släkt, är att de äldre i släkten kräver god utbildning, bra jobb, hög lön för att unga män ska få gifta sig. De äldre som uttalar detta krav på de yngre männen i deras släkter, verkar inte se att de själva orsakar sin släkts undergång. För hur ska generna gå vidare, om det inte blir tillfälle till barnbarn och barnbarnsbarn för att kraven på de unga männen är för höga i den samhällssituation de lever i? De som har beskrivit detta för mig, förmedlar en stor sorg och kallar sig ”den förlorade generationen” i deras samhälle just på grund av dessa krav. De kommer aldrig att få fru och barn och det anseende som är förknippat med att vara familjefar i deras samhälle. Det är ett annat sätt än just inavel och skära-halsen-av-varandra där vissa släkter självsanerar sig genom det sätt de förhåller sig till varandra på.