Den svenska arbetsmarknaden

Efter några års sjukdom där jag gick feldiagnosticerad i 11,5 år, blev jag arbetssökande år 2007 på deltid. I början upplevde jag att det ännu fungerade skapligt bra i kontakten med Arbetsförmedlingen. Jag fick hjälp med arbetsträning vid några tillfällen. År 2008 fick jag ganska illa tilltygad och med söndertrasad självbild arbetsträna såsom SFI lärarassistent vid en organisation som höll just främst SFI-undervisning här i Linköping. Under min tid där bemöttes jag med vänlighet och förståelse och sympati för min situation men samtidigt fick jag själv möjlighet att visa mitt goda hjärta och sympati för deltagare i SFI-undervisningen där. Det var fantastisk roligt och jag stormtrivdes i den rollen, både att få vara del i att undervisa och att möta människor som försöker finna sig tillrätta i sin nya tillvaro i vårt land.

Just nu håller huset på rivs, där jag arbetstränade såsom SFI lärarassistent. Gårdshuset, där det fanns en gemytlig stämning och vi bemötte varandra med respekt. Där jag också under tisdagseftermiddagarna fick prova på att skulptera i lera och insåg, att jag hade en gåva i mina händer. Rummen där vi undervisade i SFI, datakunskap och där vi satt och skapade i lera, finns nu inte längre kvar. De är borta. Men mina minnen dröjer sig kvar och jag är så tacksam för att jag fick den tiden i den organisationen. För där återvann jag lite av mitt värde efter de svårigheter jag hade gått igenom.

Men något hände med Arbetsförmedlingen runt år 2009-10. Plötsligt upplevde jag att jag prioriterades mycket lågt och att jag inte kunde få samma möjlighet till hjälp längre. Jag upplevde att jag ständigt fick utredas och utredas och utredas till förbannelse, och att jag därmed kom allt längre bort från arbetsmarknaden. Det oroade mig och det gjorde mig frustrerad. Jag ville ju ta mig tillbaka in i arbete igen! Och så är det fortfarande, jag vill verkligen få arbeta!

En diskussion på Linkedin för några dagar sedan väckte starka känslor i mig. En man som tidigare varit anställd på Arbetsförmedlingen glorifierade Arbetsförmedlingen totalt. Jag var samtidigt på mitt första planeringsmöte vid Arbetsförmedlingen och insåg att det blivit än värre för oss svenska arbetssökande under de tre år jag har drivit eget företag. Vi svenskar får i princip mycket liten hjälp in tillbaka i arbete.
Jag blev hintad om att Arbetsförmedlingen följer ett regleringsbrev som regeringen skriver varje år till denna myndighet. Jag blev därför nyfiken på att läsa vad som står i detta regleringsbrev. Till min bestörtning fann jag, vid jämförelse med statistik från SCB, att orättvisorna är MÅNGA. Just nu är det ca 46 % inrikesfödda och 54 % utrikesfödda som är arbetslösa, således nästintill 50/50-fördelning. Men när man granskar regeringens regleringsbrev till Arbetsförmedlingen för år 2018, finner man att över 95 % av anslagen för arbetsmarknadspolitiska program, går till utrikesfödda. Det råder således en stor orättvisa. Arbetslösa svenskar kan i princip se sig om i stjärnorna efter hjälp för att kunna komma in i arbete igen.

Jag valde därför att göra en film om hur jag upplever min situation (där min frustration tydligt kommer fram) och också för att visa urklipp från just detta regleringsbrev:

Utöver detta, drog regeringen den 19 december 2018 in de utlovade anslagen om 500 miljoner till kommuner och landsting för anordnande av beredskapsjobb, vilket var i princip nästan det enda möjliga alternativet till hjälp för både inrikesfödda och utrikesfödda arbetslösa att kunna få hjälp ut i arbete. Man sviker alltså inte bara arbetssökande i detta fall utan drar också kommuner och landsting vid näsan vad gäller denna stöttning för att kunna hjälpa arbetssökande. Vilket naturligtvis kommer att få till följd att kommuner och landsting inte kommer att anordna beredskapsjobb i fortsättningen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I detta fall räcker det inte med att enstaka arbetssökande som ännu orkar strida, försöker få till stånd en förändring och en mer rättvis fördelning av insatserna. Hela samhället måste börja protestera mot dessa orättvisor och ni som sitter i maktpositioner, måste också ta tag i detta problem för att hela samhället ska kunna läkas mer istället för att splittras och skapa onödiga konflikter mellan svenskar och invandrare. Detta är inte invandrarnas fel, utan detta beror ju på felaktigt fattade beslut från regeringshåll. Dessa orättvisor kommer att skapa ökad främlingsfienlighet och konflikter om vi inte bryter denna utveckling och ser till att alla kan bli mer rättvist bemötta.

Jelina Marianne Jordhén – snart 53 år gammal. Här med hårförlängning. 🙂 Jag älskar att spela olika roller och att förändra mitt utseende allteftersom jag spelar olika roller. Jag vill inte längre gömmas undan och glömmas bort. Jag vill få tillbaka den identitet det innebär att ha ett arbete och arbetskollegor, vara del i ett ”kollektiv” och ”team”.

Vad gäller mig själv, kommer jag inte att få någon vidare stöttning alls från Arbetsförmedlingen, eftersom jag inte längre vill stämplas som funktionsnedsatt och sjuk på ett sätt att jag inte kan få en anställning. Jag vill arbeta och få göra rätt för mig. Och då kan jag inte fortsätta utredas resten av mitt liv av Arbetsförmedlingen, så att jag förs allt längre bort från arbetsmarknaden igen. Jag vill få en chans att visa vad jag går för. Inte betraktas som något regering och Arbetsförmedlingen helst bara vill bli av med.

Vart finns den arbetsgivare som vågar satsa på mig? Jag har start civilkurage och rättspatos. Och jag är mycket produktiv och lojal. Jag har mycket kunnande med mig och jag har fortfarande mycket lätt för att lära mig nya arbetsuppgifter, jag är flexibel. Ge mig chansen att få visa det! Och hjälp mig att bryta mitt utanförskap en gång för alla nu! Jag vill inget hellre.

//Jelina Marianne Jordhén

info@mariannejordhen.se