Artikel i Marockos största onlinetidning Hespress

2016 fick jag erbjudande från en marockansk journalist om att få en artikel publicerad i Marockos största onlinetidning. Denna artikel handlar om detta och förklarar varför det blev så.

En gång för länge sedan i ett av mina tidigare liv i detta livet, utsattes jag för ett ohyggligt våld. Sådant våld som inte en 16-årig flicka eller ens någon människa överhuvudtaget borde behöva genomgå.

Jag flydde ut på Asnières gator och sprang tills dess att jag föll ihop. En liten, marockansk man tog mig i överarmen där jag satt på trottoaren och det fick mig tillfälligt ut ur chocken och jag försvarade mig genom att slå mig fri och springa vidare. Senare lyckades jag leta mig tillbaka till gatan där Mohammed hade parkerat bilen utanför flerbostadshuset. Jag klarade inte av att gå upp till dem igen och se dem i ögonen, jag skämdes och kände mig skändad. Därför kröp jag upp och satte mig på motorhuven på hans bil. Där och då kom chocken och jag paralyserades.

Jag befann mig i en situation där en kvinna var på väg att bli ihjälsparkad av sin man och jag var den enda som hoppade emellan för att rädda henne. De kom från Marocko men bodde egentligen i Sverige. Men just där och då när våldet utspelade sig, befann vi oss i Strasbourg och Paris i Frankrike.

Jag kunde inte bara stå och se på när någon höll på att döda en annan människa. Det kallas civilkurage när man går in i en situation där man vet att man kan skadas, men ändå går in för att agera på något sätt. Mannen anklagade mig för att ha tagit hans heder ifrån honom och hans släkt beslutade att ge den tillbaka till honom, genom att en man i släkten utvaldes till att våldta mig.

Samma dag som jag våldtogs, förflyttade vi oss från Strasbourg till Parisförorten Asnière. Där inträffade en ny incident som gjorde att jag drabbades av panik och flydde ut på gatorna i Asnière. Våldtäktsmannen ringde och berättade för alla i Asnière att han våldtagit mig.

Jag sprang och sprang och sprang i timmar, hela tiden med en ständig känsla av att vara jagad. Jag var ett flyende djur som flydde för sitt liv, som såg faror i allt och alla. Mot kvällen lyckades jag hitta tillbaka till ursprungsplatsen i Asnière men jag klarade inte av att gå upp till de bostäder där de andra ännu befann sig. Jag satte mig ner på motorhuven på bilen som ägdes av den man som misshandlat sin fru, och där på motorhuven, med knäna uppdragna till hakan och med armarna om benen, gick jag in i en total chockreaktion. Jag tappade förmågan att tala och det enda sättet jag kunde röra mig på var att vrida mitt huvud. Resten av kroppen var som paralyserad.

En marockansk, muslimsk familj i samma hus såg hur illa däran jag var. De tog in mig i sin lägenhet och tog hand om mig i en veckas tid. De var min räddning, utan dem hade jag nog inte överlevt det jag utsatts för. Jag skulle ha gått under och förmodligen våldsutsatts ännu mera under min paralysering.

34,5 år senare, gjorde jag en efterlysning av den familj som hjälpte mig. Jag gjorde två enklare filmer och betalade annonsering av den på FB till boende i just Asnière, Paris och i Sverige i hopp om att någon skulle känna igen familjen ifråga. Min tanke där och då, var att jag skulle försöka medla mellan muslimer och svenskar i en tid då konflikterna ökar och att om den familjen gick att hitta, skulle vi kunna bygga broar mellan oss den vägen. Min franska är knackig och det är naturligtvis svårt att spåra en familj när man har så knapphändig information om dem, men jag försökte i alla fall – utan framgång. Filmerna var dessa:

 

 

 

En marockansk journalist som jobbar på Marockos största onlinetidning ”Hespress” fick nys om min efterlysning och erbjöd att skriva en efterlysning i deras tidning, för att anhöriga i Marocko kanske skulle kunna känna igenom den familj jag sökte. Det resulterade i denna artikel:

https://www.hespress.com/orbites/329955.html

 

Jag har figurerat även i lokalpress i Sverige runt detta, där denna artikel ännu är läsbar:

http://unt.se/nyheter/hon-utsattes-for-hedersvald-4490659.aspx

 

Artikeln i marockanska Hespress fick en spridning i de arabisktalande länderna i Nordafrika liksom en bit in i de arabisktalande länderna i Mellanöstern. Flera unga muslimska män kontaktade mig via Messenger för att beklaga det våld jag utsatts för och de påtalade att sanna muslimer inte ska bruka sådant våld. Men genom dessa kontakter, fick jag en inblick i hur deras liv är i deras länder just nu. En värld öppnade sig, som jag inte hade förväntat mig. Med vittnesmål efter vittnesmål och flera unga människor som beskriver sig som ”den förlorade generationen”.

den förlorade generationen familjefar familjeidentitet
I västvärlden är det accepterat att kvinnor och män aldrig skaffar barn och bildar familj. Men i muslimska samhällena betyder familjebildningen så mycket för den egna identiteten. När äldre anhöriga kräver bra utbildning, bra jobb och bra lön för att en ung muslimsk man ska få gifta sig, kan dessa män (och kvinnor som drabbas på liknande sätt), förlora anseende och den identitet det innebär i deras samhällen, att få en familj. De kallar sig för ”den förlorade generationen” på grund av detta och de känner en stark sorg runt sin situation. Unga muslimska män från hela Nordafrika har kallat sig detsamma på grund av detta; ”Den förlorade generationen”.

På min fråga om hur utspritt hedersvåld är idag i Marocko, har jag fått lite varierande svar, men det går som en röd tråd en uppgivenhet om att det går inte att utrota det systemet. Det har naglat sig fast. Vissa har från början spontant sagt att de lever ett ganska modernt liv nu, men det har också framkommit att kvinnor t ex har svårighet att få visum utfärdade då det krävs att en äldre, manlig släkting ska godkänna det. De människor som först sagt att de lever ett ganska modernt liv, har efter ett tag blivit mera modstulna och resignerat sagt att hedersvåldet är utspritt och går inte att utrota.

Jag fick också veta, att Marocko saknar gränskontroller från de afrikanska länderna i syd-sydöstlig-östlig riktning varför det har vällt in massor av afrikaner som försöker ta sig till Europa. När de kommer till Marocko fastnar de då deras pengar tar slut. Därför har de börjat konkurrera med de yngre generationerna om de mindre kvalificerade jobben och eftersom de inte kan livnära sig, har dessa afrikaner börjat stjäla från ortsbefolkningen. Det råder alltså något av ett kaos i Marocko just nu. Och där har vi nog anledningen till att Marocko inte vill ta tillbaka de marockanska ungdomarna som härjar i Stockholm, Göteborg och Malmö. Man har helt enkelt fullt upp med att ta hand om den inhemska situationen som uppkommit runt dessa afrikaner.

Vi svenskar lever ett sådant otroligt skyddat liv. Vi har det så bra, att vi till och med kan ha svårt för att sätta oss in i hur situationen är för andra människor i andra länder. Men jag fick chansen att få en inblick i hur det är i de flesta länderna i Nordafrika framför allt. Och jag hoppas innerligt att dessa unga människors liv en dag kommer att bli bättre. När jag talade med en man, berättade jag att män kan bli pappa sent i livet och att det således ändå kan finnas ett hopp om en familj, när de äldre anhöriga inte längre finns i livet. Mannen jag talade med sade att det är väl inte möjligt att bli pappa när man är äldre. Jag berättade då om att vår svenska industriman PG Gyllenhammar hade blivit pappa igen när han var runt 80 år gammal. Den unge mannen häpnade, för han trodde inte att det var möjligt. Men det gav honom en liten tröst i hans situation. Även om de äldre anhöriga kräver så mycket av honom att han inte kan få den viktiga identiteten som det innebär att bli familjefar och pappa just nu, kan han ännu kanske ha en chans när hans äldre anhöriga har gått bort.

Nu har jag givit upp mina tankar på att gå in som medlare mellan muslimer och européer/svenskar. Dels för att jag inte har fått någon stöttning i detta, utan tvärtom har motarbetats och ignorerats. Dels för att jag har insett att det är för energikrävande och för farligt. Det går inte heller för mig att såsom egen företagare få till stånd en hållbar ekonomi i detta. Jag har traumautsatts några gånger nu under resans gång, och det får räcka nu. Jag har tillräckligt med trauman med mig i mitt bagage och måste nu börja prioritera mig själv. De nya traumana som har inträffat, har väckt upp min gamla PTSD igen, tyvärr. Jag är dock en ganska stark tjej och eftersom jag inte är djupt deprimerad och inte hör till psykosfacket, prioriteras jag inte för vård. Jag får klara mig själv.