Jelina Marianne Jordhén söker jobb!

Jag heter Jelina Marianne Jordhén och då jag nyligen har lagt ner mitt företag, letar jag efter en ny anställning.

Ibland går det inte riktigt som man tänkt sig. Som säkert många andra, drömde jag i barn- och ungdomen om ett lugnt och tryggt liv och att jag skulle träffa den stora kärleken i en och samma man, som jag skulle leva med hela mitt liv. Jag drömde om att få egna barn och lite naivt att vi tillsammans skulle leva ett harmoniskt familjeliv i glädje med varandra. Jag var en hårt fostrad ”fin flicka” som oftast fick höra att jag var så otroligt snäll, omtänksam och glad. Men livet satte mig på andra prövningar.

Förvisso levde jag många år med samma man, mannen som kom att bli min första äkta man om än för bara en kort tid. Jag gjorde en klassresa genom honom från bonde- och arbetarsläkt och rakt in i en av Sveriges äldsta affärssläkter – ASEA-släkten Sigfrid Edström/Arne Lindén/Tore Lindén/Bengt Lindén. En släkt som inte bara har haft samröre med ASEA utan också bland annat Elektrolux. På senare år drev släkten ett familjeföretag som bland annat sålde TDK-produkter här i Sverige. Det kom att avvecklas då Eriks far Bengt såsom VD till slut tröttnade på att vara så toppstyrd i verksamheten av sin far Tore, som satt som styrelseordförande. Eriks farfar Tore var dock en mycket fin människa och som jag hade många fina samtal med. Jag brukade ofta få vara hans bordsdam under familjemiddagarna.

Men ibland ger verkligen ödet oss nycker. När jag praktiserade i högstadiet vid Övergrans Pastorat i Bålsta i 2 veckor, fick jag erbjudandet om att få bevista ett kyrkofullmäktigemöte. Tanken var att jag skulle få se hur de gick till och jag skulle få försöka mig på att föra protokoll under mötet tillsammans med kvinnan som var diakonissa. Under detta möte var det en äldre dam som uttalade sig illa om en familj som var min familjs vänner. Jag blev upprörd och ställde mig upp mitt under mötet och talade om för den välklädda damen att jag inte tyckte om att hon pratade illa om mina vänner. Kyrkoherden och diakonissan var snabba nog att ta ut mig från mötet och de talade om, att damen ifråga var församlingens största bidragsgivare.

Det gick några år och så blev jag och Erik ett par. Erik bjöd ut mig till deras sommarställe – och vi skulle hälsa på hans farmor och farfar som också var där just den helgen. När jag mötte dem, hörde jag farmor säga med vass röst ”Du!”….. Det var den fina damen som jag tillrättavisade inför hela kyrkofullmäkte i Övergrans Pastorat… Hon glömde inte på alla år, det jag hade gjort under det mötet. Men å andra sidan anser jag fortfarande att jag gjorde rätt, som sade ifrån åt henne, när hon talade illa om mina vänner. Det är sådan jag är, jag har ett starkt rättspatos och civilkurage.

Vid ett tillfälle berättade Eriks farfar Tore om att han för Elektrolux räkning hade rest runt i Sydamerika under 6 månader för att sälja in deras produkter där. Och han nämnde att han skrivit dagbok under denna resa, en läderinbunden dagbok som ingen annan i släkten hittills hade fått läsa. Och han erbjöd mig att få läsa denna reseskildring först av alla. Jag kände mig mycket hedrad över denna gest från hans sida. Jag och Tore hade således en mycket respektfull relation till varandra och vi kom att ha många fina samtal. Jag sörjde honom djupt då han gick bort året innan jag och Erik kom att gifta oss.

Jag och Erik var vänner i 3 år innan vi blev ett par, vi var därefter sambos i 8 år innan vi gifte oss. Efter ett års äktenskap skilde vi oss men fortsatte som något av särbos ytterligare ett år. Med andra ord delar jag och min förste man Erik 13 år av våra liv.

Under de år vi sammanlevde, kom hans far Bengt Lindén att samarbeta med SÄPO för att ringa in en rysk industrispion, vilket det senare skrevs om i kvällspressen. Den ryska industrispionen kontaktade Bengt för att han ville göra affärer, sade han. Men allt eftersom förstod Bengt att det rörde sig om en industrispion för han ville komma åt hemligstämplade handlingar från företag som Bengt hade samröre med. Bengt fick i uppgift att bland annat bjuda in denne spion till sommarstället på Singö, som normalt sett var förbjuden mark för utlänningar pga att det fanns militär verksamhet där, för att vinna ryssens förtroende. Så småningom träffades de vid en sjö som ligger mellan Solna och Sundbyberg. De skulle vandra ensmed en gångväg runt sjön och SÄPO hade då riggat upp kameror och mickar i träden för att banda det som hände. Och där fick de till slut fast den ryske spionen. SÄPO utdelade en medalj till Bengt för hans modiga insats och goda samarbete.

Jag fick uppleva oerhört mycket fint och spännande under åren med Erik. Och jag kom att stöpas om från den enkla men hårt fostrade bondjänta jag från början var, till att bli en ung dam som kunde föra mig i finare sällskap och som visste bordsmaner och traditionell etikett vid finare middagar.

Varför Erik och jag skilde oss berodde inte på avsaknaden av kärlek mellan oss, utan på att hans mor inte kunde acceptera mig såsom svärdotter. En dag kom min man hem från sitt jobb och satte sig förtvivlat gråtande i vår soffa. Han brukade normalt vara ett ”pokerface” då han fostrats till att aldrig visa sina känslor. Men han berättade där och då om hur hans mor ringt honom åtskilliga gånger varje arbetsdag under lång tid för att övertala honom om att lämna mig – och att det stört hans arbete. Den dagen då han kom hem och grät i soffan, hade hans chef och VDn för företaget kallat in honom och talat om, att om han inte skulle börja prestera bättre försäljningssiffror, skulle de bli tvingade att avskeda honom. Jag frågade om han kunde sätta ner foten mot sin mor, men han sade förtvivlat att han hade försökt men att hon inte respekterade hans gränser. Jag såg därför ingen annan väg att gå, än att lämna honom för att rädda honom från att förlora sitt jobb. Den svärmodern skulle alltid stå emellan oss och göra allt hon kunde för att förstöra vårt gemensamma liv. Jag lämnade honom av kärlek och inte av brist på kärlek. Och jag höll själv på att gå under på grund av det val jag gjorde. När jag lämnade min man, förlorade jag samtidigt ungefär 80 % av min tidigare tillvaro. Jag sörjde honom och hans släkt på pappans sida något oerhört – vilket fick mig att utvecklas till arbetsnarkoman för att jag den vägen försökte springa undan från sorgen. Det fungerade i några år innan jag rasade in i utbrändhet.

Då visste jag inte att jag skulle slås ut under lång tid. Jag var nästan helt färdig med mina studier på Kulturvetarlinjen vid Stockholms Universitet och jag hann jobba såsom administrativ konsult genom Olsten (Adecco) i Stockholm i ett halvår och bytte därefter jobb till att bli ämneslärare i svenska, engelska och SO-ämnena på en högstadiumskola, innan jag rasade. Jag hade ingen aning om att jag skulle bli långvarigt utslagen eller ens vad som väntade mig. Min man Erik bad mig att stanna kvar vid hans sida och jag minns att han sade att jag ”vet vad jag har men inte vet vad jag får”. Men jag kunde inte orsaka att han skulle förlora jobbet för min skull. Det skulle ha setts som en stor skam i hans släkt. Han skulle nog inte ha klarat av ett sådant bakslag. Jag var mentalt starkare än honom, tänkte jag. Men jag hade nog fel. Det var nog han som var den starkare av oss två. För jag klarade inte av att förlora honom och hans fars släkt. De var mitt allt, min enda verkliga familj och tillhörighet. Jag förlorade min identitet när jag förlorade honom och hans släkt. Han och jag var så sammansvetsade med varandra.

Vi hade många familjemiddagar i hans fars släkt och vi hade oerhört bra vänner. Vi brukade gå på teatrar, musikaler, opera, konserter, bio. Vi gjorde små äventyr tillsammans, som att åka ner 800 meter under mark i LKABs gruva, åka ner med en ubåt i Horsfjärden, forspaddlade, vandrade och reste. Ibland spelade vi tennis ihop. Jag fick till och med upp Erik på hästryggen då vi bilade runt i England och Skottland ett år. Vi gick ofta långpromenader ihop. Jag och Erik hade oerhört roligt tillsammans, vi upplevde mycket tillsammans. Genom Erik fick jag för första gången uppleva fantastiskt fina jultraditioner. Vi tillbringade mycket tid ute på Singö, där hans fars släkt hade ett otroligt fint fritidsställe. Där på Singö, brukade vi hämta andan från allt annat och bara få vara oss själva. När vi skulle resa på bröllopsresa, valde vi att åka till Californien samt vindistrikten Napa Valley och Sonoma Valley. En helt oförglömlig resa trots att jag redan då förstod att jag var på väg att förlora den man jag älskade. Jag minns när vi hade stannat ensmed kustvägen på väg ner från San Fransisco till Los Angeles. Vi såg ut över havet, det var oerhört mäktigt. Bara vatten så långt ögat nådde och med stora rovfåglar som kretsade ovanför oss. Allt runtomkring oss var evinnerligheten, men inom oss båda visste vi att det fanns ett slut för oss fastän ingen av oss ville det. Och jag såg på mannen jag älskade, där han stod lika förtvivlad och blickade ut över vattnet, som jag satt och kände mig. Jag ville inte förlora honom, men jag visste ändå att våra dagar var räknade. Hans mor ville inte ge sig och låta oss få leva tillsammans.

Med andra ord vet jag hur ett bra liv kan vara. Medan jag levde med Erik, hade jag det bra. Jag var lycklig med honom. Och jag älskar honom ännu för allt fint han faktiskt lät mig få uppleva de åren. Jag älskar inte honom på ett sätt att jag vill få honom tillbaka, för det vet jag att det inte skulle fungera längre. Men jag älskar honom för det han gav mig under de år vi var ett par.

 

Visst har jag mött kärleken i mitt liv och sedan några år tillbaka älskar jag en man, men jag har inte fått erfara hur det är att leva ihop med en och samma man hela livet, såsom jag en gång drömde om och trodde att jag skulle få uppleva under mitt liv. Oftast har de män jag haft en relation med, verkligen älskat mig och jag dem, men svärmödrarna har inte gjort det av någon anledning. En enda gång har jag haft en relation som utvecklade sig till en misshandelsrelation. I övrigt har de män jag mött, varit fina och bra män. Jag har haft tur.

Arbetserfarenhet och utbildningar

Jag gick först 3-årig ekonomisk linje på gymnasiet. Därefter läste jag ett år på Uppsala Universitet och efter en tid med ströjobb, gick jag en 1-årig sekreterar- och receptionistutbildning i Uppsala. Därefter följde 2 år med konsultarbete, vilket tillsammans med sekreterar- och receptionistutbildningen lade grunden för min breda kompetens inom administration. Jag fick ett långtidsvikariat såsom chefssekreterare på Kraft General Foods (”Gevalia”), vilket är ett av de absolut roligaste jobb jag har haft under mitt liv. Jag hade ett högt arbetstempo och mycket att göra och där ingick att anordna konferenser var sjätte vecka för en säljkår och marknadsavdelning, totalt ca 30-35 personer per gång. Vi hade konferenser på konferensgårdarna belägna i mellan-Sverige under 2,5 dygn ungefär, varav jag var med på dessa konferenser och förde protokoll och såg till att markservicen flöt på bra. Vid varje konferens fick jag boka in en rolig aktivitet på eftermiddagarna såsom ett välbehövligt avbrott i det ganska tuffa schemat. Det kunde handla om att vi sköt lerduveskytte eller var på SPA t ex. Även middagarna fick jag beställa vid dessa konferensgårdar samt vilket tema vi skulle ha under dessa middagar. Vid en av de sista konferenserna hade vi romerskt tema, minns jag. Jag satt ihop en spontan teater som några av cheferna fick spela inför de andra, då min underbara försäljningsdirektör Esbjörn hade blivit direktrekryterad till ICA såsom Inköpsdirektör och därför skulle lämna oss. Han och några av cheferna fick spela Julius Ceasar, Cassius och Brutus och en regionchef från Göteborg och som var mycket späd och liten, fick spela Cleopatra med lösbröst från Buttericks. Cleopatra fick ju en son med Julius Ceasar och detta fick de spontant spela utifrån den berättelse jag läste upp. Cleopatra fick fejka en förlossning på golvet i matsalen, och ut kom – min tomte som jag fick såsom barn och som är ungefär 40 cm lång! 😀
Det var en härlig tid!

Ett annat arbete som hör till mina absoluta favoritjobb, var perioden då jag såsom 20-åring arbetade såsom huvudledare inom 4H-organisationen. Vi anordnade veckoläger för 20-25 barn/vecka på lantgård. Där fick de lära sig ta hand om djuren, naturen och varandra. Att vara goda lagspelare och respektera varandra. Det var låg lön och intensiva veckor, då jag var ansvarig huvudledare 6 av 10 veckor som vi hade veckoläger den sommaren. Men oj, så roligt vi hade det! Jag stormtrivdes i den rollen!

Jag har mycket utbildning med mig. Om jag ska vara ärlig, har jag suttit vid skolbänken ca 23 år av mitt 53-åriga liv. Och fortfarande tycker jag att det är jätteroligt att lära mig mer! Jag har aldrig tröttnat utan alltid känt en nyfikenhet och vilja att förstå ännu mera. Det har hittills hunnit bli mellan 7-8 år på akademisk nivå och på senare år har jag stridit mig till att få gå en mer praktisk utbildning genom Arbetsförmedlingen för att den vägen öka mina chanser att kunna komma in i jobb igen. Således har jag nästan en 2-årig verkstadsteknisk utbildning med mig också, där jag fick lära mig om maskinelement, materiallära, toleranser och passningar, ytjämnhet och att jobba vid manuella svarvar och fräsar bland annat. Jag har också hunnit med en tur till England för att där plugga en intensivkurs i engelska. Där tenterade jag av Proficiency och First Certificate vid Cambridge University. Jag är också utbildad projektledare från Handelshögskolan, Umeå Universitet. En kurs som jag faktiskt fick VG i trots att det var en tuff livssituation jag befann mig i då jag läste den. En kurs som jag tyckte var mycket spännande och utvecklande var kursen i Internationella Relationer som var ett av mina breddningsämnen på Kulturvetarlinjen vid Stockholms Universitet. Speciellt när vi fick lära oss mer diplomatiskt tänkande och hur man förhandlar fri en gisslan. Likaså när vi fick analysera vad det var som gick fel då amerikanerna försökte inta Cuba men där 10.000 amerikanska soldater blev nerskjutna i Grisbukten på Cuba. Jag har alltid varit vetgirig och jag har speciellt intresserat mig för samhällsutveckling, strategiskt tänkande och förhandlingsteknik samt arbetsmarknadsfrågor och frågor av mer samhällssocial karaktär. Samtidigt är jag ju mycket lösningsfokuserad och en produktiv ”doer”. Kanske lite gränslös till mitt sätt att vara, för jag har idag gjort så mycket olika saker i mitt liv att jag brukar tänka att ”det där klarar jag nog av”. Jag bär en trygghet och stabilitet inom mig att jag klarar av det mesta jag företar mig. Det är väldigt skönt att slippa oroa sig när man ska göra något man aldrig gjort förut.

Webshop

Under mitt nästan treåriga företagande har jag dels försökt hosta igång en webshop i ett abonnerat program från företaget Sitoo samt kopplat betalrutiner till denna webshop. Jag fotograferade samtliga varor själv för att få dem så fint framhävda som möjligt. Men tyvärr var det mycket svårare än jag trodde att få en bra sökoptimering och det var svårt att marknadsföra min nya webshop med så begränsat startkapital varför den inte bar sig ekonomiskt. Därför har jag tvingats lägga ner den.

Föreläsare

Utöver webshopen har jag föreläst om min egen livshistoria och om familjevåld och våld. Jag kan kan vara den första ursvenskan som utsatts för hedersvåld, familjevåld och våldtäkt i min ungdom. Jag var 16 år och året var 1982. Det fanns ingen i Sverige som visste vad hedersvåld var på den tiden och jag fick ingen adekvat vård för det jag utsatts för. Trots att jag förmodligen bar på PTSD; Post Traumatiskt Stress Syndrome.

Att jag nu är 53 år gammal och har hunnit med otroligt mycket i mitt liv, visar att det går att överleva även om man drabbats av PTSD och trauman men att man i vissa specifika situationer kan få reaktioner igångtriggade, vilket jag lärt mig att hantera utan några större problem för jag vet ju varför jag reagerar.

Min tanke med att till slut offentliggöra min historia, var att försöka medla mellan svenskar och främst muslimska immigranter för att försöka hjälpa till att gjuta olja på vågorna i en tid då konflikterna och påfrestningarna ökar i denna migrationsvåg som råder. Men tyvärr fanns det högerhögerextrema som försökte att propagera på min företagssida på FB och det skrämde bort en del kunder, som hade velat höra på min historia.

 

Radikalfeminister och Metoo-rörelsen

Jelina Marianne Jordhén – 53 år gammal. Här med hårförlängning. 🙂 Jag älskar att spela olika roller och att förändra mitt utseende allteftersom jag spelar olika roller.

Därutöver visade det sig finnas en del radikalfeminister som inte ville att min historia ska bli känd, för att jag vill att vi närmar oss problemet med hedersvåld och familjevåld från ett mer diplomatiskt perspektiv än vad jag ser sker för tillfället i vårt samhälle, för att kunna nå och hjälpa så många som möjligt. I min värld är samtliga i det kollektiv där hedervåld utövas – utsatta för våld. Även männen ifråga.

Och så kom ju Metoo i alltsammans – vilket gjorde sådana historier som min totalt osynlig. Min historia blev i stort sett nertrampad av alla Metooare, för ju mer de skrek ut sina berättelser, desto färre ville lyssna på det vi våldsutsatta hade att säga. Jag var lite för sen tidsmässigt med att berätta min historia. Jag skulle ha behövt komma ut med min historia innan Metoo slog ut i full blom för att jag skulle ha haft en reel chans att få min föreläsning såld.

Jag har naturligtvis ibland blivit erbjuden att ansluta mig till Metoo för att den vägen få ut min historia, men tyvärr har jag inte kunnat göra detta. Dels för att jag sett att frågan om utövat våld mot kvinnor, har blivit politiserad på vänsterfalangen, vilket jag inte kan stötta. Dels för att frågan därmed inte längre är en ren sakfråga, som kan inkludera samtliga som blivit våldsutsatta. Dels för att jag inte tycker att det är rätt att skuldbelägga män så hårt i detta, att män som aldrig har gjort en fluga förnär, ändå känner sig anklagade för att ha utövat våld mot kvinnor. Det är varken rättvist eller korrekt. Även om jag bär med mig 2 våldtäkter och ett överfall som hade kunnat sluta i våldtäkt, är det faktiskt just MÄN som hjälpt mig allra mest att överleva det jag utsatts för.

Vad innebär sviter av PTSD

Att bära PTSD innebär inte att man är döende. Det blir symptom som man med tiden lär sig hantera och kontrollera. Väntetiden för behandling är mycket lång och det tar tid att få diagnosen, är min erfarenhet.

Överlag finns det stora brister inom vården vad gäller detta och många gånger får man förlita sig på sig själv och sin självläkningsförmåga. Det är som om psykologer inte vågar ge sig på att behandla de med PTSD för att PTSD i sig själv är så pass komplext. Men att lämna patienter med PTSD därhän kan också ses som att PTSD-patienter faktiskt sviks totalt av sjukvården. Men eftersom det i princip inte finns någon hjälpatt få, får man försöka hitta sätt att hantera sina själsliga skador och sår för att kunna gå vidare i sitt liv. Det som har hänt har hänt och det går inte att göra ogjort. Man kan inte efterhand ändra på det som redan hänt. Därför måste man hitta sätt att leva med det, sätt att hantera det, sätt att gå vidare.

I samband med att Metoorörelsen kom igång, traumatiserades jag på nytt. Jag och min son hade just flyttat till en hyrestrea i förorten Ljungsbro i Linköpingsregionen och under flytten drog jag tyvärr på mig en flyttskada i vänster skinka och lår samt djupt liggande bukmuskulatur, varför jag redan var nedsatt i kraft då nästa trauma inträffade. Jag hade då precis ställt undan kryckorna och äntligen börjat få sova bättre med mindre värk att tackla.

Varje människa har oskrivna blad i sin historia, men också oerhört många skrivna. Vi vet inte vad vi med tiden får uppleva och erfara. Men det borde inte diskvalificerar någon från att få vara del av samhället.

Jag visste inte då att det fanns en finsk styckmördare som var på fri fot i Sverige – och jag råkade befinna mig på fel plats vid fel tillfälle. En slumpartad händelse som fick sina konsekvenser. Jag skulle åka på möte och stannade till med bilen 200 meter hemifrån för att knappa in adressen på Google Maps. Den finske styckmördaren kom och trängde mig med en vit skåpbil och det såg ut som om mannen var i fullständig psykos och att han tänkte flyga på mig för att strypa mig. Just där och då, hade jag ingen aning om vem mannen var, men jag upplevde en påtaglig hotbild och drabbades av panik. När man utsätts för sådant typ av våld, blir man antingen paralyserad och spelar död – eller flyr. Det är reptilhjärnan i våra kroppar som får oss att reagera på endera sätt, och reaktionerna från reptilhjärnan är mycket svåra att styra.

Vid tillfället hade jag magnetskyltar på mina bildörrar – och där mitt namn stod. Jag var ju ännu företagare. Mannen fick således mitt namn och ansikte serverat på silverfat, bara 200 meter från vårt nya hem och hans ansikte var bara ca 1 meter från mitt eget. Jag flydde från platsen, men händelsen utlöste chock och PTSD i mig.

Det var först på kvällen jag fick veta vem mannen var. Jag var då hemma i lägenheten tillsammans med min son och vetskapen om vem han var, utlöste en panikkänsla i mig. Jag hade två hundar som skulle rastas men vågade inte gå utanför dörren, för utanför var det lummigt runtomkring min bostad och jag visste inte vart den finske styckmördaren befann sig just då. Vi hade egen ingång och en glasruta på ytterdörren som man lätt kunde knacka hål på för att sticka in armen för att låsa upp dörren. Jag hade beställt niotillhållarlås till ytterdörren, men ännu inte fått det inmonterat. Situationen var mycket hotfull och obehaglig. Den första nätterna vakade jag därför med en yxa bredvid min säng och en del hinder framställda vid ytterdörren, ifall mannen skulle försöka ta sig in till oss. Min son fick sova bredvid mig för att jag skulle kunna försvara honom om det skulle behövas.

Den finske styckmördaren togs fast 28 timmar senare i Gustavsberg i Stockholm, men eftersom vissa misstrodde mig och menade att det inte kunde ha varit han som varit i vårt bostadsområde, kunde det ju ännu finnas någon som liknade honom väldigt mycket och som kunde smyga runt knutarna utanför. Att jag blev misstrodd i min berättelse gjorde således min PTSD förvärrad. Jag kunde ju inte med 100 % säkerhet säga att det verkligen var just den finske styckmördaren och var det någon annan, fanns denne fortfarande på fri fot och kunde finnas utanför min bostad. Samtidigt har den finske styckmördaren ett sådant speciellt utseende, att det nog är svårt att finna en kopia på honom. Men på måndagen bekräftade polisen att det förmodligen var han som jag mött på detta sätt. Jag fick också bekräftat att polis och militär hade gått runt och visat upp hans porträtt under pågående marknad i Ljungsbro samma dag som jag blev trängd av honom. Och detta gjorde polis och militär innan jag lyckats komma fram till dem för att berätta vad som hänt mig. Ärendet gick inte till åtal då bevisningen brast, jag inte hade skadats fysiskt och han redan var fängslad av andra skäl.

Ingen vård att få för PTSD

Fd bågskytt och pistolskytt – men fortfarande en försvarare av de svaga vill jag gärna se mig såsom. En Valkyria med hjärta och hjärna och som idag kan en del självförsvar. Någon gång i framtiden hoppas jag att jag återigen får chansen att få tävla i pistolskytte.

Händelsen inträffade sista fredagen i augusti 2017. I september gick jag till läkare och berättade vad som hänt och att jag misstänkte att jag hade PTSD. Jag beskrev de symptom jag kämpade med. Läkaren avfärdade mig och sade att det inte fanns någon vård att få. Han satte inte heller diagnos på mig där och då, utan i princip ignorerade han mig totalt. Jag fick klara mig själv. Jag led då av sömnstörningar, mardrömmar, flashbacks (…och inte bara flashbacks till det som hänt mellan styckmördaren och mig utan även från tidigare tillfällen då jag utsatts för misshandel), svettanfall med hjärtklappning, jag var känslig för hastigt påkomna ljud och var rädd för att lämna min bostad. Jag var känslig för beröring. Det kändes som om jag hela tiden levde med höjd beredskap på strid, vilket naturligtvis sög musten ur mig. Minnen från tidigare misshandel kom upp till ytan och behövde bearbetas. Jag kände av kognitiva störningar och minnesstörningar. Men jag fick ingen hjälp med det utan var tvingad att försöka hantera allt själv. Något jag fann mycket svårt, var att klara av att betala mina räkningar i tid. Jag kunde knappa in räkningarna men t ex glömma att knappa in sign-koden för att räkningarna verkligen skulle betalas. Jag hade svårt att få siffrorna rätt. Och jag hade ingen som kunde hjälpa mig. Jag kände mig fruktansvärt ensam i situationen och kände mig misstrodd.

 

Förlorad marknadsföring, förlorade hundar, förlorat växthus

Jag må ha varit med om en del i livet, men det har också gjort mig till den fighter jag är. Det bor nog något av en drake och ”kämparspirit” i mig när det behövs. Men i vanlig vardag är jag oerhört snäll, flexibel och anpassningsbar. Jag är mycket pålitlig och hederlig. Jag månar mycket om andra.

Jag stängde ner mina Facebooksidor och min hemsida, av rädsla för att den man som trängt mig med skåpbil skulle hitta mig den vägen. Mycket av den marknadsföring jag hade lagt ner under 1,5 års företagande, gick förlorad. Mitt företag äventyrades.

 

Jag insåg att jag inte kunde behålla mina hundar eftersom jag var för rädd för att gå ut med dem ensam och var rädd för att mannen ifråga skulle ta sig in i min bostad, medan min son var ensam hemma medan jag rastade hundarna. Att vara ensamstående mamma med barn och hundar är inte lätt i en sådan situation.

 

 

 

 

 

 

 

Fotografering har alltid varit roligt tycker jag. Grunden för det lades då min far kom hem med en gammal lådkamera som han gav mig på min sexårsdag. Det var den finaste presenten jag någonsin fick från någon under min barndom. 2007 då jag lämnade ett destruktivt förhållande och jag var mycket mentalt nedbruten, föreslog min ungdomskärlek till mig att jag skulle medverka i Foto-SM för amatörer. Jag gjorde det  – och vann en regional vinst där min bild senare också kom att hamna bland de 16 bästa bilderna totalt i hela tävlingen. Det var en stor seger för mig och där återvann jag lite självkänsla, att jag fortfarande var värd något. Den vinsten har betytt mycket för mig och den bilden är en påminnelse om att jag har ett värde.

 

Mäktiga, älskade Zander, som jag ännu saknar så mycket. En hund med mycket karisma, humor och personlighet och ett stort gott hjärta samt dådkraft. Amerikansk bulldogg och schäfer i kombination och som stod på tillväxt då jag utsattes för den finske styckmördarens trängning. Zander var en fantastisk vän. Som vuxen skulle han ha blivit en perfekt vakthund som inte backade för något skrämmande. Men han krävde mer än vad jag orkade ge när jag var som sämst i min PTSD. Älskade, underbara hund! <3
Zander hälsade här på vår dåvarande katt Thomas O’Malley för första gången. Nu är båda sålda till olika hem. Våra älskade djur.
En rolig bild jag tog på Ölands Djurpark i början av 2000-talet, då man ännu fick ta med sig sina hundar in där. Här tittar min blonde hovawarthane Zitro på tigrarna tillsammans med några barn.
Vid ett tillfälle då jag hälsade på en hästuppfödare, hann jag ta denna roliga attityd som fölisen visade. Fölisen hette Miss Ess.
Vår kvarvarande lilla katt ”6-10” [Six-Ten] som fick sitt namn av att min son tyckte att hon såg ut som en ”Sixten”. Därför kallar vi henne ”Agent 6-10”. En katt som blir allt charmigare och mysigare med åren. Nu är hon snart 9 år.
Mina tidigare hovawarthundar Sasja och Zitro under en promenad i vårsolen. Underbara och så älskade individer som tyvärr inte längre finns med oss. <3

 

Detta var en häst som jag ett tag var på väg att köpa, då vi fick en otrolig kontakt med varandra – han och jag. Men av någon anledning backade säljaren ur i sista stund. Och nu med facit i hand vet jag ju att jag inte skulle ha haft råd med denna häst ändå. Vilket väckte och väcker en sorg i mig. Senare har jag givit upp tanken på att någonsin kunna ha häst igen. Mr Boss är nog en av de absolut vackraste hästar jag någonsin har skådat. Han var min drömhäst.

 

Min älskade Zorro, som var en blandning mellan Storpudel och Schäfer. Mer intelligent hund får man nog leta efter. Och så otroligt signalkänslig och kommunikativ. Jag har aldrig varit maken om en mer intelligent och socialt begåvad hund än just denna hund. Han och min son var också en riktig ”Lassie-saga”.

 

Zorro var en hund som älskade att bada – och han brukade dyka och simma under vattenytan.
Jag tog Hund med Hand-prov med Zorro steg 1 och 2 och min son gick barn med hund-kurs med Zorro. Vid ett tillfälle ställde vi ut honom på en blandrasutställning och där blev det ”Grand Slam”. Zorro vann BISet bland blandraserna och även ”Barn med hund-klass”. Vilken lycka vi kände! <3 Här på bilden ser ni hur fin kontakt han hade med mig i utställningsringen. Domaren bad oss att springa ett extra varv för att alla skulle kunna se schäfertraven men pudelns stolta hållning och glädje att visa upp sig fint.
Denna lilla shettis hade lite tråkigt i sin hage, varför jag och min son förbarmade oss lite över honom en period. Jag tycker mycket om att kommunicera med hästar från marken, men det är länge sedan jag fick den chansen nu.

ANt

Flytt till flerbostadshus med portkod

Via en annons på Blocket och som jag satt ut om lägenhetsbyte där jag ville finna en bostad i flerbostadshus närmare Linköpings City och med portkod, fick jag bara ett enda svar – och det visade sig vara en dyrare bostad än den jag redan hade, men fantastiskt fin lägenhet inne i centrala Linköping. Jag älskade denna lägenhet från första stund. Jag kände mig genast trygg när jag kom in i den. Det fanns portkod på ytterdörren och som stängdes av på kvällarna och nätterna och lägenheten låg en bit upp i huset. Här i denna lägenhet skulle jag kanske kunna börja må bättre igen. Lägenhetsbytet gick igenom och det blev en andra flytt inom loppet av endast sju månader. Jag och min son klarade av det mesta av flytten ensamma sånär som på de större och tyngre sakerna som jag tog hjälp med från flyttfirma. Jag drog återigen sönder den gamla flyttskadan som ännu inte hade läkt ut ordentligt. Och just där och då tog jag egentligen i mer än vad jag klarade av, med tanke på hur dålig jag var just då. Men jag var tvungen att lösa situationen. Det fanns inget annat val.

 

En gång i tiden delägde jag detta torp och denna underbara veranda. En sen höstkväll satt jag ensam ute på ena bänken på verandan och drack te, medan min son sov inne i kammaren. Jag hade rymt bort med min son och hund till detta ställe, för att undkomma misshandel. Plötsligt dansade dimma in över tomten och ur dimman klev en älgko med kalv fram till det äppelträd som fanns närmast mig. Ögonblicket var magiskt.

 

Jag var rädd för att mannen skulle googla mitt namn och hitta min hemsida och FB-sidor, varför jag stängde ner allt en tid, vilket innebar att jag förlorade mycket av min redan gjorda marknadsföring. Jag vågade inte längre ha mina namnskyltar på bilen. Jag mådde mycket dåligt. Jag sökte därför vård gång på gång på gång, men fick ingen respons från läkarna. Det var som om de inte förstod hur illa jag mådde. Det tog därför ända till juni 2018 innan jag äntligen diagnosticerades PTSD. Men….. kötiden för traumabearbetning är 1 år lång och själva traumabearbetningen brukar pågå 1-1,5 år, vilket innebär att i princip kommer jag inte att få någon vård förrän 2 år efter ursprungstraumat med den finske styckmördaren. Jag känner att jag har inte 1-1,5 år till att lägga på traumabearbetning, utan kommer nog att fokusera på det som istället kan ta mig framåt i livet. Ibland måste man göra sådana val för att inte fastna i det förgångna.

 

Självhjälp när vården brister

Jag har således ställt in mig på att jag får klara mig själv, det finns ingen hjälp att få från vårdens håll. De kan inte ens hjälpa till med en periods sjukskrivning för att ge mig chansen till någon slags återhämtning. Det är bara att fortsätta att köra på. Och kanske också att det är det enda rätta i situationen? Jag vet inte ärligt talat vad som egentligen är det bästa att göra. Men jag vet att jag har en otroligt stark drivkraft inom mig att jag vill resa mig igen och bli del av samhället igen. Jag vill inte fortsätta leva i det utanförskap jag hamnat i. Jag vantrivs i det och det är inte rätt plats för mig.

Jag beslutade mig för att jobba om min tidigare föreläsning till en föreställning istället. Och här hände något fantastiskt! Genom att jag upprepade gånger agerade igenom mina tidigare trauman under inövandet av min enmansföreställning, genom att berätta om händelserna om och om igen för mig själv under detta, genom att sjunga och komponera musik och spela in filmer med scener från vad jag varit med om, gav jag mig självhjälp för att få kontroll över PTSDn och kunna börja läka. För första gången i mitt liv började jag läka ut de skador jag fått genom det våld jag genomgått i mitt liv. Jag började få förbättrad minnesfunktion, de kognitiva funktionerna förbättrades. Sången lösgjorde låsningar i muskulaturen runt hela min bröstkorg och i min kropp. Jag fick bättre andning, bättre sömn. Jag kände en befrielse. Äntligen! Äntligen börjar jag kunna leva igen!

Förstärkt självbild

Rubiks Cub.

Att jobba samman en hel enmansföreställning själv, kan liknas vid att lösa en Rubiks Kub där man vrider tills dess att varje enskild sida på kuben, blir enfärgad. Och ju mer jag arbetade med min enmansföreställning för att sätta samman ljud, bild, film, agerande, händelseförlopp, scenkläder och skapandet av mina karaktärer samt interagerade med mina spelade karaktärer på film, insåg jag, att min hjärna är kapabel till oerhört mycket. Detta sätt att arbeta, denna ”Rubiks Kub”-metod, stärkte mig mentalt. Men ju mer jag bearbetade de minnen som fanns på ytan, desto mer gamla hemska minnen kom också upp till ytan. Sådant som jag hade förträngt under lång tid men ändå vet med mig, att det har hänt. Det var som att öppna upp en inre värld som jag inte vetat om fanns inom mig. Det var jobbigt att hantera allt, och jag bad återigen om vård för PTSD, men fick avslag. Jag stod i kö, mer än så kunde de inte göra menade de. Trots att jag kände att jag fått upp en mängd minnen som försvårade min PTSD i stunden. Jag hade behövt hjälp att sortera de minnena, på något sätt få sätta ord på det jag mindes. Få vittna om det. Men jag var – själv. Den enda jag i princip kunde vittna för, var just för mig själv.

Jag var helt ensam. Ingen att luta mig mot. Och samtidigt såg jag att mitt kapital höll på att ta slut och jag jobbade mot pressen att hinna få ut min föreställning och börja få intäkter, innan min reavinstskatt skulle betalas för att jag sålt en lägenhet under 2017. Jag hade en oerhörd tidspress på mig men höll fokus på att hinna få föreställningen färdig för att den skulle kunna börja inbringa pengar. Jag tänkte, att om jag skulle lyckas fylla t ex Missionskyrkans aula här i Linköping, var det 600 platser där. Om varje person bara skulle betala 100 kronor, skulle det innebära 60.000 kronor brutto in på ett enda bräde, på en enda föreställning. Det fanns således en liten liten chans, att jag skulle hinna få in de pengar som fattades till denna reavinstskatt. Därför bet jag ihop och jobbade på. Jag höll stenhårt fokus på att klara av detta trots de snäva tids- och ekonomiska marginalerna jag hade. Detta visar också vilken ”fighting spirit” jag är, vilket innebär att jag borde kunna vara en oerhörd tillgång för den organisation som vågar anställa mig. I många av mina tjänstgöringsintyg nämns min noggrannhet, min goda samarbetsförmåga och att jag är lojal den organisation jag jobbar för. Jag ser mig själv som ansvarstagande trots den sits jag hamnat i rent ekonomiskt. Jag skulle aldrig försöka lura någon, det ligger inte för mig.

 

Premiär av min föreställning

I föreställningen ”Överlevaren – Jokerbruden” som är ett familjedrama, lyfter jag fram utanförskap och de svårigheter människor kan få genomgå i sitt liv.

Premiären av min föreställning närmade sig. Jag hade gjort en deal med Studiefrämjandet i Eskilstuna som gav mig chansen till att få hålla min föreställning i deras fina lokal. Jag hade på vägen lärt mig koppla samman AV-utrustning, göra bättre filmer, sångtränat, sytt scenkläder, skrivit manus, spelat in så kallade ”comic relieves” som ska lätta upp sinnet när något tungt och jobbigt berättats samt jobbat ihop min story och allt som krävdes för att jag skulle kunna stå på scenen. Det hade gått åt ungefär 3 heltidsveckor att sy mina scenkläder och plocka ihop den rekvisita jag behövde. Jag skulle ha min premiär för min föreställning i oktober månad 2018. Jag lärde mig att sjunga duett med mig själv, gestaltat som någon av de övriga karaktärerna på film.

Några veckor innan min premiär, hörde en frimurarherre från Stockholm av sig till mig. Det var i en tid när jag höll på att avsluta det sista med föreställningen samtidigt som jag satt och ringde säljsamtal och höll på att leta lokaler att hålla föreställningen i. Mannen påstod att han skulle kunna sälja in min föreställning både gentemot Frimurarna centralt och gentemot Rotary och att han ville hjälpa mig på traven för att jag skulle lyckas. Jag befann mig i en utsatt position och tackade tacksamt ja till denna hjälp. Jag hade ingen aning om hur dessa organisationer fungerar, utan fick förlita mig på att denne man visste vad han pratade om. Det kunde vara min chans trots allt, att bli lanserad och komma ut med min historia och därigenom rädda upp min ekonomiska situation. Jag visste ju om reavinstskatten redan då jag började jobba om min föreläsning till föreställning, vilket visar att jag kan ha is i magen och fortsätta jobba på för att försöka rädda upp en situation.

 

Ytterligare en stalker

Men frimuraren ifråga lurade mig totalt. Han var en ren stalker som inte lämnade mig ifred speciellt mycket. Totalt gränslös i sitt sätt att vara och utan insikt om att jag behövde få tid och utrymme för att jobba på för att sälja in min föreställning och boka in lokaler för att komma ut med den även på andra sätt. På något sätt kändes mannen svartsjuk och som att han ville äga mig totalt, det var inget sunt samarbete. Så småningom spårade allt ur totalt. Det gick fram till premiären, då mannen reste per tåg till Eskilstuna för att se föreställningen på plats. Han filmade hela föreställningen….. vilket jag kände obehag för. Han skrämde iväg de få som kommit för att se min föreställning och jag blev ensam i lokalen med denne man, som jag kände mig mycket osäker på. Jag gick återigen in i mina försvarsreaktioner och blev beredd på fight. Mannen hjälpte mig förvisso att bära ut mina saker till bilen, men jag upplevde honom som oerhört labil. Kan krävde av mig att jag skulle skjutsa honom till tågstationen men tiden var knapp och jag visste inte om jag skulle kunna ge plats åt honom i min bil med tanke på att bilen var fullpackad då jag hade åkt hemifrån. Jag bad honom därför att ringa efter en taxi, men han vägrade. Han sprang mycket labilt runt min bil då jag stod och packade den och jag var helt ensam där i mörkret med honom. Och jag kände absolut ingen trygghet i situationen, jag litade inte på vad mannen skulle få för sig att göra. Jag som varit våldsutsatt tidigare, var beredd på kamp. Det slutade med att han missade sitt tåg och att jag tvingades att köra honom från Eskilstuna till Södertälje för att han därifrån skulle kunna ta pendeltåget tillbaka hem. Därefter kunde jag köra hemåt.

När jag kom hem till mitt hyreshus i Linköping och klev ur bilen, vek sig mina ben. Jag blev sittandes på trottoaren, flämtandes. Jag insåg att jag hade klarat mig. Men jag insåg också att jag utsatt mig för en oerhörd risk och att det hade kunnat gå mycket värre. Jag hade lika gärna kunnat dödas eller våldtagits där vid den lokalen.

Efter föreställningen pratade mannen ifråga om att han tänkte sprida filmerna från föreställningen ute på sociala media. Stundvis fick jag honom att förstå att han inte fick göra det, stundvis sade han ändå att han tänkte göra det. Han var mycket mentalt labil, det gick inte att få honom att förstå att om han spred dessa filmer, var hela mitt livsverk och mitt hårda jobb förlorat. Jag fick senare veta från annat håll, att Frimurarna och Rotary aldrig köper in föreställningar på det sättet. Men det visste ju inte jag då.

Denna stalker utlöste nya PTSD-reaktioner i mig och jag insåg, att jag skulle få ge upp mitt livsverk. Jag skulle få ge upp mitt företagande – och åter bli arbetssökande. Jag skulle för första gången i mitt liv komma att hamna hos Kronofogden. Det fanns ingen annan väg att gå. Jag kunde inte lösa det problem jag hamnat i. Det var mig övermäktigt.

 

Sexstalking

Samtidigt insåg jag, att om jag ger upp mitt företagande och ger upp mitt vittnesmål, kommer jag att slippa hantera den mängd sexstalkers som jagat mig de år jag varit företagare. Det rör sig om mellan 4.500 och 5000 stalker som har härjat på mig under de år jag varit företagare. Något som varit oerhört tärande. Oftast har det rört sig om unga svenska killar, 18-30/35 år. ”Hej! – Du är snygg/söt/sexig – och så kommer det en bild eller film som tredje meddelande. Dygnet runt 24/7.

Nu har jag dragit ihop mig rejält på Facebook och stalkingen har äntligen nästintill upphört. Jag har minskat ner antalet vänner på min privata tidslinje så att färre kan hitta mig såsom ”vänners vänner”. Det är enda sättet att komma fri från dessa hemska människor som försöker påtvinga kvinnor sex över sociala media.

 

Avvecklandet av företaget

Marianne Jordhén år 2018.

Jag ansökte om anstånd med reavinstskatten, men fick till svar från det ”fyrkantiga” Skatteverket att de inte kunde bevilja anstånd. De kan inte ta hänsyn till om en företagare blivit våldsutsatt och fått PTSD och får vänta på vårdinsatser. Jag hade på gång att jag skulle få komma ut för att sjunga och spela på några ställen, vilket skulle ha inneburit att jag hade börjat kunna få in intäkter som skulle kunna betala skatteskulden. Men handläggaren på Skatteverket var oerhört vrång och verkade ha bestämt sig i förväg för att ge avslag på min ansökan om anstånd. Jag försökte förhandla med henne och sade, att det gagnar ju både Skatteverket och mig om jag kan få ett anstånd, så att jag kan betala min skatt. Men icke. Hon trodde inte på min drivkraft och företagsidé. Jag stod alltså med en färdig föreställning om mitt liv och jag hade jobbat ihop en rolig musikshow som skulle ha kunnat säljas till jippon och affärscentrum t ex, men Skatteverket ville inte ge mig den chansen.

Jag älskar att stå på scenen. Jag älskar att stå framför kameran, att undervisa och att berätta, att agera. Jag har en bra röst för att vara storyteller. Underligt nog insåg jag när jag stod på scenen, att jag kände mig ”hemma” i det. Men händelsen med frimuraren och händelsen med styckmördaren, hur jag har blivit bemött av radikalfeminister och högerextrema samt konsekvenserna av metoo, hur Skatteverkets handläggare resonerade och inte ville ge mig en chans att hinna reda upp situationen, fick mig att inse, att jag får ge upp min tanke om att gå ut på scenerna och vittna om vad jag har varit med om. Jag insåg att jag får ge upp tanken på att etablera mig som företagare. Det som hänt har fått mig att inse, att jag såsom ensam kvinna inte ska riskera igen att hamna ensam med något labil individ som kan skada mig. Att offentliggöra min historia är inte värt vad det kan innebära för mig och min son, att jag kan komma till allvarlig skada. Därför går min historia nu förmodligen i graven med mig. Om Metoo-rörelsen ska fortsätta såsom de gjort, skulle jag och mitt vittnesmål också bara bli dränkt av det. Jag hör inte hemma såsom Metooare och om jag envisas med att hålla fast vid att jag vill berätta min historia, kommer jag att gå under av det också. Jag måste skydda mig själv för jag har också ansvaret att skydda mig själv för att jag har en 14-årig son som behöver mig. Jag måste tänka på mitt barn. Jag fick ge upp.

Jag insåg dock, att även om jag misslyckats rent ekonomiskt såsom företagare, har jag vuxit och utvecklats så oerhört mycket av att ändå försöka ställa mig upp och försöka dra igång företaget såsom jag gjort. Jag har gått från att vara långtidssjuk, misshandlad och arbetslös, till att starta eget företag och driva det i nästan 3 år. Jag har utvecklat en mycket bättre självbild och ett självförtroende igen, där jag vågar stå på scenen och agera inför andra människor och jag vågar ta för mig av livet igen. Jag har hittat tillbaka till mig själv vad gäller sång och musik och jag har upptäckt hur roligt det är att spela teater och klä ut sig, att gestalta olika karaktärer. Jag vet att jag är en erfaren sekreterare, administratör och receptionist och att jag bär en mängd kunskaper. Jag vet att jag är kapabel att älska igen, att jag vågar älska den man som finns i mitt liv. Han har hjälpt mig att våga lita på honom genom den han är mot mig.

Arbetsförmedlingen som slår av benen på folk

I november 2018 lades mitt företag ner och jag skulle åter ställa mig som arbetssökande vid AF. För att få en fungerande ekonomi, fick jag ta mig tid att söka lägsta A-kassa, bostadsbidrag, bostadstillägg utöver de 25 % jag har sjukersättning på. Det skulle redovisas in handlingar åt alla håll utöver att jag även hade att ansöka om anstånd och omprövning av skatteskulden vid Skatteverket. AF som vid företagsuppstarten erbjöd mig något som kallas ”Stöd till start av egen näringsverksamhet” om 60.000 SEK eftersom jag var funktionskodad (sjuk arbetssökande) hos dem, krävde tillbaka hela beloppet genom att skicka ut en faktura på det. Jag begärde omprövning och  – nu kommer det till det sjuka i detta – de har beslutat att de anser mig ha använt bidraget till privata inköp, när jag köpt dator, kamera och garderober för att kunna driva min verksamhet. Den som sett hur jag har jobbat dessa år, vet sannerligen hur mycket jag har behövt just denna utrustning i min verksamhet. Men Arbetsförmedlingen som uppenbarligen inte har förstått den typ av verksamhet jag bedrivit i mitt företag trots att jag förklarat det och dessutom givit dem länkar som klart och tydligt visar att kameran och datorn har hört till mina viktigaste arbetsredskap, har ändå klassat mig skyldig att betala tillbaka en del av beloppet – och det går underligt nog inte att överklaga deras beslut. (???) De sitter som vanligt såsom envåldshärskare över människor utan makt, dvs de arbetslösa och arbetssökande. Hela den organisationen fungerar mycket dåligt, är min erfarenhet såsom långtidsarbetssökande. De hjälper inte människor tillbaka in i arbetslivet, utan gör allt för att istället stjälpa människor. Ju längre människor ”förvaras” i olika åtgärder, desto längre bort från arbetsmarknaden kommer de. Varför ser man inte att man är inne i en destruktiv spiral som förstör livet för åtskilliga människor som råkat hamna utanför av olika anledningar? Det finns inget konstruktivt i hur de bemöter de arbetssökande. Vilket gör mig totalfrustrerad. Jag är i min personlighet den som vill vara produktiv, konstruktiv – och jag mår mycket dåligt om jag inte får göra rätt för mig. Jag hör inte hemma i den långtidsarbetslöshet jag hamnat i. Det var ju därför jag till slut tröttnade och försökte starta upp eget företag.

I december straxt innan jul, hade jag mitt första och enda planeringssamtal med en handläggare på Arbetsförmedlingen. I det stora hela gick det till på följande sätt:

När jag skulle lämna detta planeringsmöte, rådde jag handläggaren att börja se sig om efter ett nytt arbete då det kommer att bli neddragningar på arbetsstyrkan inom Arbetsförmedlingen, sade jag. Jag förklarade att jag hade kommit i kontakt med anställda inom Eskilstuna kommun, där man har tre avdelningar inom kommunen som hjälper långtidsarbetslösa. Att jag fått förklarat för mig att de har tagit över en del av Arbetsförmedligens tidigare uppgifter. Handläggaren bara fnös föraktfullt och sade att det där trodde hon inte på för hon hade hört det så många gånger tidigare.

I ärlighetens namn blev jag mycket glad när Regering, departement och politiker tagit sig tid att titta på denna min film och tog den på allvar – och att de straxt därefter fattade beslut om att dra in anslag till Arbetsförmedlingen och kräva en omorganisation och uppstädning. Det behövs sannerligen. Jag säger inte att det är min film som orsakat denna neddragning för de diskussionerna har man nog haft länge inom regering och departement. Men det var skönt att få bekräftat att fler än jag ser att Arbetsförmedlingen inte fungerar såsom de borde och därför får ett annat typ av uppdrag i fortsättningen.

Det måste komma till och bli en annan lösning än den som Arbetsförmedlingen utgörs av såsom det varit fram tills idag. Man kan inte fortsätta behandla arbetssökande så fruktansvärt illa såsom man gör idag. Såsom jag ser det, är det många gånger Arbetsförmedlingen som har försatt enskilda individer i ett långvarigt utanförskap utan att det egentligen skulle ha behövts. Med annan hjälp och de hade kunnat komma in i arbete istället för ständiga slutförvaringar. Det handlar ju om bra människor som hamnar utanför numera. Medan vissa andra verkligen får hjälp. Som en granne uttryckte det till mig och som hade fått anställning genom Arbetsförmedlingen; ”Jag sjukskriver mig idag för jag känner inte för att jobba!”. Jag skulle aldrig kunna göra så, det har jag för stark arbetsmoral för.

 

Hemlös

Jag har haft turen att klara mig från att bli hemlös och helt utslagen, tack vare att jag är så mentalt stark och handlingskraftig som jag är. Men andra har inte haft den styrkan. Jag har därför tagit mig tid att göra en dokumentär om en av de hemlösa i Sverige – och där lyfter jag också fram orsaker till att människor hamnar i detta utanförskap. Om normer vid Försörjningsstöd och Försäkringskassan som inte höjs i takt med att bostadshyror höjs, om hur ersättningarna för sjuka och arbetslösa mer eller mindre har stått stilla, om hur Östergötland var ett av de pilotlän där man hårdast drog ner på antalet som fick ha sjukersättning och som fick vara sjukskrivna. Där jag lyfter fram att vem som helst kan hamna såsom hemlös i detta samhälle, om något plötsligt slår av benen. Hur många bostäder finns det och som har en hyra som max ligger på 6.500 SEK/månad såsom de flesta normer ligger runt? Och som är rymliga nog för en ensamstående förälder med barn? När det sociala samtidigt kräver att barnen ska ha egna rum från 3-4 års ålder?

I min dokumentär om hemlöse Peter, kan ni också se min sociala förmåga, att jag kan prata på en avslappnad nivå med en man jag nyligen har mött och som klassas som uteliggare. Jag bjuder in honom till mitt hem för att kunna hjälpa honom och för att få intervjua honom i lugn och ro. Bara några timmar efter att min dokumentär och mitt reportage om honom nått till hans socialkontor, berättade denne Peter att socialkontoret ringt upp honom för att erbjuda honom ett fast rum på härbärget, med 3 mål mat inkluderade i hyran. Det går att förändra och hjälpa andra människor om vi alla lägger bort våra förutfattade meningar och ser människor för dem de är. Jag har också fått positiv respons från andra håll vad gäller denna dokumentär och jag är fortfarande inne i en fas där jag sprider länken till min hemlös-serie för att fler ska få ta del av detta. Då främst politiker och de som jobbar i vissa utvalda branscher, såsom polis och socialkontor, gymnasielärare. Detta är en fråga som vi måste ta tag i i vårt samhälle, vi kan inte låta det fortgå att alltfler blir utslagna på detta sätt. Varje vuxen individ behövs för att ro runt vårt samhällssystem – och då kan vi inte avvara folk på detta sätt.

 

Jag söker arbete såsom administratör, receptionist, eventplanerare, organisatör eller skådis

Jag förväntar mig inte att jag kommer att leva ett liv på rosor de närmaste åren. Jag har en skuld jag vill avbetala och det enda sättet jag kan göra det på, är att jobba och tjäna in en lön som kan betala den. Och för att kunna åstadkomma detta, behöver jag en anställning. Jag vet att vissa som hamnar i sådan skuld vid Kronofogden ger upp och inte ser det lönt att jobba överhuvudtaget. Men jag tänker annorlunda. Jag vill göra rätt för mig. Dessutom skulle 5 års passivitet innebära att jag därefter skulle ha mycket svårt för att kunna komma in på arbetsmarknaden igen. Det är nu när jag nyss har stängt ner mitt företag, som jag har färska meriter från att ha varit företagare. Och jag vill dessutom få chansen att tjäna ihop mer pensionspoäng innan jag är för gammal för att kunna klara av att jobba (om jag nu någonsin kommer att känna mig för gammal för det!).

Och jag ser då många vägar jag kan gå. Jag har en bredd inom administration, jag har en akademisk fil kand i historia med mig och med många fina breddningsämnen. Jag är allmänbildad, har ett bra skrift- och talspråk. Jag har både arbetslivserfarenhet, erfarenheten av att starta upp och driva företag med allt vad det innebär – och jag har en oerhörd livserfarenhet. Jag har också förmågan till att vara lösningsfokuserad och jag kan lösa komplexa problem, där man måste se flera perspektiv på problemet. Jag har förmågan att medla. Vi borde i vårt samhälle ta tillvara på sådana individer som mig istället för att förkasta oss! Väl anställd, och jag är oerhört lojal och plikttrogen – något som nämns i mina tidigare arbetsintyg.

 

Framgångssaga

Vad kan man räkna som en framgångssaga? Rör det sig enbart om då vi gör succé rent ekonomiskt och klättrar på karriärstegen eller lyckas bli kändisar på något sätt? Eller kan vi se framgångssagor i oss som kämpar ur totalt underläge och som försöker resa oss upp och ta oss in i samhället igen, efter att i många år ha varit ratade och utanför? Vad är egentligen framgång?

Även om jag misslyckats rent ekonomiskt och har gått igenom tuffa händelser, ser jag mig ändå som att jag har lyckats och haft framgång med så mycket annat. För det som många inte vet om, är att jag har försökt att resa mig upp från långtidssjukdom, långtidsarbetslöshet och minnen från tidigare misshandel (något som naturligtvis brutit ner min självbild) – för att försöka försörja mig såsom företagare. Jag tog ett jättekliv ut ur eländet när jag tog beslutet att försöka starta eget företag. Jag har hela tiden haft som mål att jag vill tillbaka in i samhället igen för jag har varit inkluderad i samhället förut och haft ett bra liv tidigare och vet vad det innebär att få vara inkluderad i samhället och del i en gemenskap. Jag har verkligen ”tagit i” under dessa sista tre år för att visa vad jag går för. Jag har i botten ingen psykisk sjukdom mer än PTSD som jag tycker har läkt ut skapligt bra på denna tid tack vare det sätt jag själv försökt att bearbeta det som hänt. Jag har lyckats läka ut det så mycket att jag tror att jag kommer att tacka nej till behandling när jag väl kanske erbjuds den (förmodligen hösten 2019). Därutöver lever jag med en liten tumör i huvudet som ställer till det för mig – och med den en hormonell rubbning. Men idag är läget runt tumörsjukdomen skapligt stabiliserad. Den godartade tumören verkar växa sakta. Jag äter medicin varje dag för att reglera hormonella rubbningen och läkare kollar upp mig en gång om året. I övrigt klarar jag mig själv. Det är således ingen stor problematik runt mig att jag har denna sjukdom. Skulle en diabetessjuk eller någon med astma klassas ut från möjligheten att jobba? Det vill inte jag heller göra! Jag vill få göra rätt för mig och jag har en stark arbetsmoral, som gör att jag absolut inte passar att vara arbetslös! Men samhället har försvårat för sådana som mig att kunna återkomma in i samhället igen. Skam den som ger sig:

Nu tycker jag att jag har fått min beskärda del av allt elände i världen och från och med nu vill jag börja mitt nya och mer positiva liv. Jag har förvisso en begränsning att jag är arbetsför 75 % men denna sjukdom tycker jag mig ha under kontroll nu, precis som jag har PTSDn under kontroll. Att leva med sviterna av posttraumatisk stress är inte dödligt. Man kan lära sig leva med det och kan fungera ändå i vårt samhälle. Man anpassar sig och tuffar på. Och jag har genom mina tjänsteår såsom konsult tränat upp ett snabb men noggrant arbetstempo, som gör att när jag jobbar 75 % tid, åstadkommer jag nog ungefär lika mycket som normalmänniskor när de jobbar 125-150 %.

Jag vill få chansen att få känna mig levande igen! Få känna mig inkluderad och uppskattad, få vara en i teamet. Få tillbaka min identitet. Och jag hoppas att du som läser detta, vill ge mig den chansen.

 

Vem är Marianne Jordhén?

Jag utanför min tidigare praktikplats vid Kungliga Slottet. Kortet är taget i augusti 2018.

Som person är jag mycket noggrann, mångsidig, lösningsfokuserad och mentalt stark. Jag har ett starkt civilkurage och är alltid rättvisetänkande samt har en förmåga att snabbt överblicka övergripande strukturer och system samtidigt som jag också kan skifta om med mina hökögon och se detaljerna. Jag har gått igenom en del tuffa perioder i mitt liv men jag är i botten en kvinna med stark drivkraft, värdighet och självrespekt och jag är oerhört snäll.

Redan i barndomen då jag började skolan, var jag den som bröt mobbing i skolan. Jag har också alltid varit mycket socialt begåvad och jag har en jämn begåvningsprofil. När jag har gjort DISC-analyser, hamnar jag i min anpassade profil oftast i det gula fältet nära origo, grönt och rött och med ganska mycket blåa egenskaper också. Jag har alltså något av ganska jämnt fördelat av alla fyra färgernas personlighet i mig, vilket jag tror har åstadkommits av att jag lärt mig att anpassa mig och att jag vistats i många olika typer av miljöer och samspelat med många olika typer av människor. Det är ett resultat av bland annat mina arbetsår såsom administrativ konsult. Vissa menar att det inte är möjligt att hamna så nära origo, utan att någon ”färg” ska vara mer dominerande. I så fall är ju det gula ytterst lite dominerande i mig.

Jag vill också framhäva att livet aldrig står stilla, man utvecklas genom samtliga livserfarenheter man gör, även de man gör under tiden då man inte är anställd. Och det är här som vi måste börja tänka om på vår arbetsmarknad. Ett hål i ett CV innebär inte, att ingenting har hänt eller att man har legat på sofflocket och latat sig. Det är bara något annat som hänt än att man råkar ha arbetat just den perioden. En period har jag t ex varit mammaledig. En annan har jag gått någon utbildning. Det innebär någon typ av livserfarenhet:

Den här trailern berättar lite om min bakgrund men visar också en del av min transformation, en utveckling som varit mycket stark i mig de sista åren. Jag har förstått ännu bättre under denna förändringsprocess hur stark och fantastisk jag är som har lyckats resa mig upp och fortsätta mitt liv framåt, trots det jag har varit med om. Men det klart att det tyvärr har tagit några år av mina liv att hitta dessa sätt att gå vidare på. Men det som är så fantastiskt är att känna så tydligt att jag nu står stadigt med båda fötterna på marken igen och att jag vet vad jag är värd. Jag vet äntligen vem jag är. Och jag är banne mig bra såsom jag är redan. Jag är en riktigt bra människa.

 

Detta är en av de sånger som jag har gjort och som hittills har haft ca 8.700 visningar på Facebook trots att jag inte har köpt någon marknadsföring för den:

Naturligtvis var jag tvungen att göra en svarslåt på ”Scandinavian Men” – och det blev denna:

Marianne Jordhén’s egen kreativitet

För en tid sedan var jag på audition för att försöka kvala in såsom showartist på Kolmården. Tyvärr tyckte de inte att jag var tillräckligt bra eller också var det andra som var bättre än mig, något svar på varför jag kvalade ut har jag inte fått veta. Kanske beror det på att de vill ha heltidsanställda istället för att anställa någon på 75 %. Hursomhelst hade jag klätt ut mig till Jaktgudinnan Diana då manuset de bett mig göra något av, var en del av Rovfågelshowen. Av de nio som var på audition samtidigt med mig, var det bara jag som hade klätt ut mig och levererade ett helt program om 3 minuter som var maxgränsen för var och en av oss. Jag satt ihop bakgrundsmusik, tränade in manus och sydde och klädde ut mig för att samstämma med manuset och miljön. Men det räckte inte av någon anledning tyvärr, vilket naturligtvis gjorde mig ledsen för jag hade bra gärna velat få chansen att framför allt stå som speaker på rovfågelshowen. Det hade varit så roligt att få en sommarsäsong med ett sådant jobb. Jag kan inte återge texten från deras show för det är ju deras. Men så här såg jag dock ut under den auditionen:

Publicerat av Marianne Jordhén Tisdag 12 februari 2019

 

Jag är en mycket kreativ och idérik människa, vilket är lite underligt med tanke på att jag är uppfostrad och uppväxt i en mycket konservativ bondesläkt där det förväntades att vi barn skulle lyda och göra det som vi blev ombedda att göra. Kanske är det så, att just denna kreativitet därför har börjat flöda nu i vuxen ålder, nu när jag har chansen att få uttrycka mig lite mer såsom jag vill?

 

Kreativitet

Här är lite exempel på hur denna kreativitet kan ge sig till uttryck:

Detta var den 4:e skulpturen jag skulpterade 2008, då jag fick chansen att prova på keramik.

Ett huvud jag gjort, min tredje skulptur som jag någonsin gjort. Året var 2008.
Denna skulptur är gjord med all min moderskärlek gentemot mitt barn. Min femte skulptur jag gjorde 2008, då jag för första gången provade på keramik.

Jag ville så gärna prova på att göra en generös, snäll, stark hand såsom den kan se ut hos en man som arbetar hårt med sin kropp och sina händer. Men samtidigt försöka lyfta fram känsligheten i den.
Denna skulptur är inte bränd och kommer förmodligen därför att falla sönder med tiden.

 

 

Min obrända skulptur föreställande mig och den man jag älskar.
Jag gillar att skapa skönhet och harmonisk miljö. Normalt sett brukar jag kanske inte visa mitt innersta rum, mitt sovrum, men i detta fall får en bild på mitt sovrum visa att jag har den spatiala förmågan att se vad som kan bli vackert – och skapa den. Jag skulle kunna jobba med inredning. Men likväl kan också samma förmåga t ex handla om att skapa en bra layout på ett viktigt dokument eller en hemsida t ex.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag gillar att fotografera och skapa så kallade ”fine art pics”. Och med dessa bilder, inser jag att jag är både en duktig fotograf – men också en duktig modell. Jag har valt att sätta upp några av mina fine art-bilder i mitt sovrum för att påminna mig själv om vem jag faktiskt är och att jag kan vara stolt över den jag är.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Denna sångtext är egentligen från början en dikt jag skrev i ungdomen. Här spelar jag 16-åriga Maria, den som ännu inte hunnit bli skadad. Det är nog svårt att i filmen se att jag faktiskt är 53 år gammal!

 

Under tiden jag skapade min enmansföreställning, spelade jag också min älskade far i en av rollerna. Här ser ni prov på det:

Vem är han?

Vem är han? Det får ni veta under föreställningen "Överlevaren – Jokerbruden". Mer info om föreställningen finns på www.mariannejordhen.se.

Publicerat av Lady Janielle Tisdag 31 juli 2018

 

Här har jag gjort min tolkning av den gamla svenska folkvisan ”Igelkottaskinnet”. Hoppas du gillar den!

"Igelkottaskinnet" tolkat av Marianne Jordhén

En rolig gammal visa som här får sin tolkning av mig. Illustrationerna är gjorda av Edward Lear.

Publicerat av Lady Janielle Lördag 27 oktober 2018

 

Min presentation här på denna sida är lång, men ger en förklaring vem jag är och vad det är jag har gått igenom. Det ger svar på varför jag har fått lägga ner mitt företag. Jag tänker inte hymla med det eller försöka mörka hur min situation är för jag gillar inte att vara oärlig. Och jag tycker verkligen att jag är värd att få en ny chans på arbetsmarknaden. Jag har närmare 8 års akademiska studier bakom mig och jättefina meriter, se mina meriter på Linkedin. Jag är också utbildad praktiskt i verkstadsteknik.

Ge mig en hederlig och ärlig chans att få bli en av medarbetarna i ert team. Jag är mångsidig och jag är beredd på att kliva in i en mängd olika roller, bara jag kan få bli en i teamet och får chansen göra rätt för mig och försörja mig och min son. Jag vet att jag skulle passa i värdinneroll eller såsom t ex receptionist. Och jag kan bli den friska fläkt som ni i ert arbetslag kan behöva! Jag kan bli en verklig tillgång.

Här vill jag visa vad jag kunde åstadkomma i början av den verkstadstekniska utbildningen, när jag fick gå en kort introduktion och testperiod om någon vecka. Han som var huvudlärare sade att det är ovanligt att nybörjare klarar av att göra något sådant:

 

Med tanke på vad jag åstadkommit under mitt liv och speciellt under de sista tre årens företagande, har jag väl om någon visat vad jag är kapabel till? Jag, om någon, borde väl få chansen till en anställning igen? Ge mig en chans att få visa vad jag går för och släpp in mig i ert team!

 

 

Jag har en gedigen erfarenhet från mina år såsom administrativ konsult. Detta är några av de företag och organisationer som jag har varit inne och arbetat i. För att klara av arbetet såsom administrativ konsult, krävs att man är mycket flexibel, anpassningsbar, noggrann, samarbetsvillig och kan agera professionellt ute hos kund. Och jag är dessutom rolig, positiv och glädjespridande, lojal och en riktig arbetsmyra! 🙂

 

/Marianne Jordhén

Mina meriter finner ni i helhet på:

Linkedin

Min kreativa sida på Facebook

Lady Janielle

Min youtubekanal

Soundcloud