Artikel i Marockos största onlinetidning Hespress

En gång för länge sedan i ett av mina tidigare liv i detta livet, utsattes jag för ett ohyggligt våld. Sådant våld som inte en 16-årig flicka eller ens någon människa överhuvudtage borde behöva genomgå.

Jag flydde i panik ut på Asnières gator och sprang tills jag inte längre orkade springa mer. Då kom den paralyserande chocken.

Jag befann mig i en situation där en kvinna var på väg att bli ihjälsparkad av sin man och jag var den enda som hoppade emellan för att rädda henne. Jag kunde inte bara stå och se på när någon höll på att döda en annan människa. Det kallas civilkurage när man går in i en situation där man vet att man kan skadas, men ändå går in för att agera på något sätt. Mannen anklagade mig för att ha tagit hans heder ifrån honom och hans släkt beslutade att ge den tillbaka till honom, genom att en man i släkten utvaldes till att våldta mig.

Samma dag som jag våldtogs, förflyttade vi oss från Strasbourg till Parisförorten Asnière. Där inträffade en ny incident som gjorde att jag drabbades av panik och flydde ut på gatorna i Asnière. Jag sprang och sprang och sprang i timmar, hela tiden med en ständig känsla av att vara jagad. Mot kvällen lyckades jag hitta tillbaka till ursprungsplatsen i Asnière men jag klarade inte av att gå upp till de bostäder där de andra ännu befann sig. Jag satte mig ner på motorhuven till den man som misshandlat sin fru, och där på motorhuven, med knäna uppdragna till hakan och med armarna om benen, gick jag in i en total chockreaktion. Jag tappade förmågan att tala och det enda sättet jag kunde röra mig på var att vrida mitt huvud. Resten av kroppen var som förlamad.

En marockansk, muslimsk familj såg hur illa däran jag var, och de tog hand om mig i en veckas tid. De var min räddning, utan dem hade jag nog inte överlevt det jag utsatts för.

34,5 år senare, gjorde jag en efterlysning efter den familj som hjälpte mig. Jag gjorde två enklare filmer och betalade annonsering av den på FB till boende i just Asnière, Paris och i Sverige i hopp om att någon skulle känna igen familjen ifråga. Min franska är knackig och det är naturligtvis svårt att spåra en familj när man har så knapphändig information om dem. Filmerna var dessa:

 

 

 

En marockansk journalist som jobbar på Marockos största onlinetidning fick nys om min efterlysning och erbjöd att skriva en efterlysning i deras tidning. Det resulterade i denna artikel:

https://www.hespress.com/orbites/329955.html

 

Jag har figurerat även i lokalpress i Sverige runt detta, där denna artikel ännu är läsbar:

http://unt.se/nyheter/hon-utsattes-for-hedersvald-4490659.aspx

 

Artikeln i marockanska Hespress fick en spridning i de arabisktalande länderna i Nordafrika liksom en bit in i de arabisktalande länderna i Mellanöstern. Flera unga muslimska män kontaktade mig via Messenger för att beklaga det våld jag utsatts för och de påtalade att sanna muslimer inte ska bruka sådant våld. Men genom dessa kontakter, fick jag en inblick i hur deras liv är i deras länder just nu. En värld öppnade sig, som jag inte hade förväntat mig. Med vittnesmål efter vittnesmål och flera unga människor som beskriver sig som ”den förlorade generat

Att få den viktiga identiteten det innebär att få barn och att få uppleva den lyckan, är ingen självklarhet. I Marocko kallar sig de yngre generationens män för ”den förlorade generationen”, dvs de som har så stora krav på sig om vad de ska förverkliga, att de aldrig kvalar in till äktenskap och eget familjeliv.

ionen”. Med detta menade de att de har växt upp i ett samhälle där undervisningssystemen brister och att det sätts krav på dem att få en bra utbildning, bra jobb och bra lön för annars får de inte gifta sig. Därför är många i de yngre generationerna ogifta och de kommer aldrig att få egna familjer och barn. Jag frågade några om vilka det är som sätter dessa krav på dem och de svarade ”äldre släktingar”. Jag frågade dem då om de äldre släktingarna är medvetna om att de sätter upp regler som innebär att de inte kommer att få sin släkt förd vidare, då de inte kommer att kunna få barnbarn och barnbarnsbarn. Jo, de unga männen jag pratade med, verkade fullt medvetna om denna problematik men flera av dem uttryckte, att de äldre inte vill lyssna på dem och att de kan inte heller säga emot de äldre släktingarna för det skulle vara detsamma som att inte visa dem respekt.

Vad gäller Marocko, fick jag också en inblick i situationen där och som kanske är orsaken till varför de marockanska gatubarnen vi idag har fått i Sverige och som det är sådant problem med i främst Stockholm, Göteborg och Malmö. De marockaner jag pratade med vittnade om att Marocko saknar gräns gentemot de afrikanska länderna och just nu pågår en massmigration från de afrikanska länderna med människor som försöker ta sig till Europa. Men…. när de kommer in i Marocko, tar deras pengar slut. De kan varken ta sig tillbaka eller ta sig vidare från Marocko. Dessa afrikaner blir fast i Marocko, där de tävlar om de enklare jobben med de lokalt boende ungdomarna – som klassar sig som just ”den förlorade generationen”. Dessa afrikaner är så desperata i sin situation, att de har börjat stjäla och råna ortsbefolkningen. Situationen är vad jag förstod ganska hemsk.

På min fråga om hur utspritt hedersvåld är idag i Marocko, har jag fått lite varierande svar, men det går som en röd tråd en uppgivenhet om att det går inte att utrota det systemet. Det har naglat sig fast. Vissa har från början spontant sagt att de lever ett ganska modernt liv nu, men det har också framkommit att kvinnor t ex har svårighet att få visum utfärdade då det krävs att en äldre släkting ska godkänna det. De människor som först sagt att de lever ett ganska modernt liv, har efter ett tag blivit mera modstulna och resignerat sagt att hedersvåldet är utspritt och går inte att utrota.

Att kunna bilda familj och få barn, är inte en självklar rättighet för alla.

Vi svenskar lever ett sådant otroligt skyddat liv. Vi har det så bra, att vi till och med kan ha svårt för att sätta oss in i hur situationen är för andra människor i andra länder. Men jag fick chansen att få en inblick i hur det är i de flesta länderna i Nordafrika framför allt. Och jag hoppas innerligt att dessa unga människors liv en dag kommer att bli bättre. När jag talade med en man, berättade jag att män kan bli pappa sent i livet och att det således ändå kan finnas ett hopp om en familj, är de äldre anhöriga inte längre finns i livet. Mannen jag talade med sade att det är väl inte möjligt att bli pappa när man är äldre. Jag berättade då om att vår svenska industriman PG Gyllenhammar hade blivit pappa igen när han var runt 80 år gammal. Den unge mannen häpnade, för han trodde inte att det var möjligt. Men det gav honom en liten tröst i hans situation. Att även om de äldre anhöriga kräver så mycket av honom att han inte kan få den viktiga identiteten som det innebär att bli familjefar och pappa just nu, kan han ännu kanske ha en chans, när hans äldre anhöriga har gått bort.

https://www.youtube.com/watch?v=8R0frHRo1FA[/embedy